hopelosthead

Eller ja, hon var arg. Nu är hon lugn, men i eftermiddags slog det gnistor. Det är hennes lärares fel. Denna lärare skulle ge klassen en uppgift. Hon formulerade den så här: "jag tycker att det vore roligt om vi kunde göra något av det här". Ja det tyckte ju klassen också, men de var lite osäkra på vad läraren menade. "Vi skulle kunna göra så här, kanske?" föreslog läraren, utan att specifisera närmare. Samma sak hade hänt föregående vecka, utan att något blivit gjort. Så Emma lackade ur och sa något i stil med att vi måste ha ett datum när uppgiften ska redovisas och en konkret uppgift, för att kunna lösa den. Läraren säger "du verkar vara bra i den här rollen, så du kan ta över den." så Emma bestämde bäst hon kunde, tills läraren helt slutade lyssna på Emma igen. Resultat: Vi fick ett redovisningsdatum (det Emma sa), men också ett datum att "öva". Ingen vet vad vi ska öva på eller vad läraren vill. Emma går ut och undrar vad som egentligen krävs för att bli lärare nu för tiden...eller då för tiden kanske. Det var allt för idag för mer intressant har inget hänt.

Grattis kära blogg, för nu är det din födelsedag! Hela sex år blir du och jag är så stolt! Dels över dig, för att du har orkat, men också över mig, som har skrivit så här mycket skit! Det är det fan inte alla som orkar göra. Många ger upp eller börjar i alla fall blogga mindre efter ett tag. Inte jag inte. Jag skriver fortfarande nästa dag, med varierande resultat. Och någon läser, till och med. Vad är det nu...fem personer? Kanske mer, jag är osäker. Något jag hade tyckt var väldigt kul vore om ni kunde lämna en kommentar här, även om ni inte brukar göra det eller inte har något att säga, och säga hej jag läser din skit Emma. Allra roligast vore det om ni lämnade en faktisk kommentar här, men om detta framkallar panik eller något kan ni möjligen få säga det till mig istället. Men då ska panik vara inblandat, så det så!;) Nej jag vet inte vad för storhetsvansinne som får mig att tro att jag kan bestämma över er, men lev med det.

 

Jag kan säga något någorlunda vettigt i inlägget också. Jag är stolt över mig själv också för att jag kom upp till frukosten idag, trots att jag har sovmorgon! Jag är Nog nästan utvilad efter helgens marathonsömn. ...säger jag och gäspar. Jodåsåatteh. Men jag gäspar faktiskt hela tiden oavsett trötthetsgrad. Det får man göra. Så nu avslutar jag detta grattis-inlägg, med ett glatt hejdå och glöm inte min uppmaning! Ni är bäst!:D

Oh hi!

Nu har jag haft "inflyttningsfest" med Linus, a.k.a diktatorn. Han kom hit igår eftermiddags och jag undrade varför han hade en rullväska med sig. Till slut berättade han:

"Det är din inflyttningspresent. Jag funderade på vad du behövde, men som jag hade råd med...och jag kom på...trettio burkar cola."

OBS: Sant! Han gav mig 30 burkar. For real. Har jag sagt att jag tycker om honom? Anyway...under eftermiddagen kan man sammanfatta diskutionsämnena till vattnig disk, vildvittror och lesbiskt sex, i den ordningen. Jag tror för övrigt inte att jag var upphovskvinna till något av dessa ämnen, men jag kan ha fel här. Någonstans där kände vi att det blev för konstigt, så vi gick till Sibylla och åt (det hade vi gjort oavsett). Jag kan konstatera att det är tur att jag inte kan hitta dit, för då skulle jag gått dit jämt och det vore ju allt annat än praktiskt.

 

Vi återvände hem och "the pie-woman" Åsa joinade oss för att, ja just det, baka och äta äppelpaj. Det blev mycket gott och vi gav Åsa en inblick i blindkulturen och alla dess original. Hm, blindkulturen har nästan lika många original som i Nässjö. Här har jag nämligen sett en massa konstiga folk i veckan...och då menar jag utanför denna skola. Här är vi faktiskt helt okay. Hursomhelst, efter pajen lämnade Åsa oss och vi fortsatte prata om konstiga saker. Nu var ett starkt ämne vilken låt Linus skulle skjuta mig till, om han skulle göra det. Det är på riktigt en spännande tanke. Vilken låt skulle man helst dö till, liksom? Vi kom dessvärre inte fram till mycket. Någonstans där ringde Marie och var allmänt söt. "Jag åt lax igår och tänkte att jag kunde gjort lax till Emma också, men hon är inte här!" jag tycker om henne, ifall ni undrar. Vad hände mer på kvällen? Vi (ignorera syftningsfelet) gick en kall kvällspromenad på landet (jag hade ingen aning om hur lätt det är att gå ut ur Nässjö härifrån) och rubriken uttalades när vi skulle sova, efter att jag hade haft en lång och seriös utläggning. Jag känner mig så uppskattad. Tror dock att diktatorn var ganska trött. Han pratade för övrigt mycket tidigare om en maskerad som mina inre organ tydligen hade. Hjärtat hade klätt ut sig till hjärnan och tvärtom, som exempel. Nej jag fattar inte heller var han fick det ifrån.

 

Idag hände inte så mycket spännande i Emmas liv, men det gör inget. Vi vaknade och åt frukost, och efter några timmars konversation om inget särskilt åkte diktatorn hem. Jag har mest chillat med livet, ätit mat och fått tiden att gå. Först när jag flyttade hit förstoood jag inte hur tiden skulle gå, men det gör den faktiskt. Att få tid att gå är en konstart, men jag har bemästrat den! Bemästrar man konstarter? Jag är inte helt säker...men nu ska jag lämna er åt era öden.

Det är en sån dag när jag får för mig att det skulle kunna blivit bra. Det är inte ofta jag luras att tro det, men idag har det hänt. Jag tänker att jo, kanske det vackra skulle komma fram. Det där som ingen annan någonsin såg eller förstod. Jag vill inte heller se det, för det var en lögn och det vet jag ju. Men det är en sån dag när jag råkar tänka bra saker ibland, om dig. Jag läser en bok där den diagnos vi hobbysatte på dig framträder. Man gör inte så. Det är inte okay, för vi kan inte utreda dig. Men det blev ju lite lättare att leva med allt du har gjort och sagt då. Bilden som målas upp i den här boken överensstämmer inte alls med dig. Jävligt steriotypsik, är den. Men något fel är det ju på dig, visst? Du kan inte vara helt frisk, för då vill inte jag vara det. Jag vill inte ha samma psykiska tillstånd som du. Då borde jag kunna förstå, och det kan jag inte. Du borde kunna förstå mig och det kan du inte, vill du inte. Det är en sån dag när jag tänker på sånt. Visst säger man inte så? Visst säger man "då" istället för "när" i den meningen? Det är svårt att veta, men vi kör på när. Hursomhelst är det en sån dag när tystnad ibland känns bättre än socialisering. När det ständiga mobilknappandet avtar. Jag vet inte varför, egentligen, borde nog ta reda på det men orkar på riktigt inte. För det är ju en sån dag när du plötsligt finns. Kanske är det för att det är två år sedan idag. Två år, hur hände det? Det gick jävligt fort och jävligt långsamt, samtidigt. Det är alltså en sån dag. I övrigt är den bra. En sjukdag, sjuk dag. Jag har isolerat mig fullkomligt nästan hela dagen och det känns bra på något sätt. inte åkt någonstans, det var en månad sen sist det hände. Crazy. Nu ska jag nog sluta. God natt.

