Men världen är inte särskilt komisk

Blue: Ja, så långt är jag med, men jag tänkte att bandet hade en annan stavning (har för mig att Ingemar uttalar det annorlunda).
 
Mer humorfestivalande idag. Vi såg "6-pack edition" som alltså bestod av sex komiker. Bland dessa fanns Björn Gustavsson, som jag konstaterade inte borde hålla på med stand-up alls. De andra höll inte med mig. Där fanns också en amerikansk tjej som pratade väldigt bra om att inte vilja ha barn. Hon var mycket bättre so yay. Det fanns också andra muppar men det är inte så spännande känner jag.
 
Sen såg vi Sigge och Anna-Lena A.K.A Astrid. Det var ganska awesome att se Sigge uppträda eller "en lektion där jag inte får avbryta" som jag sa. Hann också säga hej till dem och bli glad. Jag, mamma, pappa, Cia och Hans åt sen mat och pratade om...Twin peaks, olika fiskar, Amy Winehouse, jinglar och...annat som jag inte alls kommer ihåg.
 
För att prata om något helt annat: Egentligen borde jag inte blogga på ett tag. Jag borde ej heller twittra, facebooka eller interneta alls. Jag borde sluta vända ut och in på mig själv för jag ooorkaaar inte mer. Jag gör verkligen inte det. Det är antagligen bara ett dåligtmående jag själv orsakar, på något sätt, men jag orkar inte ändå. Det är så lätt att gräva ner sig i sina egna tankar och bräka fram dem på en töntig blogg i cyberspace. Det borde jag alltså inte. Kommer ändå göra det, men...ja. Det blir inte rolig bloggning.

Hedgehogs!

Det är humorfestival i stan igen, mina vänner! Visst är det underbart? Jag vet! Vi ska såklart prata om det omedelbart...holy shit klockan är ett vem är jag ens jaja låtom oss fortsätta...eller snarare börja.
 
Igår (som i i torsdags) såg jag "hundra års hits" med Kalle Lind och Christoffer Jonsson. Höjdpunkten från detta var en mashup av öppna landskap och pippi långstrump. Gotta love it, ändå. Kalle Lind var givetvis också the man. What else is new liksom.
 
Idag såg jag Josefiiin! Hon sjöng en massa underhållande låtar och vi lärde oss att barn kan gå klädda i gele. Chocken för samtliga (utom barnet) var total. också chockigt var att jag träffade freaking kringlan utanför och att han frågade oss om vägen! Aaaalltsåå varför finns det ingen läsare av den här bloggen som kan förstå hur coolt allt detta är? Ni är på riktigt sämst och borde lära er allt om pang prego-mupparna ca igår. (Det borde ni eventuellt inte.)
 
Jag såg också Bill bayley! Därifrån kommer den något random rubriken, då en man ropade detta från publiken för att...varför inte. Höjdpunkten därifrån var annars när han spelade abba i Rammstein-version och miley cyrus i kraftverk-version. Jag kan uppenbarligen inte stava till kraftverk men det får vara så tycker jag för det är sent och jag kommer inte på hur man annars ska stava det. Det var nog allt för mig, skulle jag tro. kort men slaggigt inlägg. I know you want it.

Stabiliteten har återvänt, så ni kan andas ut

Hej hej, det är lugnt och stabilt och hostessigt i mitt huvud. Någon gång ska jag förklara det där hostess/demon för er ordentligt, men det blir inte idag. Hursomhelst är livet helt okay. Igår hade pappa fest för sina jobbfolk och det var ganska trevligt. Jag lärde mig allt om hur man byter missbruk från cola till cola zero ("det ska jag prova...fast det kommer jag ju aldrig prova.") och pratade om...grejer med...folk. oklart, allt detta.
 
Idag hade jag möte med pedagogiskt stöd inför skolan. Vi pratade om allt stöd jag inte behövde, cafféer i Nässjö (hon som jag mötade med hade tydligen växt upp där) och varför alla specialpedagoger heter Margareta. Hon trodde att det var ett anställningskrav och jag är beredd att hålla med. Inget mer har hänt. Snart är detta jättejättelånga sommarlov slut, yaaay! ...eller nåt...

But in all chaos there is calculation

Som sagt, tusen tankar i mitt huvud just nu. Tusen känslor. Det har lugnat ner sig lite, men borde ändå få pratas om. Yall know what´s coming: Ett sifferinlägg. Som vanligt gäller att ni inte behöver fråga någ om ni inte tror att jag vill svara. Jag bloggar för mig och ni är en bonus, basically.
 
