hopelosthead

Igår vilade jag upp mig, och det säger jag i ordens mest bokstavliga mening. Jag gick upp vid tolv för att äta, men insåg att sittande var för svårt. Sen låg jag i sängen från och till (med avbrått för till exempel att kolla twitter och annat livsnödvändigt) fram till kl 18:00. Då satte jag mig upp mer definitivt. Jag var väldigt hungrig och försökte få tag på en hamburgare, men det gick inte, så jag fick äta äcklig matlådemat istället. Sen svarade äntligen Åsa på mintt sibylla-sms (nu passar det, liksom ;)) och det blev faktiskt en promenad av det hela. Jag kände mig mycket duktig, och levde nästan när jag kom hem. Hade till och med ork nog att byta lakan, duscha och prata med Linus. Den ni!;)

 

Idag måste jag börja leva igen. Har redan börjat kännna olika grejer. Läste slutet till kollektivromanen, som äntligen finns. Började nästan gråta för att det var så fint. Har redan haft twitter- och facebookkonversation som gjorde mig glad, och sms med två av mina favoriter. Nu väntar jag på att sj ska svara mig. Det får de göra snart tycker jag, för det här tutandet är ganska störigt. De har ju helt slutat att berätta var i kön man är placerad också. Tack, sj. Fuck you with a shovel, säger jag till dig. Tiden går, men för en gångs skull har jag tid att vänta ut dem. Skola om en timme, ändå bra. Skola tills vi är klara, oavsett när det är. Info om paris dessutom. Snaaaart åker vi! Om två dagar börjar mitt totala hets-resande, så bloggande lär vara knapert i framtiden. Men det får ni leva med, kära ni, och det tror jag faktiskt att ni gör också. Med det sagt, går jag.