Sååå...listinlägg om bokmässan. För på något annat sätt kan jag inte uttrycka mig. Detta hände:

-Vi roadtripade och lyssnade väldigt mycket på Rolling stones. Det kan man ju också göra.

-Jag följde med Åsa och Anna var de än skulle, för att därför.

-Vi lyssnade på en debatt om politisk journalistik. Blah.

-Vi pratade om digital publicering med en random och mycket trevlig grabb.

-Vi åt veganska kakor och vandrade runt bland montrarna.

-Jag var konstig som vanligt och misslyckades ofta med att tänka.

-Jag var och är fortfarande sjukt förkyld.

-Mjuk pepparkaka till frukost är underskattat. Nej detta hände inte på bokmässan utan idag.

-Detta hände dock på mässan:

Jag: Det känns som om det jag säger inte hörs.

Åsa: Va?

...Djup ironi där ja.

-Rubriken uttalades också av Åsa, tror jag. Så idag är ingen dag. Jag är jävligt bekväm med det, faktiskt.

Veckans specialuppgifter, aka uppgifter från septembers skrivargruppslektioner (som jag ju inte varit på why is my Life so miserable).

 

Det sköna är flyktigt

(Uppgift: Käfta emot poeter när de tror att de har alla sanningar. Jag valde Tegners ord "det sköna är evigt." Ja, det fanns färdiga alternativ.)

Det sköna är flyktigt

Vatten i en kupad hand

Lyckan är svår att minnas

Svår att skriva ner

Det fula är bestående

Det kommer vi aldrig undan

Det falska, mörka, bittra

ekar mellan husen

Blir sånger, dikter, tårar

Det sköna är anspråkslöst

Soliga dagar och skratt

Ingen konflikt

Inget som rör upp

Det sköna är flyktigt

Det fula lämnar oss aldrig

 

 

Lyktgubbens visa

(Uppgift, ordagrant:

 Varje kväll, när mörkret faller måste månen och planeterna och varenda stjärna tändas. Du kanske trodde att de lyste av sig själva? Nej, det är en alldeles särskild lyktgubbe som fixar det. Och medan han gör det så liksom gnolar han en sång,

sakta för sig själv... Skriv den!)

Varde ljus, varde jag

Varje natt, varje dag

Tänder upp, släcker ner

Slocknar en, så slocknar fler

Håller koll på alla ljus

Genom fönstret i mitt hus

Där vet ni inte att jag bor

Men ingenting är som ni tror

Ni letar ständigt efter svar

Men varde ljus, varde jag

Nu är jag klar och allt är tänt

Jag lämnar allt som om inget hänt

Ni vet inte vem jag är

Och jag har aldrig varit här

 

(shit vad oemmig den sista är...)

Hej ni!

Först, Tiara: Ja, jag förstår hur din vän tänkte; även om det är så långt från okay som det går att vara. Antagligen hade ni börjat ha saker gemensamt som hon inte förstod, eller så "tog ni över" saker hon haft med en av er (med saker menar jag till exempel internskämt). Sånt kan jag få totalt psykbryt på, men det gäller ju att vara ärlig i de situationerna och säga till de inblandade att det inte känns bra, så att de vet det, men att man inte vill ändra något (för det har man oavsett vad inte rätt att göra). Nu fick du ett långt svar på din långa kommentar :)

 

Idag har Småland fått fint besök av självaste mormor! Hon kom hit för att se hur jag hade det och, såklart, skämma bort mig crazymycket. Så nu är här storstädat och så fint så! Hon nöjde sig inte med mitt rum utan städade köket också, för "såhär kan ingen bo!". Rubriken kommer ifrån en för mig helt okänd granne, som kom in hit och sa detta. Han blev nog chockad över att soporna var tömda och köket städat. Tror vi...vi vet inte säkert.

 

Vi åkte också in till stan och åt lunch. Denna var mycket god och det var trevligt att prata med henne om allt möjligt. Vi handlade också mat till mig och till och med en bakelse att äta här hemma från mitt favoritcaffé. Typ det bästa valet på länge, måste jag säga. Så nu känns allt mycket bra och jag känner mig till och med lite cool eftersom jag nu har gjort mitt första jobb som vice. (att detta var att skriva ett mail behöver ingen få veta...utom ni) Jag glömde dessutom nämna i söndags att jag har blivit arbetsledare. Jag ska liksom leda någon annans arbete. Jag som knappt haft ett arbete ens. Hur ska det gå, hur ska det gå? Jaja, jag ska avsluta med ett mormorskt visdomsord. "Här är ju mörkt som i Småland!" ...och vi är var, menar du?;)

Nejmen hejsan!

Ett riktigt inlägg, vad sägs om det? Igår hade vi tråkiga lektioner och jag var lika dryg som alla andra måndagar. Måndagar har verkligen blivit min sämsta dag sen jag flyttade hit. Eller nej, torsdagar kan nog tävla...well. Jag åt sen äkta lundensisk mat (hej pappa jag saknar rävåsisk matlagning bara så du vet) och tog viktiga beslut. (när jag är så där kryptisk låter jag som Berny Pålsson why is my Life so tragic) Som tur var fanns diktatorn där oc hstöttade mig genom allt, utan att någonsin egentligen säga vad jag borde göra. Istället satt han bara och berättade för mig hur cool jag var och att solen hade mig som idol. Han går inte alls till överdrifter, nej inte alls. Men det är okay, det får man göra.:)

 

Idag är jag sjuk. I alla fall sjuk-ish. Jag var lyckligtvis ledig, så det var ingen fara. Ändå iriterande att ha en ledsen hals när man ska sjunga. Bleh. För övrigt känner jag mina hjärtslag genom bröstet. Det ska man inte göra va? Fast nu gör jag inte det längre. Bra. Det får vara slut med inlägget nu.