1
Det är surrealistiskt att förlora någon man förlorat hundratals gånger och samtidigt alltid har haft. Det blir ett så stort ickeproblem. Jag kan inte prata med någon om det och förvänta mig sympati. Ändå gör det ont, för din värme är något jag är väldigt beroende av. Den förlorade jag aldrig, för att kasta något ifrån sig är inte att förlora det. Då kan du ta tillbaka det närsomhelst. Det kan jag inte nu. Har inte kunnat på länge, och vill verkligen inte. ändå. Tryggheten behöver jag och den kan jag aldrig få tillbaka nu. Helt plötsligt bara försvann den. Nu vet jag inte riktigt vad jag gör.
 
2
Jag förstår på riktigt inte hur du ser på livet. Hur du kan sudda ut alla gränser och allt logiskt tänkande så enkelt. För det är just enkelt och det är därför jag knappt har velat tänka på hur sjukt det är. Du verkar inte ha några som helst verklighetsförankringar eller någon mognad whatsoever. Är jag för hård och brutal nu? Eventuellt. Men alltså: Signaler. Man kan läsa dem. Try it. Jag tycker egentligen inte att något blev fel, jag ångrar ingenting, men i efterhand är det ganska sjukt. Hej det här kan vara min konstigaste siffra of all time.
 
3
jag vet inte vad det är. Kanske att du är en sån som tittar en rakt i ögonen, bildligt talat. Kanske att du är så välbekant att du lika gärna kan ta på dig ett par gröna skor. Kanske det är stämmsång i d-moll eller bara irationell ensamhet. Men när jag hör historia efter historia om hur fantastisk du är, smakar det skuld när jag andas. "It´s not Worth it." tack för denna otroligt onödiga upplysning. No shit. Det är bara så mycket alltså jag vet fan inte for real. Du är bara en av de som är så jävla perfekta. Jag är emot Which brings us to:
 
4
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Typ...kom tillbaka. Fast inte. Jag vill inte att mina ilusioner ska krossas egentligen. Jag tänker låtsas att du var precis vad jag behövde. Så är det inte men jag tänker låtsas det för alla behöver ett backdrop och jag i synnerhet. Du får vara mitt backdrop, mitt slut, mina eftertexter. Jag har gjort irationell saknad till en OS-gren i tio år. Jag vet vad jag gör. (Det gör jag såklart aldrig.)
 
5
Du skulle absolut inte bli en siffra. Det var ett medvetet beslut jag gjorde. Såklart var det då just dig jag drömde om inatt. Såklart rördes saker upp, för det är såna tider. Såklart sitter jag här och skapar nya scenarion. Tågresor, kyssar, ordväxlingar, poesi. Som vanligt är hostess emot (ursäkta att jag slår över till såkallat demon-talk och alltså blandar in mina två personligheter som jag ju inte har egentligen). Hostess är alltid emot. Hostess förstår att människor inte är som demon tror att de är. Demon vill ha dig, for your information. Om det inte har framgått i det här inlägget är ett genomgående tema: Demon wants action. Now.
 
Alltså ja detta var ju ett normalt och inte alls patetiskt inlägg jag just råkade skriva. God natt.

Agnes och hennes speciella, akademiska chargong

Hej och sånt!
Igår gjorde jag saker! Ni borde vara i chock, för det är jag. Den första av sakerna var att träffa Agnes (vilket ni eventuellt kan ha räknat ut av rubriken). Vi gick som vanligt, fikade på coffee Point, pratade om jättemånga olika grejer, gungade och mådde bra. Rubriken sa Agnes kanske en miljon gånger och vi enades också om jättemycket grejer (jag kommer inte ihåg några).
 
Sen åkte jag till Marie. Där lagade hennes Fredrik kebab till oss och sen fick vi till och med glass och "bärisar" till efterrätt. Det här är tydligen en period när jag låter olika fredrikar laga mat till mig...synd att jag inte känner fler. Jag får åtgärda det. Sen satt vi och pratade om livet. Eller...det var mest jag. Jag hade ungefär tusen tankar som snurrade i huvudet och de fick Marie ta del av, varesig hon ville eller inte. Vi pratade också om vilka som inte borde vara lärare, vilka artister som faktiskt kan sjunga, vad grejen med dansband är (ingen vet) och som sagt en massa tankar jag hade. Båda var väldigt trötta, men det var ändå fint. Så, bra dag om än lite kaos. Idag är standard, så jag säger inget om det.

