Mitt val & förlåt mig!
Mitt val
Det var mitt val.
Stegen ekar mellan husen och jag går så fort som möjligt; inte för att jag måste, men för att jag kan. Varför gå långsamt när världen kan virvla förbi? Ingen musik dånar i mina öron och heller inga menlösa radioröster. Tystnaden är mycket mer intressant. Jag rör mig inte planlöst, som så många, utan med siktet inställt på ett mål. Ingen hund hålls kopplad vid min sida och ingen barnvagn skjuts framför mig. Jag är ensam.
Det börjar bli riktigt mörkt nu och kylan kryper in under kläderna. Jag knäpper jackan ända upp. Jag kommer fram till ett vägskäl och tvekar i några sekunder, innan jag går åt höger. Varför tvekar jag, tänker du, om jag går mot ett bestämt mål? Inte för att jag måste, men för att jag kan. Mina steg blir tyngre när de närmar sig. Jag kunde ha gått åt vänster, kommit undan.
Det var mitt val.
Allt ser precis likadant ut. De anonyma husen med gardinerna noggrant fördragna, den igenbommade tobaksaffären och fiket dit ingen går, men som ändå alltid lyckas gå runt på något sätt. Någon har lagat fönsterrutan. Allt är intakt. Det stör mig lite; att det som hände inte syns. Jag vill att något ska röras upp här. Jag försökte.
Det var mitt val.
Portkoden är naturligtvis också den samma. Jag går in, men sjunker ihop i trappan. Om det bara kunde komma någon, tänker jag, som tog bort all förödande frihet? Någon som valde åt mig och hindrade att min passivitet blev fel. Den var fel, obevekligen. Hopplösheten väller över mig där jag sitter, hopkurad i den smutsiga trappan som en gång gick till mitt hem. När stegen hörs uppifrån vet jag att det är hon. Hennes klackar klapprar över trapphusgolvet och hon närmar sig obönhörligt. Jag ställer mig upp. Att hon inte älskar mig längre är mitt fel. Mitt och ingen annans.
Det var mitt val.
Förlåt mig
Förlåt mig!
Stegen är tunga och jag går sakta, för att inte missa en impuls att vända om. Inte för att jag kan vända om, egentligen. Jag måste fortsätta gå. Stegen är allt jag har. Stegen och den hotfulla tystnaden. Den vill mig något, men jag vågar inte lyssna. Var som helst kan domen lura. Var som helst.
Mörkret och kylan håller med mig. Jag knäpper jackan ända upp och försöker stänga ute det svarta. Jag kommer fram till ett vägskäl och vänder ansiktet uppåt. Djupt ur mitt inre kommer en tyst bön om att få slippa, att få gå till höger och glömma allt. Herren är obeveklig. Jag måste gå åt vänster. Har inget val.
Förlåt mig!
Allt ser precis likadant ut. Den vetskapen gör det lättare att andas. Husen står fortfarande kvar, tobaksaffären har inte rivits och fiket går fortfarande runt, trots att inga kunder syns till. Små mirakel på jorden. Fönsterrutan är intakt och det gör mig glad att se, mitt i all skräck. Mina synder är osynliga här.
Förlåt mig!
Min hand skakar när jag slår in portkoden. Jag försöker ta mig upp för trappan, men faller ihop. Återigen ber jag om att få slippa. Jag vill ju inte. Allt kunde bli bra, annorlunda, om jag slapp tänka på det här mer. Mina böner hjälper inte och det vet jag. Helvetets portar står vidöppna och om jag inte fullföljer det jag kom hit för, blir jag insläppt och sen låses jag in. Jag har inte mycket tid på mig, men måste hämta andan. Min sista vilostund avbryts av steg och jag vet att det är hon. Jag skulle känna igen de där klackarna var som helst. Jag tänker mig att hon är på väg till affären, med tomma påsar i händerna, för miljöns skull. Jag sa alltid till henne att hon inte behövde oroa sig, att Gud skulle ta hand om det där, tids nog. Hon undrade alltid varför Gud ”tog sån jävla tid på sig” med det där omhändertagandet. Jag svarade att Guds vägar är outgrundliga och hon suckade. Alltid samma sak. Alltid. Nu närmar hon sig och jag reser mig upp. Jag får inte ge upp nu. Måste bli rentvått till slut.
Förlåt mig!
