What good is good, anyway?

Det är konstigt vad man kan intala sig själv saker. Konstigt hur ingenting är verkligt hela tiden. Hur det skiftar. Hur jag har gått runt i en månad och genuint känt att det inte spelar roll. Att ingenting egentligen gör det. Att tystnaden mellan oss är naturlig, som det ska vara. Men det är den ju inte. Det är lätt att tänka att du är tyst för att du är sån. Lätt, men fel. Vi brukade prata hela jävla tiden. Någon som känner igen sig förresten? Jag tycker mina formuleringar går igen. Men detta är inte greenshoeboy-typen av tystnad. Den är bara väldigt tyst, och jag...kom på det nu. Det är bara skrämmande hur saker kan sluta och börja spela roll lite som de behagar. Hur jag slutar andas så fort jag påminns om att du finns. Och jag vill inte leva så. Det var väl därför jag skapade en likgiltighet. Jag har aldrig kunnat försvara mig själv så bra förut och det är kanske där chocken ligger. Men det är alltså slut med det. And heeere we go with the saknad and the svartsjuka. Alltså, svartsjukan, jag orkar inte med den. Och jag ska tydligen till Småland i helgen och hur fan ska det gå till egentligen? Jag vill träffa dig men samtidigt inte alls. Jag är nämligen ett ganska stort fan av att andas. Det kan jag inte så fort jag kommer ihåg dig. Jag var så duktig på att glömma och det krävdes bara en liten kommentar om ditt skratt för att allt det skulle raseras. Så, för att prata i jättegamla tärmer, jag har gått från hostess till demon och det med besked. And demon, as usual, wants some goddamn action.
 
got the sunshine on my shoulders
got a fistfull of fourleaf clovers
yeah my cup runneth over
my sky is blue
been kissed by lady luck
the stars are all lined up
every Arrow that I aim is true
but I miss you...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0