If you´re happy and you know it then there might be something wrong with you

Idag har jag konstaterat: Livet och mänskligheten är helt meningslösa företeelser. Och det är inte ens särskilt deppigt...eller, det är det väl, men det känns inte så deppigt om jag inte tänker på hur deppigt det faktiskt är. Men det slog mig bara hur meningslöst allt faktiskt är. Man kämpar hela livet för att må bra, men jag tror liksom aldrig att man kommer dit. Det där båttenskrapet ligger alltid och skaver, river, vill bearbetas. Jag mår förhållandevis bra nu. Ändå måste jag varje dag hantera min ensamhet, fixering vid privatliv (låter konstigt men det är mer logiskt än man tror), sexuella problematik, misantropi (kanske något överdrivet men alltså folk är sämst), boendesituation, saknad efter helt "fel" person (alltså inte den jag "borde" sakna), mitt behov av att ställa in mig och ha en plan samt den ständiga känslan av att vara trött, likgiltig, ledsen eller rastlös. Sa jag att jag mår bra just nu och att jag är helt psykiskt frisk? See my Point? Det blir aldrig uträtat, aldrig bra. man måste bara umgås med en massa muppar som antingen är jävligt iriterande/dryga/annat dåligt eller för fina och försvinner. Man ska rösta i val och engagera sig och allmänbilda sig och ändå är det alltid någon som tycker att allt går åt helvete. Och aldrig får man frågan om man faktiskt vill. Om man har lust att delta i det här samhället och livet. En dag är man bara vuxen och ska leva därefter och trots tjugo år av förberedelser står jag helt handfallen och bara jaha vad fan gör jag nu? Folk ylar om att man får vara ung jättelänge nu för tiden och jag undrar vilken jävla planet de bor på. För jävlaridet vad folk utbildar sig och klarar sig och beter sig som folk. Tar initiativ, har vänskapskrätsar och allt det där andra jag inte kan. Jag skrev aldrig under på livet och jag vill inte. Därmed absolut inte sagt att jag vill dö. Det vill jag inte och jag kan inte understryka det nog. Jag vill bara inte någonting annat. Som sagt, inte särskilt deppigt. Bara som det känns.

föräldrarlösa rabarberbarn

Hej kära bloggmuppar!
Idag (igår...midnattsbloggning yaaay) var jag på ikea med mamma och syster för att införskaffa olika grejer av varierande betydelse. Vi åt också brunch vilken var mycket god och inledde min matdag. Denna fortsattes med fika, även på ikea, och sen en fantastisk lax- och pastarätt och slutligen världens godaste äppelkaka. Bra liv ändå. Jag har också givit två förslag (chock), läst en ganska bra bok och sett sweet home Alabama med syster, mamma och Elvira. Bra film med en jättesöt grabb och bra story, så jag var nöjd. Rubriken är från en helt fantastisk historia Elvira berättade, men jag kommer inte att återge den för det blir inte kul. Nu borde jag åtminstone börja fundera på att eventuellt sova i framtiden.

Life´s too short to even care at all

Diktatorn: Det gjorde jag!:D
 
Vilken deppig rubrik jag har. Riktigt så deppig är jag inte. Mest uttråkad. Det har jag varit i princip hela dagen. Det enda produktiva jag har gjort är att åka och handla mat med syster. Det var inte särskilt produktivt alls. Men det var väldigt gott, so yay. Jag har också hört världens obehagligaste låt (dockor-Emil Jensen), druckit cola vilket jag inte gjort sen i måndags (succesivt överkommer jag mitt missbruk yay) och haft ont i nacken vilket är a first i mitt liv. Alla andra har konstant ont i sina nackar och nu fick jag också det. Jag känner mig som en tönt. Man kan väl ha ont på något coolt ställe liksom? Det coolaste jag har är min bihåleproblematik. Det är inte särskilt coolt alls. Jag använde till och med ordet "problematik" för att det skulle låta coolare. Det gjorde det inte utan bara jättekonstigt. Men att säga att jag har slemm i halsen och att det trycker på mina ögonbryn hela tiden är liksom inte lika fancy. Så, nu har vi pratat tillräckligt om detta för ungefär all framtid känner jag. Jag är trött och borde sova, men det känns som om det var något att jag skulle skriva. Jo, jag glömde en sak igår och det var hur jag skiljde på Jane Bond och Emma Carolina genom att ha på mig en jacka när jag var sångerska i JB och inte annars. Detta var mycket viktigt för mig kände jag. "Den här jackan har inte ett symboliskt värde för någon annan än mig", konstaterade jag vid något tillfälle.