Det är ett väldigt bra ord, egentligen. Den svarta sjukan. Precis så känns det ju. Som en sjuka, som aldrig riktigt går ur kroppen. Jag vet inte om ni minns, men jag brukade vara väldigt svartsjuk. Jag hatade mina vänners vänner, och framför allt min soon-to-be flickväns vänner (tror det kan ha lugnat sig efter att vi blev tillsammans, men jag kan ha fel här). Jag la energi på att tycka illa om folk jag inte kände, och värst var det när mina vänner understod sig att trivas tillsammans. Då undrade jag alltid vad de skulle med mig till...egentligen. Jag jobbade bort det där med åren och slutade vara svartsjuk.

 

...Eller gjorde jag det? Nej. Jag har börjat igen, eller snarare aldrig slutat. Två av mina vänner, som känner varandra genom mig, pratar jättemycket med varandra och har plötsligt en jättebra relation. Det gör ont så fort jag påminns om det. Varför? Just av den anledningen jag sa: att jag inte förstår vad de då ska ha med mig och göra. Vänners vänner har jag också börjat hata mer och mer (OBS: jag slänger mig med ordet hata, men ni förstår nog vad jag menar), dock bara vissa. Vad det där handlar om har jag inte kommit fram till än. Jag vill nog inte heller. Kan fakta börja överensstämma med verkligheten, tack? Det är nog mitt största problem med 2013 över lag, men det där var ju helt irelevant. Kan vara för att jag mår bättre. Då blir saker irelevanta. Med detta lämnar jag detta kryptiska lilla inlägg åt sitt öde.

Efter uttryckliga order kommer här veckans fyra dikter. Vi hade ju poesivecka.

 

Om naturen

(uppgift: Skriv en naturdikt efter att ha varit ute och upplevt...något)

 

Naturen vet inte vad hon heter

Hon bara andas

Låter tiden passera

Saknar ingen

 

Ljuset vet inte att det bländar

Det bara lyser

Värmer oss

Aningslöst i oändlighet

 

Björken vet inte vad han säger

Han bara viskar

Beskyddar utan att döma

Undrar inte

 

Naturen vet inte hur man stannar

Hon bara fortsätter

Ber oss att vänta

Och belönar

 

Min hunger

(Uppgift: Skriv på ungefär samma sätt som eskimåerna. Vi fick titlar också och detta är en av dem.)

Min hunger är starkast om natten

När verklighetens konturer suddas ut

När själen skriker i fångenskap

Då river den, hungern

Tomheten blir synlig

Och saknaden ylar genom mörkret

Min hunger är namnlös

Och starkast om natten

Då drar förnuftet sig undan

Och människan tar vid

 

 

Vi

(Uppgift: Vi fick en dikt av en kinesisk 700-talspoet och vi skulle svara på den.)

 

Jag finns i en tid av torsdagsångest

Höstkyla och dubbelmoral

Total digitalisering

Och frihet, just här

Du förstår inte vad jag säger

För på din tid fanns inte jag

Jag har hört något om murar

Mindre kyla så

Du har inga murar

Men vi är samma

Ord och tusen dikter

Vi kan ju inget annat

 

Till förruttnelsen

(Slakt av Stagnelius! Skriven med Laura)

 

Kropp.

Hjärta

våren

Stormarna

Bröllopssång. Brudsäng

Förhoppning

Suckande

Maskar

aska

Kropp

Det händer stora saker. Och lite små...men mest stora. Den första stora saken innebar det som står i rubriken: Jag, Onna och Rakel hade nykterister-dricker-kväll i Stockholm! Vi fick också med oss en Sandra och en Maja, fast inte den Maja vi hade tänkt, utan en jag aldrig träffat förut. Fast hon var skåning och, ännu bättre, sa direkt att jag pratade skånska och var från Lund! Bra grejer. Men ja, frågan är ju såklart: Blev jag full nu när jag försökte? Nja. Inte riktigt faktiskt. Men jag försökte! Det var nog bra, för nu vet jag att det inte är så lätt som man tror. Vi lekte hur som helst en del lekar och sen tunnelbaneluffade vi från halv tre till halv sex på morgonen. Då spårade det verkligen ur och diskutionerna hettade till...courtesy of Rakel. Här är lite citat från kvällen:

"Ek är ju en växt, men det känns mer som ett träd..."

"Vad hon har druckit mycket! Det är nog därför hon är så full..."

"Bibeln är en efterhandskonstruktion."

"Jag tror Maria var psykotisk!" (OBS bra teori faktiskt. Jag övertygade alla andra tror jag. Ja, jag menar Jesus mamma Maria)

 

Igår var alla trötta. Vi tror att jag dessutom kan ha varit bakis, fast jag var ju för i helvete inte ens full. Jag var antagligen bara väldigt, väldigt trött. Vi fikade på espresso house (jag köpte en macka, sjukt för att vara jag...sa ju att små saker hade hänt också) och sen spenderade vi några timmar i sickla. Jag älskar den lägenheten, på riktigt. Jag blir läskigt kreativ där. Onna förstår mig inte. Där lyssnade vi på Maria Menas nya skiva, som jag uppskattade till stor del. Den kvinnan är fantastisk. Kvällen spenderade vi med att prata om allt möjligt mög och bara ta det lugnt. Citat från igår (och lite idag):

Någon: Sakerna i den här lägenheten har verkligen fötter!

Jag: Inte jag i alla fall!

 

Sandra: Det finns så många konstiga uttryck. "Livet på en pinne", vad är det?

Jag: Ett graviditetstest?

 

Sandra(beskriver orimliga scenarion...jag vet inte varför): X frågar emma, ska vi leka? Emma svarar: Nej x, jag vill bara ha chokladbollar!

 

Nu Går vi vidare och tar lite tåg- och telefonreflektioner. Fför att jag kan!

-Igår när jag skulle beställa sl-ledsagning (ja jag åkte tunnelbana själv igen wiiieee fler små bra saker) fick jag höra "kan du återkomma? Jag sitter i ett annat samtal." jaha...men varför svarade du då?

-Taxi Nässjö bad mig också återkomma idag, för att "jag behöver en penna." What?

-Tågen då. Varför har sj en bistró (hahahaha min stavning, ignore it) och Veolia en krog? Alkoholistvarning på den.

-"Om ni har några frågor finns personalen alltid i krogen, som ni hittar i vagn tio." jaha, okay. Min fråga är hur jag ska ta mig till vagn tio. ;)

 

Nu: Det största. Idag, mina kära vänner, blev jag vald till Syds vice ordförande! Shit is going down! Jag är sjukt pepp! Med dessa utropstecken lämnar jag er. God natt! (ja där fick ni ett till...lev med det.)

