hopelosthead

Jag känner mig hispig och tonårig och det är för sent för ett vanligt blogginlägg, insåg jag nu. Men jag får göra mitt allra bästa. Igår var en fin dag. Vi fikade hos Pia och Magnus och det blev mer bebistime. Sen åkte jag till Annoushka och vi pratade om allt möjligt i några timmar. Väldigt trevligt om än varmt. Kvällen bedrev jag sen med föräldrar och farmor med vin, prat och kortspel. Konstig mening...

 

Idag åkte jag hem. Jag skulle inte gjort det, eller jag vet inte, men jag gjorde det i alla fall. Det var det som hände. Lyssnade på ett sommarprogram med bra musik (har det någonsin hänt?) och satt här hela kvällen när jag kom hem. Nu känns allt mest jobbigt. Jobbigt på ett 2010-sätt. Som jag en gång beskrev det: "spasmande. Som att sträcka ut händer åt alla håll och famla efter något." typ så kan jag ha sagt. Jakten på förlåtelse utan att vara helt säker på vad man gjort. Jakten på värme, alltid. Det går inte bort, inte helt. Du påverkar mig fortfarande. Gitarrister kommer och gitarrister går, men du är kvar, oberoende av dem. Du har fortfarande makt över mig. När jag är som ensamast och otryggast är det bara dig jag vill prata med och ändå kan du fortfarande få mig till en rädd liten flicka at the blink of an Eye. Och det tror jag inte att du vet. Det gör alla andra. Jag försöker låtsas oberörd, nästan kall, men det går inte. De ser. Men det borde inte vara så här. Det är inte så jämt, inte ens ett problem egentligen, men det borde vara annorlunda. Borde vara som jag intalar mig själv att det är. Borde vara som du antagligen tycker att det är. Det är inte det. Och just nu jagar jag värme. Ironiskt så här mitt i extremsommaren. Så kan det va.