Hur man efektivt vänder en dag

Hej kära folk!
Nu har jag och jane bond spelat på malmöfestivalen! Så ja. Jag är ganska glad nu faktiskt. Jag lyssnade på Florence för att bli gladare och i bilen spelade jag och mamma radiomusik jättehögt. Speciellt vår nya favoritlåt "I like us better when we´re wasted." Det är så himla oklart om jag är ironisk. Sen kom vi fram och det var fullkomligt kaos men sen blev det ändå väldigt bra. Folk spelade musik och ibland var det bra, ibland...inte. Jag träffade Agnes, som hade med sig jättemånga kompisar (för hon är bäst). Dessa kompisar sjöng jättefint till popkollo-låten och var allmänt söta. Sen kom Elin, Robert, Olle och hans flickvän Lovisa (som jag aldrig träffat förut) och var lagom kritiska mot samtliga människor på scen.
 
Sen spelade vi! Emma Carolina-låtarna transparent och inte alls en siffra (som jag av någon anledning har vägrat säga till er innan) och Jane Bond-låten baby prinsess spelade vi. Och jääääävlar vad bra det gick! Nu har jag inte hört det, ska jag säga, men jag är så nöjd! Efteråt gick jag med Elin och gänget till texas longhorn för att dricka cider, äta pommes och prata om lite allt möjligt. Mycket trevligt. Och nu måste jag sova känner jag så detta blev ju kort.

This lamb...is raw.

Igår var jag på möte med mina lärare på universitetet. Det gick typ bra. Jag var också på bil-äventyr med syster där hon försökte köpa post-it-lappar (felplacerade bindestreck?) vilket väl gick sådär. Ändå trevligt. Vi tittade också på masterchef, av någon anledning, och rubriken är därifrån. Vi pratade ganska mycket om det där lammet.
 
Idag är en skitdag. Jag hatar ungefär allt och livet är ganska miserabelt. Den här sommaren är ganska miserable, på ett sätt. Det känns som om hela min sociala samvaro har vittrat sönder. Mest pretentiösa meningen ever, men det är ju så. Och jag vill inte bo här. Jag vill inte vakna helt tom utan att ha någon mening med dagen, ens när jag har det (idag är ju en jätteviktig dag for fuck´s sake). Jag kan inte get my shit together. God natt.

Pysselböcker och andra tragedier

Nu ska vi få se om jag kan få skriva ett helt nytt inlägg och inte bara försöka publicera samma inlägg 28000 gånger. Det är något störande.
 
Livet har stått stilla i mångt och mycket. "Mångt"...whatever. Syster har dock kommit hem! Det märks genom saker på bordet, musik genom huset och generellt mer liv. Idag har det dessutom märkts eftersom hon gick in hit hela tiden och delgav mig saker hon hittade när hon städade. Hon var tvungen att slänga sina pysselböcker, vilket givetvis var en djup tragedi. Jag fick också lära mig vad hon önskade sig som 8-åring: "att alla fatiga barn får hundra tusen var!" rimligt. Vi sjöng barnlåtar och upptäckte var hennes musiksmak kommer ifrån. Det var det mest spännande som hände idag, förutom mitt stekande av köttfärs och lite planerande inför hösten. Kaaaaooos, men ja.
 
Vet ni en deppig sak? Vi får bara spela en låt och inte två på malmöfestivalen! Jag är ungefär den argaste människan någonsin. Och väldigt besviken. Och...arg, som sagt. Nu ska vi se om vi kan publicera!

Sorry, did I just stutter? (skrivet i lördags kväll)

Jaaa jag ska blogga nu. Jag har måstat det nu i ett dygn. Bleh. Det blir ett listinlägg because reasons. Detta har hänt:

-Jag har varit i Skara hos Hannah och Fredrik, och lillan i magen såklart. Hon är viktig att nämna.

-Jag tänkte ha en sån där fancy rubrik, ni vet en sån jag brukar ha när jag varit borta, men sen så tänkte jag att...Darren Chris är awesome. Så det blev stutter. Ibland händer sånt.

-Hursomhelst var det väldigt bra där.

-Vi åt jättejättegod mat hela tiden. Det blev nästan lite patetiskt hur jag och Hannah hyllade Fredriks matlagning under hela måltiderna.

-Vi hade trashy Movie nights och såg breaking dawn och fifty first dates a.k.a ananass-filmen. Jag har på riktigt ingen aning om hur man stavar ananass. Vem är jag ens

-Vi köpte absurda mängder godis och jag kan ha överdoserat punchpraliner. Biverkningar: ännu oklara.

-När jag kom hem kom Diktatorn hit eftersom han skulle till Malmö idag, så han sov här igår. Bra mening...

-Vi pratade om...saker. Jag var jättetrött och på skithumör så jag kommer inte ens ihåg.

-Idag har jag umgåtts med mamma. Vi har bakat muffins och lyssnat på random musik som Queen, boney m och kent.