Fredag är det idag och om någon timme tar jag tåget upp mot huvudstaden där stora delar av helgen ska spenderas. Jag mår dessutom bra nu, till slut! Fick ventilera lite frustration på twitter innan idag, och så slaktade vi Stagnelius i skolan. Jag och Laura (stipendiat från Rumänien som var med oss den här veckan och dessutom är sjukt söt) var konstnärliga och hade väldigt roligt. Vi skulle alltså ta ord från en av hans dikter och göra en ny dikt. Vår dikt kunde sammanfattas med "getting married, sighing, and dying". Fucking artistic. Rubriken är hennes kommentar när vi funderade på att Ingemar kunde läsa dikten. Det gjorde han inte. Andra citat, mer om poeten själv, är "Stagnelius, you are boring, my friend. We re-invent you." (/Laura) och "jag halkade på Stagnelius idag!" (/Åsa). Så nu sitter jag här och väntar. Ska åka om två timmar. Börjar faktiskt bli excited för detta, vilket jag inte varit innan. Men jag ska ju få träffa Onna! Det är ju fantabulous!:) men ja, vi ses på söndag!

Att man aldrig blir färidg. Att man alltid har dåliga sidor kvar, som man måste leva med och jobba på, samtidigt utan att det hänger ihop riktigt. Alla kommer alltid vilja förändra något med mig, vad jag än gör. Jag blir aldrig perfekt. Är det bara för mig som det känns jävligt skumt? Som att springa på löpband genom livet. Visst, man får bättre kondition, blir bättre på att springa och utväcklas...men kommer man någonstans? Ibland undrar jag...

 

Att det ska vara så svårt att se vilka som är de bästa. De där som inte passar in i min uttänkta mall för hur vänner ska se ut och vara. De som funkar i mallen släpper jag in som om ingenting, men andra måste kämpa. Förlåt för det. Förlåt för alla missade samtal, obesvarade sms, all min divighet. Ni är värda mer. Att ni har orkat förstår jag inte, men jag är tacksam.<3

 

Att jag som vanligt inte vet och förstår vad vi håller på med. Vi jobbar ju så, har alltid gjort. Min dubbelmoral kring dig, som nog aldrig kommer att maka sense ens för mig. Hur förändrar man saker nu igen? Jag tror jag har glömt.

 

Att jag inte kan göra något bara för mig själv, någonsin. Jag borde nog lära mig hur man gör det. Hur man nu lär sig saker. Jag är osäker på även detta.

 

Att världen är en mögpuckad plats idag. Och mest mögpuckad är jag. Så är det. God natt.

Idag har varit en blandad dag. Helhetsintrycket är bra, men jag har mått ganska hemskt långa bitar av den. Stora bitar, heter det förstås. Vi har haft poesi idag också, logiskt eftersom det är poesivecka. Vi har haft världens konstigaste lunch, där Emma (inte som jag skriver i tredje person utan en annan Emma faktiskt) var väldigt vettig. "Han är inte född" och "du vet ingenting Åsa!" är bevis på det. Båda sakerna hade sammanhang, men i det andra fallet visste inte Åsa det när hon satte sig. Smidigt. Jag, Åsa och Krister hade också en djupgående diskussion om fönster- och balkongmänniskor samt nya tillskott som verandamänniskor och kollektivmänniskor. Så fint med folk som förstår vad jag pratar om. Det är nog det bästa jag vet hos folk, när de förstår.

 

Efter mer lektion (jag är inte bra på lektioner just nu) och lagom mycket torsdagsångest var det middag. Då höll Anna i det roliga, med repliker som "jag hostade med maten full av...mun" och "nu ska jag fan gå!". Hon är allmänt bra hon. Jag och Åsa tog sen en promenad till ica, där vi inhandlade mög i sann torsdagstradition och pratade om allmänt djupa saker. Hon är bra. De flesta är bra. Just nu är jag ganska sentimental, märks det? Det är nog ett sånt där tankeinlägg på ingång. Kanske. Om jag orkar. Vi får se.

