the "dark" poetry
Likgiltig
De sa:
”Anna Lind är död!”
Och jag undrade
Om hon gick i klassen över min
De sa:
”Irak-kriget har börjat!”
Och jag undrade
Varför vi satt helt lugnt och hade lektion
Om Sverige var i krig
De sa:
”Nu har vi en tyst minut”
Och jag undrade
Vad det skulle göra för skillnad
Under min penna föddes storstilade gester
Blod och trasiga leksaker
Os i tortyr
Jag försökte ha en låtsaskompis
Men ingen ville
Jag tror att självmordsrisken
Var en turn-off
De sa:
”Du kanske är schizofren”
Och jag undrade
Varför alla andra höll ihop
sökte
Jag sökte efter rädsla
Och fann galenskap
Metodiskt glassplitter
Kyla som tuggar
Uppkastningar
Långa tystnader
Upprepningar
Ensamhet
Jag sökte efter ångest
Och jag fann skriken
På en plats där röster kvävs i kuddar
Som jag varnade för
Hon kände inte igen mig
Och rösten blev kall
Jag blev någon annan
Minns inte
Jag sökte efter mörker
Och fann ditt namn
Alltid ditt namn
Ditt mörker är inte mitt
Men jag kommer aldrig ifrån det
(Jag avslutade den med "sa hon bittert." när jag läste upp den.)
tystnad
(Och det är en prosadikt, what)
Jag har aldrig varit helt säker på om jag finns. Allt är för konturlöst. Det finns ett filter mellan mig och verkligheten. Ett jag aldrig kommer förbi, helt.
Jag tar inga tabletter. Är avtrubbad som det är. Skriker inte. För rädd för att vara på låtsas. Skulle jag göra något, skulle jag skära. Det skulle hjälpa. Jag gör inte det. Har suttit bredvid för många gånger. Lindat sår och viskat tröst. Skällt och oroat, slutat skälla och oroa.
Istället håller jag andan. Det spränger i bröstet. Då finns jag. På riktigt.