-Ikväll har jag sjungit hemma för typ första gången i sommar. Alla borde sörga att ni missade min version av Anastacias "rearwiev." Eller kanske inte på ett sätt.

Nu: Citat, för att bryta alla mönster.

 

Emmy the great(alltså musiken som spelas): You´re the reason, you´re the reason, you´re the reason...

Hannah: The reason for what?

Emmy: The reason for the fire.

Hannah: ...Oh.

(eventuellt svårt att förklara det roliga i det.)

 

Hannah läser på sin telefon och skrattar till.

Jag: What?

Hannah: Det var någon som twittrade om sin döda bror...

 

Diktatorn: Finns det något som heter mandelmousse?

Jag: nej, inte vad jag vet.

Diktatorn: Synd, jag är jättesugen på det.

 

Notering tisdag: Det finns tydligen på riktigt ändå. Han måste ju köpa det nu känner jag.


ska vi ta nästa låt nu?

Blue: Ja, det kanske jag gör? Lite oklart om vad, men hela det där inlägget är ju oklart. Men om du förstod är det ju bra, för jag gjorde det inte. Eller...okay jag minns inte ens vad jag skrev. Men vi har ju tre dagar på oss att prata.<3
 
Jag har haft en lugn helg i min ensamhet. Återupptäckt spoken Word poetry och Andrea Gibson i synnerhet, mått ganska dåligt (like you couldn´t tell) och sovit jättemycket. Så klockan är typ tio just nu i min värld. Det är jätteförvirrande. Idag kom mamma och pappa hem och vi repade (nu lät det som om pappa var med och repade...det var han inte). Rubriken var vad vi sa när några inte kom överens (oftast jag och mamma) för att komma vidare, och vi skrattade en del åt det. Men det var ett jättebra rep! Den andra låten, som jag av någon anledning fortfarande inte berättar om för er, blev äntligen mer logisk och framför allt trummorna klickade äääääntligen. Det är ungefär det som har hänt. Tror jag.

I have a heart that gets on everybody's nerves

Det finns så många sanningar och jag vet så få av dem. Jag vet ingenting. Jag måste komma ihåg det. Ändå dömer jag, dömer alla, dömer hela tiden. Jag är inte bättre än dem. Jag kan inte leva ensam. Kan inte leva med andra. Kan ändå leva. Har aldrig inte velat finnas. Har varit upptagen med att finnas. Jag vet ingenting om pronomen, pasion eller panikatacker. Jag minns inte när jag senast kände fysisk smärta. Jag vet aldrig vad jag pratar om och ändå slutar jag aldrig prata. Jag är dömd till poet men det finns inga ord. Det svåraste jag upplevt tillhörde någon annan och jag har aldrig känt så mycket som då. Budapest kommer alltid att vara gräsmattan där jag grät av rädsla och kom ut till min mormor. Jag önskar att jag hade sluppit komma in igen. Jag vill slippa den paralyserande skräck som är bisexualitet...all sexualitet. Det hänger inte ihop, jag vet det, men livet hänger inte ihop. Det är därför det är svårt att skriva sånger. Dikter. Blogginlägg. Det tog mig sex år att inse vad prosapoesi är och ändå har jag alltid skrivit det. Det är så jävla mycket man inte inser. Så jävla många ord som skrämmer. Kalla röster. Tystnad istället för mörker. Vi är inte så jävla annorlunda ändå. Vi, inte dem. Ni förstår inte men det här är så viktigt. Jag är en del av det där mörkret, det som inte alls är en metafor för depression utan de fakto är mörker. Och det är okay. De är inte sämre än jag. De hade rätt hela tiden. Det var jag som inte gav dem en chans. Alla behöver chanser. Så, jag ber om ursäkt. Till alla jag dömer och skrattar åt. Till alla jag inte förstår. Till alla som måste lyssna på samma historier om och om igen. Till alla jag varit eller kommer att vara kär i. Till alla som sett mig hacka tänder och byta språk. Jag ber om ursäkt för allt kaoset, som ändå inte kan mäta sig med någon annans. För all plats jag tar och sen inte kan förvalta. För allt det osammanhängande. Jag ber om ursäkt för alla ansvar jag inte tar och alla kalla kommentarer. Jag ber om ursäkt för när jag tror att jag är någon och när jag inte tror att jag är alls. Mest av allt ber jag om ursäkt till mig själv för att jag så innerligt vill vara någon annan.