Nejemen om man skulle blogga igen då alltså. Jag sitter här och lyssnar på Onna som sänder radio. Jag älskar henne om någon undrar och hon gör ett mycket bra jobb. Fast just nu är det mest jättekonstig konstmusik som hörs, vet inte riktigt varför. Det ska nog vara kulturellt. I should know these things. I...don´t. Nåja, så mycket annat har inte hänt idag faktiskt. Rubriken är från gårdagens naturdikt och en rad jag är extremt nöjd med. Idag har vi skrivit som eskimåer (såklart...Niklas jobbar ju så) och jag har tagit det mycket lugnt. Pratat med diktatorn ("du kan inte intesanta när jag säger sant!") och lyssnat på detta. Kan kaosmusiken vara slut snart alltså snälla? Nu gjorde det det och Onna intervjuar en skrivare. Om alla på deras skrivarlinje är sådär djupa är jag glad att jag inte går där. usch. Nu spelar hon Laleh! Hon är bäst. Vet inte vem av dem jag menar där...men det spelar ingen roll. Den här låten är så jävla bra gjord. Så många bra element, och konstiga assosiationer från mig, så som alltid. Jag är i min säng och halvsover under slutet av 2011 med den just då viktigaste bredvid, i Maries kök mitt i en livlig diskussion, i bilen på väg mot Västergötland och bland vinbärsbuskarna på baksidan. Så är det väl med alla låtar. Alltid är man någonstans. Den förra låten hon spelade, save you med Kelly Clarksson, kastade mig tillbaka till otillräcklighetens 2010. Just det, låten jag yrade om så mycket var ju Bjurö klubb. Smidig tjej. Haha, nu följde Onna upp en av mina assosiationer! Inte för att ni hade fattat. Inte för att ni fattar det mesta jag säger. Inte för att ni ska det. Ni förväntas inte fatta. Om jag inte hade "världen som jag ser det", skulle jag ha "ni förväntas inte fatta" som tagline. Onna pratar om att "sväva ut". Det gör jag just nu. Hon också. Vi svävar ut tillsammans och jaaaa Maria Mena! Henne hade jag faktiskt förväntat mig. Så var är jag när jag hör denna låt då? I mitt rum, tyvärr. Våren 2012 med all dess turbulens. Har jag haft någon period utan turbulens de senaste fyra åren ens? Ja, en, och det är nu. Jag är ganska oturbulent nu 2013. Fast det sa jag kanske 2012 också? Må så vara. Hm, ja kanske vintern och våren var lite lagom turbulent, courtesy of greenshoeboy. Var det första gången jag använde det namnet här i bloggen? Ja jag tror faktiskt det. Well, jag tänker ju på honom lite när jag hör den här låten, så det var lite väntat. Nu berättar Onna vad man ser. "jag vet inte riktigt vad man ser mer" fantastiskt. Blinda borde berätta mer om hur saker ser ut! Detta önskar jag mig i livet. Ja, jag kommer blogga tills detta är slut, om ni undrar. Det blir väl roligt för er? Ja, det blir det. Nu beordrar hon oss att tjata på folk att lyssna. Okay då. Lyssna! Det kan man göra på radiovagen.se. Ni kan väl lyssna på Onnas förmiddagssändning åt mig? Det kan inte jag. Vad är det nu för låt hon spelar? Den jag inte bry! Nåja, det kan ju inte vara emmamusik hela tiden. Den handlar om one night stands. Den får hon ha med i sin one night stand-spellista! Om hon någonsin gör det. Då ska jag göra en stalkerlista, för många bra låtar handlar om det. Något jag dock har funderat på på riktigt är en d-moll-lista. Om jag nu använde mig av sådana ens. Haha, nu gifte sångerskan sig med en stranger! Inte med Stranger, för han är inte gift. Han har dock en flickvän nu för tiden. Det är bra tycker jag, för han är söt. Varför pratar jag om honom ens? Jag hade ju kunnat prata om banjon som jag vagt hör här i låten. Men så gör jag inte det. Nu är det bara en kvart kvar av programmet! Jag blir ledsen nu faktiskt. Sluta prata om mög, kära grabb, när jag vill lyssna på Onna! Taskigt. Okay nu kom hon tillbaka. Hej. Nu är det världens mest random rap-battle happening. Jag skrattade lite för mycket. Men vad är det här för låt nu då Onna? Mer Emmamusik tack. Fast Onnamusik är också fint i och för sig. Detta låter som en julsång. Handlar den om Hannah? "she wore blue velvet" möjligen. Ingen som vet. Nej denna låt var tråkig på riktigt. Aha, det var Lana. Ännu ett bevis på hur lite jag gillar henne. Alltså inte alls. Jag borde! Jag hatar artister som jag borde gilla. Exempel: Björk, Laura Marling, Fiona Apple och Kate Bush. Älska att Onna precis sa "malmöee" på någon slags mysterisk fakeskånska. Nu pratar hon med en grabb och konstaterar att hon är en sopkasterska. Skriv detta på ditt cv, kära du. + blind syntolkerska. Skriv det också. "det har blivit mörkt...som fan ute. Det kanske har vart mörkt i flera timmar nu?" alltså jag älskar dig. Mer musik jag inte kan. Jazzpiano. This is not what I do. Nej, vad är detta? Det var bättre i början av programmet. Jag diskuterar nu med Hannah på twitter om "skrivaren" är balkongmänniska eller inte. Kanske, konstaterar jag. Snart är det här slut. Jag ska upp halv åtta imorgon. Jag har ingen lust. Fast när har man någonsin det? Jag har nog aldrig känt för att sova lite för lite. Neeej, nu tar det slut! I no like! Nu tar en nattgrabb över. Hej nattgrabb. Fast det blir nog mer hejdå än hej, för ska du börja ditt program med mando diao får det fan vara för min del. God natt kära blogg och hejdå till nattgrabben.

Idag är en bra dag, tro det eller ej! Niklas är här och lär oss grejer om poesi, vilket ju såklart är awesome. Alltid nice att vara kompis med sina lärare ju, speciellt när de tar me sig ens nyckel. För nu har jag fått tillbaka den! And there was much rejoising. Vi fick dessutom blåbärspaj i skolan! Gotta love it. Dessutom en god sådan, vilket inte alls är garanterat i en skola.

 

Ikväll var det ju musik också. I början gick det åt helvete, men på slutet körde vi set fire to the rain och det var sjukt kul! När det till och med går att sjunga unisont är det något som verkligen fungerar. Men nu är klockan alldeles för mycket, så god natt!

Igår glömde jag min nyckel i Lund. OBS helt sant. Jag insåg det inte förrän jag kommit in i huset och skulle öppna min dörr. Dock har jag världens bästa granne som hämtar hjälp fortare än man kan ana och idag ska Niklas ge mig den. Ja, för idag kommer ju Niklas (skrivargruppsläraren) och undervisar här på skolan! Det kommer bli awesome! Nåja, jag ska ju fortsätta prata om saker som går åt helvete. Idag, efter att ha varit vaken i hela 30 minuter, lyckas jag få min mobil att tro att den är offline helt oprovocerat. Now what do I do? *facepalm* Emma, varför är du så dum i huvudet egentligen? Ingen som vet. Nåja, skola om 16, jag peppar åtminstone det som fan. Jag har saknat Niklas. Och de andra såklart men det får jag fortsätta me. Speciellt Hugo, men det fanskapet är ju i Indialandet. Inte okay. Nu slutar jag gnälla här i bloggen och börjar gnälla i huvudet istället.

Hej!Jag lever igen! Har jag varit död? Jodå. US syds årsmöteshelg har jag varit på och den har varit lång, kaosartad, men ganska trevlig. Denna började i fredags, och den dagen var ju sådär över lag om man säger. Mådde illa hela morgonen och fick skolka från första lektionen för att orka med. Inte bästa tillfället att åka omkring och planera saker och ha koll. Men vi kom till folkhögskolan till slut och fick lax det första soSen umgicks vi väl en del på kvällen och helgens bästa samtal hände.Anna: Jag har använt den här flygeln som ett bord hela kvällen.Pontus: Ja, men den ser ju ut som ett bord. Den är ju vit!Jag och Anna: ...jaha?Pontus: Ja, men bord kan ju vara vita.jag och Anná: Okay...*Linus kommer dit och vi återberättar detta*Linus: Fast...den är svart.Kvällen avslutades med nattliga samtal med Elin (som var där som ledsagare yaaay!) om saker som gör ont blandat med top Comedy. Som det ska vara. Lördagen började med allmänt kaos i princip hela förmiddagen. Jag vill bara be om ursäkt för detta å allas vägnar. Det enda icke-kaotiska vi gjorde var Skånes extra årsmöte, som gick på fem minuter. Det faktiska årsmötet...gjorde inte det. Men, mina kära läsarindivider, jag är nu styrelseledamot! Fint ska det va!:D och min favoritdiktator blev omvald till ordförande! Wiii! Lite annat kaos hände då, men det vi inte bry. Vi skulle nemligen efter mötet och middagen åka och se yohio, av någon anledning. Det var ganska kul faktiskt. Speciellt den speciella syntolkningen. "han tar en klunk vatten" och "publiken klappar" (no really?) är exempel på det. Jag och Linus samarbetade med klappandet och klappade med varandras händer, som en konstant high five. I en låt spelade jag till och med trummor på hans hand. Jag hade skills, tyckte han. Vi åkte tillbaka under mycket förvirring om tårta och tallrikar och grejer. På vägen hade jag och Robert (ny och positiv bekantskap) alldeles för roligt åt Linus och hans telefonsamtal samt uttal av willys som "willehs", typ. Svårt att ilustrera uttal i skrift på ett sätt. Men tårta åt vi, om än köpt och inte bakad, och sen gick jag och Linus för att ha djupa samtal i en trappa för att därför.  Igår hade vi en lååång föreläsning som inte gav mig någonting alls, och det var nog vad som hände i princip. Idag har jag råkat få min klass att tro att jag hatar mänskligheten (nästan sant faktiskt) och pratat med folk och tagit det mycket lugnt. Nu får det vara nog för den här gången. God natt kära ni.

