Run to the hills!
Run to the hills
Hans: Hon ville att jag skulle springa.
Josefine: Vad menar du?
Hans: Run to the hills, run for your life…
Josefine: Iron Maiden?
Hans: Hur kan du veta det?
Josefine: Det är en väldigt känd låt.
Hans: Det är vår låt. Hennes låt. Hennes budskap till mig.
Josefine(skriver något i sitt block): Brukade hon lyssna på den?
Hans: Varje morgon. Hon körde mig till jobbet och vi lyssnade på den. Alltid.
Josefine: Tyckte du om den?
Hans: Inte egentligen. Inte min musiksmak direkt…men det var ju hon.
Josefine: Och vad tycker du om den nu?
Hans: Den spelas i mitt huvud. Hela tiden. Trummorna hörs mest.
Josefine: Är det obehagligt?
Hans(skrattar till): Obehagligt. Du vet inte vad obehagligt är.
Josefine(skriver frenetiskt): Det är inte mig vi är här för, Hans. Så det är obehagligt?
Hans: Vad?
Josefine: Trummorna. Låten i huvudet.
Hans: Hon ville att jag skulle springa.
Josefine: Tror du det?
Hans: Jag vet det. Allt var uppgjort. Hon visste vad jag skulle göra.
Josefine: Du tror alltså att hon manipulerade dig till att lämna henne, har jag rätt?
Hans: Jag lämnade henne…hur kunde jag?
Josefine: Det kanske kändes rätt just då?
Hans: Ingenting känns rätt. Jag känns fel.
Josefine: Hur går det på jobbet? Förra veckan sa du att du skulle börja jobba igen, stämmer det?
Hans: Hur skulle jag kunna ta mig till jobbet? Hennes bil står ju inte i garaget.
Josefine: Du kan ta bussen.
Hans: Bussen? Menar du att fler åker dit?
Josefine: Ja, till exempel dina arbetskamrater.
Hans: Hör de det också?
Josefine: Hör vad?
Hans: Trummorna! Hur de slår och slår och hur rösten skriker.
Josefine: Skriker?
Hans: Skriker, sjunger, uppmanar, jag vet inte! Hon ville att jag skulle springa.
Josefine: Påminn mig; hur reagerade hon på ditt…ultimatum?
Hans: Tårar. Många. Många ord och många frågor.
Josefine: Verkade hon glad?
Hans: Glad? Nej, varför skulle hon vara det?
Josefine: Om hon ville att du skulle springa.
Hans: Ville hon det? Var det därför hon lät honom bestämma? För att hon inte vågade?
Josefine: Jag kan omöjligt svara på det. Du glömde svara på hur det går på jobbet. Har du varit där?
Hans: Nej.
Josefine: Vad tror du att din plötsliga sjukskrivning, efter sjutton års klanderfritt arbete, beror på?
Hans: Hur länge har jag varit sjukskriven?
Josefine(bläddrar i blocket och hittar rätt sida): Åtta månader ungefär.
Hans: Hon skulle varit åtta år nu. Kanske nio. Ja, nio. Äldst på lågstadiet. Långa flätor och skrattgropar.
Josefine: Du tror alltså att det hade blivit en flicka?
Hans: Det var en flicka. En flicka som skulle ha suttit i baksätet…varje morgon…sjungit med…(ställer sig plötsligt upp, med händerna för öronen)
Josefine: Sätt dig, Hans, vi har en kvart kvar.
Hans: Hon ville att jag skulle springa. Hör du inte trummorna? Hör du inte? (springer ut i korridoren och sjunger med sina lungors fulla kraft) run to the hills, run for your life!
(Idag sågs den också spelad av Åsa (Hans) och Emma (Josefine). Allmän linje undrade nog lite när Åsa sprang ut och sjöng...men det var priseless!)