Fucked up fåglar

Hi!
Ett inlägg mitt i natten. Who´d have thought? Men så är livet, uppenbarligen. Ikväll har hursomhelst Sandy och Marie varit här. Vi var ute och chillade med livet, men det blev inte särskilt chill så att säga, då getingar var onda. Så vi förflyttade oss in, och alltså vad fan hade jag för meningsbyggnad i förra meningen ens? Oklart. Vi åt mat hur det nu gick till (jag ber på riktigt om ursäkt för min totala inkompetens inom matlagning :() och pratade om en massa underliga saker. Rubriken, for one thing, som faktiskt är baserad på en riktig fågel. Vi konstaterade också att Sandy heter Knut, eftersom jag och Marie obviously heter Lars. Knut and the Lassez. Vi skrattade också sjuka mängder åt Esse-Hazze och senare farbror Conny, då vid pianot. Ibland försökte vi bli djupa, men sen la vi alltid ner. Men för den konstanta skiftningen älskar jag er. När de gick ramlade Marie i rabatten, och det har jag lovat att skriva om. Jag har lovat att skriva att hon hade benen i vädret. Det var uppenbarligen viktigt. Just det, jag lovade också att säga att jag dricker vin medans jag bloggar. Det var också viktigt. Det kan ha varit jag som tyckte det? oklart, alltså. Det var nog allt, tror jag.

Sometimes I swear the lyrics write me

Vilken fantastisk kväll jag har haft! Jag och mamma var nämligen på Lunds visfestival. och jag saknar ord, men ska ändå försöka få ihop något...
 
Den första artist jag såg hette Elona Planman, vilket jag för övrigt fick googla, för det är ett jätteförvirrande namn. Hon var väldigt söt och pratade om Harry Potter, så jag var glad och glömde ibland bort att äta vilket ju är positivt på ett sätt. Sen var den en dansk mupp som hette Mikael Klinke. Han sjöng på danska och det var ganska ointressant. Därför fokuserade jag på något intressantare: chokladtårtan. Jag har på riktigt aldrig ätit en så god chokladtårta i hela mitt liv, eller det kanske jag har kom jag på nu, men det är inte relevant. Den var väldigt väldigt god. Men! Sen jävlar var det Jenny freaking Almsenius! vet ni hur mycket jag älskar henne eller? Det visste knappt ens jag, men shiiit vad bra hon är. Hon spelade min favoritlåt, "är det nåt du saknar", och var bara så himla braaa. Läste en limerik, sjöng sin tåglåt...allt jag hade önskat mig vore kanske floden, och det mest för mammas skull, för det är hennes favorit. Men det var så bra ändå så det gjorde nästan inget kände vi.
 
Nästa människa på scen var Ola Aurell, som var...speciell. Han sjöng sånger om grannländer, sjuka metaforer och katter. Det var hysteriskt roligt, motbjudande, gulligt och oväntat fängslande. Publiken älskade det och ja, jag var ju en del av publiken. Och som om inte det var nog dök Sanna Karlstett upp på sista låten och duetterade! Hon var lite överallt hela kvällen, men nu var hon på scen och det blev jag extra glad för eftersom hon är så cool. Sen spelade en mupp vid namn Dan Viktor (lite kuriosa är att jag kollade upp hur han stavade Viktor, för att skriva rätt, och alltså vilka Flashbacks! Förut kollade jag ju det varje gång jag såg namnet. Sjuk grej att göra. Annan kuriosa är att jag först stavade kuriosa med å. Haha) och han var en riktig besvikelse. Shit vad meningar tappar flow med sådär långa parenteser. Anyhow...han sjöng jättetråkiga låtar, så jag mobbade honom mest. Nästa akt var kalaisa, och alltså visst var det länge sen man tänkte på dem? Visste ni att de har varit förband till Seline Dion? Inte jag heller! Men vad duktiga de är, alltså. Trestämmigt är min bästa grej. Jag fick ett riktigt moment i ready for the storm, den enda låt med dem jag kan (nästan) med stämmor och fioler och...alltså konst. Och på tal om konst...
 
Sist på programmet var Emil Jensen. Hur kan jag inte ha dyrkat honom i hela mitt liv? Vad gör jag med mitt liv ens? Han var fantastisk. Mellansnacksdikterna, ordlekarna, allt fint. Jag orkaaar inte. Så. Det var väldigt bra, det här. Nästa år ska jag gå på båda dagarna. Och alla andra år. Något år ska jag stå på scen. Inte för att jag är vissångerska...men ändå.

vi förtjänar pudding

Jag skriver innan midnatt! Granted, det är inte långt ifrån, men...ändå!
 