Idag har vi fått världens fucking sämsta uppgift. Dock borde den varit min bästa, då det var person-research aka stalking. Jag gillar det alltså inte, och har knappt gjort det ärligt talat. Men skit i det! Det har blivit dagens catchfrase, vilket Åsa fann mycket underhållnade. Nåja, jag skolkade från min ångestuppgift genom saker som att ligga på mitt golv (underskattat), roadtrippa till ICA igen och köpt drömtårta (överskattat tyvärr), haft telefonmöte inför imorgon, försökt lugna Elin inför imorgon och lyssnat på podd (som jag gör nu). Jag är nu inte fullt så deppig som jag var innan, och det är tur för det var nära att det blev ett deppinlägg innan. Aaaa ordupprepning! Kaos! Nej, nu ska jag väl duscha eller något annat mög I guess.

Hej alla ni individer och annat löst folk! (det lösa folket kanske också är individer)

Idag har dagen varit ganska fin. Skoldagen var i sanning wasted, men jag fann en lundabo! Hon hade charmig skånska och hade en blindish mamma, som jag träffade på bussen för ett tag sen (tror jag kan ha nämnt det i något juli-inlägg). Det är alltid lika spännande att förklara hur "blindvärlden" ser ut för utomstående och det blev många skratt åt detta vid lunchen. Ikväll har jag inte läst Stagnelius (bra Emma), utan istället pratat en massa med Linus. Vi nervösade oss inför årsmötet och diskuterade låtar vi var alergiska mot, konflikter och en massa annat. Jag konstaterade att det inte är konstruktivt att slå ihjäl folk. Så kan det va. Nu ska jag snart sova och läsa om förvirrade fönstermänniskor. De är ganska tragiska, egentligen. Tyvärr.

Det har hunnit bli onsdag morgon och jag sitter även idag här och bloggar eftersom jag fick en extra sovmorgon. Lauren Aquilina sjunger i mina öron och jag börjar om ungefär tjugo minuter (ungefär som i att jag inte orkar kolla klockan). Jag tänkte prata lite om igår, för då var det ju musik här. Idag fick jag sjunga med mitt eget band, dessutom! Vi sjöng lite olika låtar och började känna efter hur vår dynamik funkade. Mycket lät "som ett slagfält" som jag uttryckte det, men en del lät bra också. Det kommer nog bli riktigt bra med lite träning, tror jag. Vi hade dock behövt fler som faktiskt kan spela något, men ja vad ska man göra.;)

 

Nu är det of monsters of men som är soundtrack till inlägget. Shit vad bra de är. Jag glömmer bort det ibland, men det är nästan läskigt. Varför har inte alla band flera sångare? Jag förstår inte denna idé om att man ska ha bara en. Jag fick vara enda sångare en termin på spyken och jag reagerade med att säga "sjung med mig!2 till alla bandmedlemmar tills de gjorde det (och de kunde oftast inte). Nu börjar jag om tretton minuter! Det var väl roligt för mig. Nej det var det inte, för vi har reportageskrivning and I don´t do that shit. Men jag borde nog läsa igenom min text, så hejdå.

God morgon allesammans!

Jag älskar kontrasten mellan min deppiga rubrik och min peppiga hälsningsfras. Så kan det va på Emmas blogg en vanlig tisdagsmorgon i september. Jag börjar om ungefär en halvtimme och spenderar morgonen med en drickyoghurt (bra frukost verkligen) och bra musik. Jag har sovit läskigt mycket, och därför vaknat alldeles för ofta under morgonen. Jag har dessutom drömt något förvirrat om att jag skulle gifta mig, och att mamma och pappa också skulle göra det...fast inte med varandra. Pappa skulle inte ens gifta sig med Gunn frå från drogfritt i Sverige! Det konstiga var att jag mest brydde mig om vem av dem som skulle bo kvar i huset. Jag har så bra prioriteringar när jag sover, och drömmer för mycket mög. I söndags natt fyllde jag år, men hur många visste jag inte, så jag frågade syster.

-Hur mycket fyller vi?

-Tjugo.

-Är det sant?

-Näe.

Det var en inblick i mina drömmar. Säkert kul för er. Nåja, så länge jag inte blir gravid med tåg är väl allt normalt antar jag. Det var nog det konstigaste jag drömt. Eller nej, jag kom just på att jag har drömt ännu lite konstigare saker...i alla fall just för mig. Alltså sen när började min dator rätta mig när jag ihopskriver i alla fall? Han gör det överallt på hela internet! Jag höll på att skriva internat när jag menade internet. Bra Emma. Bara för att jag råkar bo på ett sådant. Shit, det slog mig precis hur sjukt cool jag hade tyckt att jag var, när jag var liten (typ lågstadiet). Jag tyckte ju att internat var det coolaste ever, och nu bor jag på ett och sååå coolt är det inte. Bara jävligt nära till skolan och mat serverad och folk överallt och...okay, det är ganska coolt på internat faktiskt. Jag börjar liksom om en kvart och har inte det minsta bråttom. Gotta love it. Ändå tror jag att jag nu sätter punkt för detta mycket förvirrade lilla inlägg.

Hej ni!

Igår hade jag ännu en fin dag i Lund. Jag var på släktkalas hos Cia och det blev en massa mat och tårta och sånt som man bör. Såklart åkte jag direkt efter det och fikade med Anja. Mer fika åt folket, liksom! Det var trevligt att träffa henne igen och få höra hur det går för min älskade skrivargrupp. Shit vad jag saknar dem! Jag avslutade sen dagen med intresseklubben och fattiga riddare (mer frossande shut up). Idag har jag hört på tråkiga föreläsningar och nu ska jag gå och värma mat. Jag svälter!

Hej och hej och hej i brist på andra hälsningsfraser!

