Som en flödesskriven ungdomsbok

Lite så. Lite så är min dag. Och inte vilken bok som helst utan en sån där riiiiktigt intensiv och laddad som jag gillar. Så intensiv att man inte förväntas andas mellan styckena. Så. Trivs jag i min favoritbokgenre? Nej. Nej jag trivs inte. Jag är fullkomligt utmattad och vet knappt vad som händer. Tar de här känslostormarna aldrig slut?
 
Vi börjar med igår. Jag sov såklart inte efter inlägget, utan lyssnade på den omtalade rubriklåten (angels, hette den visst, och var av the xx...fast det senare visste jag då också) och försökte spela den på piano i typ en timme. Det är en jävligt bra låt, och det fast jag inte borde gilla den alls. Den känns bara väldigt rätt just nu. Så det gjorde jag, och sen sov jag. Eller ja...drömde mardrömmar (!) om böcker som tog över min telefon (kan vara för att min telefon är fruktansvärt jobbig, och för att kollektivromanen tagit över våra liv). Men vaknade gjorde jag, och dagen började verkligen jättebra. Jag gick över till Åsa, som hade hittat ett par solglasögon och en ryggsäck till mig (who even does that? Seriously <3) och lyssnade på first aid kit. De är fantastiska och gör mig helt lugn, så det uppskattade jag.
 
vi gick ner till stan, för att fullfölja gårdagens shopping-idé. Detta innebar en massa klänningsprovande för min del. Exciting, ändå! Och det gav resultat! Två st klänningar införskaffades, hör och häpna. Häpna indeed, för något liknande har jag aldrig tagit för mig. Vi gick till cafféet och där fortsatte jag chocka mig själv med att köpa sprite. I know. Vi projektplanerade och det gick ganska bra när vi väl hade vaknat till, för vi var båda väldigt trötta. Det stördes dock av ett oväntat och uppskattat sms, som ledde till en oväntad och väldigt uppskattad konversation. Kul för mig, känner jag. Kanske mindre kul för Åsa, men hon blev inte så irriterad faktiskt.:)
 
Vi gick hem och jag failade ganska kapitalt när det gäller en us-grej. Detta satte stopp för min hysteriska glädje och jag blev oproportionerligt ledsen och orolig. Det visade sig verkligen inte vara någon fara. Linus är bäst, bara så ni vet. Han lugnade ner mig och förklarade hur trivialt mitt misstag faktiskt var, och det lugnade ner mig. Jag fick till och med i mig en risifruti. Sen spårade dock allt ur och det kändes som om jag var tillbaka i Helsingborg igen. Jag vill aldrig känna det så. Aaaldrig.
 
Ni förstår inte alls varför den här dagen var så intensiv, va? Jag kan inte förklara. Allt bara går i 180. Hela tiden. Jag är van vid slentrian a la 2013 (for the most part), men nu är det typ 2011 fast uppgraderat. Allt händer samtidigt och jag glömmer bort vad jag ska fokusera på. Nu ska jag sova (på riktigt) och inte vakna förrän om väldigt länge. God natt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0