Alltså jag har haft så tråkigt idag. Det har knappt funnits gränser. Så jag åt, för det ska man göra mot tristess, och lyssnade på Jesper Rönndahls sommarprogram. Han var, givetvis, the shit. Bland annat pratade han om bollhav, spelade säkert (ny Annika-singel på fredag omg) och sa nästan "om möjligt överdriv" like a true författarlinjare. Alla måste älska honom. Sen gjorde jag något åt mitt liv eller snarare mitt rum, för jag och mina föräldrar åkte till ikea för att köpa en ny stol till mig. Den gamla började nämligen smulas sönder, bokstavligen. Så dit åkte vi och jag hade peppat för köttbullar, chokladmousse och ikea-cola. Men! De två sista komponenterna saknades! Jag blev djupt ledsen, men sen fann jag en stol och blev glad. Fast...den heter Torkel. Vem fan döper ikea-möblerna ens? Alltså Torkel? jag köpte också en konstig fotplatta, som heter...Dag-otto. Alltså fucking serri! Så heter väl ingen förutom muppen i Stefan och Christer? Eller? Jo, tydligen min fotplatta. Jag blir genuint upprörd om ni inte märker det. Aaaanyway...jag har också försökt dricka te ikväll. Det gick naturligtvis käpprätt åt helvete, ty te smakar fruktansvärt och det verkar inte förändras. Sorgligt. Det var allt, så nu går jag. Just det, rubriken! Den kom från Hanna via sms. Hon är söt och har alldeles rätt. Nu går jag på riktigt.

Please dear therapist, tell me what to do

Men alltså. Kan jag inte blogga på rimliga tider en enda gång denna sommar eller? Det här är ju löjligt!
 
Idag har varit en bra dag. Bland annat för att jag träffade Jolanta...dock för sista gången! Jag kommer att sakna henne, men någon gång måste vara den sista ju. Vi pratade om hur jag är ett bokexempel på utveckling, sommarens scoops och hur stabil jag faktiskt är nowadays. För det skulle jag ändå säga att jag är. När jag åkte därifrån fick jag en överraskning: The christian guy is baaack! Jag vet inte om ni minns honom, men han körde mig ganska ofta för ungefär två år sen. Han fick då höra mig sjunga och sa att jag var för stor för Sverige och annat fint. Nu sa han att han hade tänkt mycket på min röst och att han sällan hört något liknande, och nämnde både Tony Braxton och Beyonse som jämförelse. That shit is insane.
 
Ironiskt nog hade jag sen en katastrofal sångdag på repet. Men jag gjorde mitt bästa och saker sitter ganska bra. Transparent är fan the shit. På kvällen hände inte särskilt mycket. Mat var väl det viktigaste. Mat är viktigt och jag är hungrig igen. Men nu ska jag sova, så mat får vänta tills imorgon.

Midnattsbloggning i vanlig ordning

Det har inte hänt så mycket sen sist. Igår repade vi och det var väl ett standard-rep fast utrustningen var förfärlig. Förutom för mig, för jag hade det bästa sångljudet någonsin. Idag har jag gjort minimum-lite. Och nu kom kanske pappa hem från sin superlånga after work! Ja, det gjorde han bestämt. Hursomhelst...det mest spännande idag var väl att äta popcorn och titta på Gilmore Girls med mamma. Det var väldigt trevligt och sånt, men nu avlägsnar jag mig igen. Livstecken är bra, tänker jag.

What good is good, anyway?

Det är konstigt vad man kan intala sig själv saker. Konstigt hur ingenting är verkligt hela tiden. Hur det skiftar. Hur jag har gått runt i en månad och genuint känt att det inte spelar roll. Att ingenting egentligen gör det. Att tystnaden mellan oss är naturlig, som det ska vara. Men det är den ju inte. Det är lätt att tänka att du är tyst för att du är sån. Lätt, men fel. Vi brukade prata hela jävla tiden. Någon som känner igen sig förresten? Jag tycker mina formuleringar går igen. Men detta är inte greenshoeboy-typen av tystnad. Den är bara väldigt tyst, och jag...kom på det nu. Det är bara skrämmande hur saker kan sluta och börja spela roll lite som de behagar. Hur jag slutar andas så fort jag påminns om att du finns. Och jag vill inte leva så. Det var väl därför jag skapade en likgiltighet. Jag har aldrig kunnat försvara mig själv så bra förut och det är kanske där chocken ligger. Men det är alltså slut med det. And heeere we go with the saknad and the svartsjuka. Alltså, svartsjukan, jag orkar inte med den. Och jag ska tydligen till Småland i helgen och hur fan ska det gå till egentligen? Jag vill träffa dig men samtidigt inte alls. Jag är nämligen ett ganska stort fan av att andas. Det kan jag inte så fort jag kommer ihåg dig. Jag var så duktig på att glömma och det krävdes bara en liten kommentar om ditt skratt för att allt det skulle raseras. Så, för att prata i jättegamla tärmer, jag har gått från hostess till demon och det med besked. And demon, as usual, wants some goddamn action.
 
got the sunshine on my shoulders
got a fistfull of fourleaf clovers
yeah my cup runneth over
my sky is blue
been kissed by lady luck
the stars are all lined up
every Arrow that I aim is true
but I miss you...