Idag har det varit en mycket fin dag. Som jag skrev åkte jag och träffade samma folk som igårkväll, och på inrådan av Isa åkte vi till nova. Varför? För att "här är så chill". Inte mig emot. Istället för att faktiskt vara på nova, satt vi på max och drack milkshake och hade det bra fast alla var alldeles för trötta egentligen. Elin åkte sen hem på grund av sagda trötthet och vi andra satte oss på en bänk och hade det bra. Jag och Isa "piggade upp oss" genom en hysteriskt rolig och konstig diskussion om varför the Flintstones springer i sina sten-bilar (med tillhörande gestaltning av mig), vilka material åldrarna (eller tiderna som Isa sa) heter nu för tiden (efter stenåldern och det alltså) och vilka soundtracks de skulle ha på historiefilmer för skolbarn. Guldåldern, 1900-talet, fick såklart "när vi gräver guld i USA" som låt och det var nog någonstans där det brast. När Olle kom tillbaka undrade han nog en del över vad som hade hänt med oss. Vi tog oss sen tillbaka till centralen och förälskade oss i en soffa, för att sen köpa pepparkakor (i september! Crazy!) och sätta oss vid en fontän. Detta fick dock bli kort för min del, för jag åkte till Malmö.

 

Varför? För att jag skulle se Maria Mena! Iiii! Var det bra? Det var så bra, så bra, så bra! Det absolut bästa var att hon öppnade med en sjukt stark version av internal dialogue, men bara hennes mellansnack (och mycket sådant blev det) var priseless i all sin enkelhet. Allsång på all this time, en cover på rihannas Diamonds (:o:D), en helt magisk sånginsats, hur publiken gick igång på "fuck you" (hennes enda catchy låt) och en mycket bra mix av gammalt och nytt gjorde kvällen i det närmaste perfekt. Men hon borde ha hållit på längre! Det var hur som helst fantastiskt. Tack för mig.

Hej folk jag är i Lund! Det kommer jag inte vara (förutom små enkvällsvisiter) på mer än en månad. Helt sjukt. Så jag passar på att träffa alla. Igår var det lilla Agnes, som nu kanske ska bli min nya ledsagare! Yay! Vi spånade i vad olika förkortningar stod för och rubriken är ett av Agnes förslag till lss. Nutcase in the very best way! Sen spenderade jag kvällen hos Isa, där även Olle och Elin (förvånande nog för mig) var. Det blev mycket godis och prat om allt jobbigt folk vi (mest Elin och Isa) hade på facebook. Det var sjukt mycket jobbigt folk kan jag berätta. Nu ska jag åka och träffa dem igen, för att de är bäst och sådär. Så jag ska nog gå till bussen snart. Hörs ikväll (hoppas jag)!

Hej alla människor!

Här sitter jag och äter hysteriskt goda chips som jag inhandlade på ICA dit jag, Åsa och Johanna åkte på roadtrip. Vi köpte också sjukt mycket lösgodis på hemmakväll. För det var vi (inte riktigt) värda. Dessa två var väldigt blinda hela tiden; gick in i bilar, välte saker i affären och slog fingrarna i grejer. Bra jobbat. Jag har också skrivit sjukt personligt och sen opersonifierat det (på uppdrag av läraren). Detta var i princip allt jag hade att berätta idag, för mitt liv är ganska vardagligt. Skriver, läser upp, äter, skriver lite mer. Så är sagan om Emma, förutom på helgerna. Då är det andra sagor.:)

(Uppgift: Skriv en scen med ett hot.)

 

Mot klockan

 

Han vet att det här är den enda utvägen. Därför håller han fast henne med all sin styrka. Hon försöker slita sig låss; river, biter och sparkar, men han är orubblig.

   ”Släpp mig! Jag måste härifrån!”

   Paniken i hennes ögon får honom nära på att ge vika. Han måste titta bort för att inte släppa taget.

   ”Det finns inget härifrån!”, svarar han, med glassplitter i rösten. ”Det finns ingen flyktväg!”

   Han önskar, mer än något annat, att det han säger är sant. Då skulle inte Det svarta finnas. Hon skulle inte vilja bort. Och hon får inte försvinna. Kan inte försvinna. Hans gräpp hårdnar och hon börjar, i full panik, dunka huvudet i väggen.

   ”Sluta!”, ryter han och förvånas över sina egna röstresurser.

   Skriket som kommer ur henne liknar ingenting han någonsin hört. Det är mer demoniskt än mänskligt. I desperation, för att tysta henne, skriker han också. Det svider till i hans sida, som om något brister, när han vrålar åt henne att sluta. Först då tystnar hon. Hon skyggar undan och han låter henne. Han vet vad som kommer och försöker att inte känna. Tårarna sticker i ögonen, men han får inte låta dem vinna. Han måste vara stark.

   ”Du vet att jag inte har något val”, säger han och hör hur hes han har blivit. ”Det är för ditt eget bästa.”

   ”Att låsa in mig? Är det för mitt bästa? Att tvinga mig att stanna kvar och hålla mig ifrån det enda som får mig att må bättre? Att hålla fast mig? Tycker du på riktigt att det är för mitt bästa du gör så här?”

   Han sväljer. Som vanligt vet han inte hur han ska reagera på hennes smärta. Han gör ju så gott han kan, efter omständigheterna. Ändå blir det alltid så här. Ändå står han alltid handfallen inför hennes besvikelse.

   ”Jag försöker verkligen”, bedyrar han och vågar se på henne. ”Jag försöker vara lugn och prata om det. Men du vet, jag älskar dig så jävla mycket. Jag kan inte tänka till slut.”

   ”Inte jag heller, egentligen”, medger hon och hennes röst mjuknar en aning. ”Det kanske är bådas fel.”

   Han håller om henne då och de gråter sin vackraste gråt; den sorten som bevisar att allt är tryggt igen. Ironin är att hon tröstar honom, fastän det är hon som är trasig. Han låter henne göra det, vill inte röra upp mer. Inte mer i natt.

 

De går och lägger sig igen, för att försöka sova några timmar åtminstone. I natt vann han. Priset, morgondagen, går inte att glädjas åt. Han vet ju precis hur det kommer att bli. Den svarta skuggan kommer att hänga över henne också då och kanske, kanske blir imorgon dagen då han förlorar. Varje dag är en kamp mot klockan. En dag, han vet inte när, kommer han inte att kunna hålla kvar henne. Kanske kommer han att glömma nyckeln till medicinskåpet framme eller ha fönstret öppet en sekund för länge. Det svarta kommer att sluka henne då. Blodet, dimman och kaoset kommer att ta henne ifrån honom och allt han gör är att försena det oundvikliga. Tanken på den scen som förhindrats i natt får tårarna att tränga fram igen. Om han inte vaknat av hennes frånvaro, hade han inte vetat. Morgonen hade hunnit gry innan han märkt något. Med den rädslan tvingas han leva. Varje gång hon lämnar huset kan vara den sista. Därför håller han fast henne. Därför springer han mot klockan. Hon får inte försvinna. Kan inte försvinna.

