hopelosthead

Alltid är det något. Det blir aldrig bra. Jag har mått dåligt från och till i en vecka, innan dess mådde jag bra ett par dagar eller veckor men det är alltid så korta de bra perioderna är. Jag känner för mycket eller för lite, gör för mycket eller för lite. Och jag orkar inte mer. Jag orkar inte konstant påminnas om att alla mår sämre än jag och att jag ändå mår så här jävla dåligt. Jag vill komma till en punkt där jag kan säga "nu är det nog." jag vill bli sjuk. Har egentligen alltid velat det. Förstår ni hur äcklig den önskan är? Men jag vill bara slippa känna mig som en lat i-landtsbitch som gnäller för minsta lilla. För jag vet inte om jag är det! Det är jag säkert men nu ska jag berätta något för er, det hjälper inte! De tgör inte saker lättare! Jag kan inte säga "jag mår inte så bra just nu" varje dag, det funkar inte för ingen bryr sig. Eller...inte så. Folk bryr sig jättemycket. Men jag kan inte kräva att de ska bry sig jämt! Men jag kan inte svälja allt okay? Det går inte! Jag föddes inte sån bara. Jag är en mestare på att gå omkring och klara av livet men inte på att låtsas som ingenting. Jag kan inte det! Men det är det som förväntas av mig, varje dag, hela tiden. Annars krävs en anledning. Fuck anledningar! Inte ens när jag har några kan jag respektera dem. Just nu mår jag dåligt på grund av min äckeluppsats. Men! Exakt alla skriver fucking uppsatser och de klarar av livet ändå! (Alla skriver inte uppsatser, men ni förstår nog vad jag menar.) jag förväntas orka så mycket men jag gör inte det. Jag undrar hur det känns att gå in i väggen, att orka ännu mindre. Vad som faller bort efter måendet. För jag förstår också att det blir värre om man är sjuk. Men det här mellanlandet är hemskt. Självklart hade jag saknat det om jag blev sjuk. Precis som jag saknade att må skit av anledningar i oktober, och precis som jag saknar demon nu för att det i alla fall rörde upp något, och precis som jag kommer sakna det här sen, när jag inte gör något, för att jag åtminstone gjorde något worthwhile. För man blir aldrig nöjd. Vad är ens meningen då? Kan ni svara på det?