Vad gör du med ditt liv ens?

Kära blogg, jag är hemma. Detta betyder att jag har varit borta. I Stockholm, till och med. Dit kom jag i onsdags, där jag blev mött av Onna och Diktatorn. Vi åkte ut till blindhuset och lagade mat. Fiskdramat var naturligtvis ett faktum och ugnandet var en saga för sig, men det blev mycket gott tyckte jag. Sen åkte vi in till stan och mötte Johanna och Lukas, som jag inte hade träffat på jättejättemånga år. Det var nämligen dags för mig att uppleva pride. Skrämmande. Vi såg en show om queer-historia (tror jag?) och det blev mycket sjungande för folk på scen och ignorerande från mig. Den meningen är bev iset på att jag inte ska blogga just nu. Jag särskrev beviset serri. Anyhow...jag och diktatorn standardbråkade (helt rimligt ord i sammanhanget), sa "yeah!" om allt och gick på gratistrip. Det blev en alliteration: popcorn, plopp och pepsi i pride park. Snyggt va? Men pepsin var inte gratis alls och jag inkluderade inte klubbor för de börjar inte på p, men annars så. Efter att ha set eurovision-muppen (alltså vad är grejen med den låten? Den är ju fullkomligt själsdödande tråkig eller är det bara jag?) gick vi hem.
 
I torsdags åkte jag och Onna till Vaxholm och fikade med Ronnie. Det var väldigt gott och väldigt fint där, och nu har jag ju upplevt den platsen också. Vi åkte hem och chillade i lägenheten ett tag och lyssnade på Onnas musik. Mycket nostalgi och fina saker finns där. Sen kom Diktatorn hem och efter ett tag anslöt sig även Vispen, lite sådär random. Vi pratade bland annat om vilka maträtter vi var, polygami, musik och en massa annat mystiskt. Trevlig men anspråkslös kväll.
 
I fredags var vår seriösa plan att köpa kakor. Det fanns inte överdrivet många, men vi köpte åtminstone några och fikade på dem. Det var egentligen det som hände innan jag tog mig från Hökarängen och till Hanna! Klass-Hanna för att förtydliga (för mig själv i framtiden eftersom ni har full koll). Vi åkte ut till hennes studentlägenhet (jag vill också ha en :((() och åt falafel i pitabröd. Livin on the edge kände jag, men det var ganska gott. Sen öppnades dörren till huset (vi satt på balkongen) och Christer kom ut. Min reaktion var väldigt genuin, nämligen att skrika "what the fuck? What the fuck? What the flying fuck?!". Rimligt. Så han liksom, var där. Sjuka grejer. Vi åkte till en badplats så att han skulle få bada och jag och Hanna skulle få hysteria. Vi hysteriade väldigt mycket hela tiden men ja det är väl standard. Kvällen bedrevs sen med jag har aldrig-liknande lekar fast i nyktert tillstånd, pudding (vi älskar pudding ifall ni undrar) och bilkörning. Hanna fick försöka sig på detta och det blev många genuina reaktioner även där. Vi pratade också med hennes grannar, som var ganska trevliga och något underliga.
 
Igår åt vi lång balkongfrukost och pratade om allt möjligt innan det var dags för mig att åka hem. Så jag tågade jättelänge, med jättemuppiga tågvärdar. Den ena sa "du måste skaffa en modernare telefon, madam! Det här är ju antika grejer!" och den andra uppmanade oss att gå av på höger sida i Linköping inte mindre än fyra gånger. Why. Jag kom hem och då var Rolle och Malin här. Jag och Malin här. Vi åt fisk och paj och pratade om...saker. Jag och Malin bondade om skrivande, drömmar och ungefär allt annat. Hon är awesome. Nu, några citat. Rubriken är en äkta falkendalsk catchfrace, som vi sa väldigt ofta. Andra rando mgrejer är:
 
"Jag är ingen organisatör, jag är bara otrevlig!"
 
"Du måste ju skilja på ifrågasättande och vanlig mobbing!"
 
-Dissar du stekpannan?
-Nej, jag kommer diska den, jag bara skjuter upp det.
-Diskriminering.
 
Det var nog allt. Hejdå kära folk.

RSS 2.0