Jag är helt slut. Ikväll var det ju musik och mitt band var på bio (något skolan hade anordnat för de som ville), så jag spelade med det andra bandet och det var awesome. Jag har nog aldrig sjungit så högt eller vågat så mycket i hela mitt liv, och det fast jag inte gillade låtarna. Kan ni liksom föreställa er mig waila satan på sweet home Alabama? Det kunde inte jag, men jag gjorde det ändå. Vi körde också andra crazy grejer som son of a preacherman och paradise (därifrån kommer min otroligt oemmiska rubrik). Shit vad skönt det var att få skrika lite! Sjöng dessutom ut här hemma för första gången, grannar be damned, innan idag. Kändes som om jag bodde här lite mer än innan då. Nu är frågan: Hur i hela helvete ska jag få klart en skrivuppgift nu? Den är dessutom väldigt jobbig att skriva. Men what to do, bara att ta tag i den.

Lite så är det faktiskt. Jag kom hem i fredags och hem igen idag. Jag kom alltså tillbaka till Småland och skolan, där vi hade litteraturhistoria. Joy. Alltså är vi inte fucking färdiga med litteraturhistoria snart? Jag tycker vi har gått igenom den tre gånger minst. i alla fall två, i högstadiet och gymnasiet. Det är för mycket! Jag hatar historia om någon undrar. Jag råkade också skolka eftersom de såg en väldigt visuell film, så jag gick hem, men sen såg de inte klart filmen tydligen. Bra Emma, bra verkligen.

 

Nu vill jag dock ragea lite på folket som bor på min våning. Here goes:

1) Hur tänker man om man lämnar disk (odiskad antog jag) på diskbänken i ett kök som någon annan ska kunna använda? Nej, du kan inte skjuta upp din disk när du bor med andra som du inte känner alls. Det är bara respektlöst. Eller är det jag som är en bitch nu?

2) Jag har punktmärkt sopsorteringen här, helt enkelt för att kunna använda den. Redan morgonen efter att jag gjort det var en lapp borta, och nu är alla 5 det. Alltså vad tänker man då? Tror folk på riktigt att det är strategiskt utplacerat skräp? Då är man ju dum i huvudet. Och här är det inte jag som är en bitch för det finns ingen logisk förklaring. Brukar ni tejpa fast skräp på saker? Trodde inte det heller. Brukar skräp se ut som punktskrift? Okay, det händer ju såklart, men då sätter man väl för i helvete inte fast det!

 

...Rant over. God natt.

Hej igen, här är jag. Fortfarande i Lund, åker hem tidigt imorgon. Ja jag säger hem åt båda hållen. Idag har jag hursomhelst varit med Olle och Elinnea (och Isa i tio minuter) och fikat. Det var såklart mycket trevligt och det ska jag ilustrera med ett gäng citat, som alla faktiskt makar sense:

"Men Nässjö är nog större än subway."

"Någon kom fram och kramade mig baklänges..."

"Jag har inneboende på min rygg och de vägrar betala hyra!"

"Det är nog lättare att skaffa en billigare julgran än ett mer välbetalt jobb..."

 

Det var allt jag hade idag, tror jag. God natt och ses i Småland.

Hej alla olycksaliga själar som av någon oförklarlig anledning läser detta!

Ni är inte så olycksaliga. Nej men faktiskt inte, för nu ska ni få ett inlägg om humorfestivalen. Där var jag igår och såg inte mindre än fem föreställningar. Jag var ganska slut i huvudet efter dessa. Men om vi börjar från början, för det ska man göra har jag hört, så började jag med Jesper Röhnndal och hans "hej framtiden". Han hade många mysteriska idéer om hur denna skulle se ut, och ändå skrattade jag mest åt när han spårade ur och pratade om namnet "Magret" och hur opoppis det var. Man bara ja, okay, relevant. Men jag älskar honom. Min relation med alla i pang prego (utom Freja kanske) är faktiskt ganska underlig. Jag bara älskar dem oavsett vad de gör. Här kan jag också passa på att Simon Svensson svarade på min tweet häromdagen ifall jag glömt säga det i bloggen. Hej starstruck liksom. Sen att mamma nu tror (kanske inte så seriöst) att han är min största idol är en annan sak. Det är han alltså inte.

 

Sen var det dags för en grabb som hette Klas, och hans efternamn är omöjligt att höra rätt och därför stava rätt. Så kan det va. Jag fick en biljett helt oplanerat och jag är väldigt glad för detta, för det var väldigt bra! Han sjöng låtar om olika företeelser och rubriken, som är sjukt djup om man frågar mig, kom från en sådan. Älskade också en låt om tiotalet (sjukt att vi är i tiotalet yall, snart är det tjugotalet, hur fan ska det gå ihop liksom...blir det det glada tjugotalet # 2 eller det deppiga tjugotalet? Ingen som vet.) och att vardagen ska vara så uniiik hela tiden. Så det var en lite annorlunda show. Sen gick jag och pappa för att se "100 bästa killarna", en show med Josefin Johansson (:D), Emma Knyckare och Chrisse Jonsson, som jag aldrig sett förut men som jag gillade (jag menade honom, men låter lite som om jag pratar om showen...vilket jag lika gärna hade kunnat göra om vi nu ska va såna). De listade alltså de 100 bästa killarna och showen innehöll väldigt många indianer (courtesy of Emma som också sjöng en mystisk version av "när vindarna viskar mitt namn" för att bedyra sin kärlek till dessa), fina låtar om någon grabbs synfel och olika naturkatastrofer (jag älskade den senare) och såklart endel riktigt random grejer. De som inte gick dit (mamma, Cia och syster) verkade föga imponerade när vi berättade om den, men jag älskade den. Så kan det va. Sen sjöng standarden, i alla fall om man frågar mig. Vi såg nämligen Anders och Måns (ja, Olle, jag glömde de kändaste...stop judging me) och jag tycker inte om dem alltså. Det är något med deras dynamik som inte tilltalar mig. Sen att de är visuella-effekter-junkies gör inte saken bättre. Visst, det var inte bara dåligt. Ibland var det awesome. Saker som "gör din bästa uggla!" och framförallt en sjukt rolig version av Rolling in the Deep om vår jordbruksminister...som jag aldrig hade hört talas om men det är okay säger vi.

 

Sen var det det sista, som visst fick ett eget stycke: late night, som egentligen var mer av en TV-inspelning...något jag inte uppskattade. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt det. Förutom "balladen om näver-Benny", för den var väl värd att höras två gånger. Annars var jag mest trött vid det laget. Men gick jag och la mig då? Nej, jag pratade med Hannah och Fredrik till kvart i fyra. Nej jag vet inte heller hur jag tänker ibland. Det var trevligt i alla fall och det konstiga är att jag inte är trött idag. Man kan tycka att jag borde vara det, men näe. Så, så hälsar Emma september. Hej höst!