I have a heart that gets on everybody's nerves

Det finns så många sanningar och jag vet så få av dem. Jag vet ingenting. Jag måste komma ihåg det. Ändå dömer jag, dömer alla, dömer hela tiden. Jag är inte bättre än dem. Jag kan inte leva ensam. Kan inte leva med andra. Kan ändå leva. Har aldrig inte velat finnas. Har varit upptagen med att finnas. Jag vet ingenting om pronomen, pasion eller panikatacker. Jag minns inte när jag senast kände fysisk smärta. Jag vet aldrig vad jag pratar om och ändå slutar jag aldrig prata. Jag är dömd till poet men det finns inga ord. Det svåraste jag upplevt tillhörde någon annan och jag har aldrig känt så mycket som då. Budapest kommer alltid att vara gräsmattan där jag grät av rädsla och kom ut till min mormor. Jag önskar att jag hade sluppit komma in igen. Jag vill slippa den paralyserande skräck som är bisexualitet...all sexualitet. Det hänger inte ihop, jag vet det, men livet hänger inte ihop. Det är därför det är svårt att skriva sånger. Dikter. Blogginlägg. Det tog mig sex år att inse vad prosapoesi är och ändå har jag alltid skrivit det. Det är så jävla mycket man inte inser. Så jävla många ord som skrämmer. Kalla röster. Tystnad istället för mörker. Vi är inte så jävla annorlunda ändå. Vi, inte dem. Ni förstår inte men det här är så viktigt. Jag är en del av det där mörkret, det som inte alls är en metafor för depression utan de fakto är mörker. Och det är okay. De är inte sämre än jag. De hade rätt hela tiden. Det var jag som inte gav dem en chans. Alla behöver chanser. Så, jag ber om ursäkt. Till alla jag dömer och skrattar åt. Till alla jag inte förstår. Till alla som måste lyssna på samma historier om och om igen. Till alla jag varit eller kommer att vara kär i. Till alla som sett mig hacka tänder och byta språk. Jag ber om ursäkt för allt kaoset, som ändå inte kan mäta sig med någon annans. För all plats jag tar och sen inte kan förvalta. För allt det osammanhängande. Jag ber om ursäkt för alla ansvar jag inte tar och alla kalla kommentarer. Jag ber om ursäkt för när jag tror att jag är någon och när jag inte tror att jag är alls. Mest av allt ber jag om ursäkt till mig själv för att jag så innerligt vill vara någon annan.

Kommentarer
Postat av: Blue

Du behöver prata. Säg till när du orkar göra det. Glöm inte bort att jag förstår dig. Oftast i alla fall. ;)

2014-08-10 @ 18:22:53
URL: http://overkills.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0