hopelosthead

Det är en jävligt bra fråga. Rent faktiskt sitter jag i ett klassrum med Åsa och försöker skriva drama. Eller...jag försöker väl inte så överdrivet mycket just nu som ni ser. Bra Emma. Men rubriken är mest där för att åsas scen heter så. Datorn talar till henne. Typ.

 

Sen sist har jag varit både deppig och glad och likgiltig. Med andra ord har ca inget hänt. Jag har skrivit texten nedan, och det gjorde jag på en halvtimme imorse. Jag jobbar bäst under präss, helt enkelt. Jag har också njutit av en massa god mat och chillat med livet. Nu pratar vi på skånska om ögon på balkongen och att de måste tillhöra en utomjording. Fun times. Hej jag borde skriva ett drama. Åsa kan inte stava säger hon. Då är hon i rätt sällskap känner jag. Hon sjunger glatt med i musiken och verkar inte heller komma någonstans alls. Gotta love it. Wääää, jag kan inte skriva längre. Eller jo ibland. Men inte ofta. Det är ett problem på ett sätt känner jag. Nu kom rymdskäppet! Eller så var det ett flygplan. "Jag ska gå ut och slå den på käften!" är Åsas senaste uttalande. Skånskan är priseless bara så ni vet. Detta borde vara en videoblogg men jag är inte så hightech. Men vi tror att ögonen tillhör e.t för "han är snäll". Så kan det va. Just det, idag spelade vi ju upp våra dramor. Dramer? Ja, dramer. "Oh, kolla, där är dramorna!" ropar Åsa och tycker det är fåglar. Jaja...det jag skulle säga var att det var bra skit och folk var duktiga. Speciellt när mitt spelades upp. Jag är mycket nöjd. Det smackas för lite i musikindustrin. Bara en tanke. Klockan är 8, hur hände ens det? Det var ju sex nyss för i helvete. Vi har ingenting att komma med. Nu skiter jag i det här.