saknad

Saknad måste vara en av de värsta känslorna. Var fan gör man av den? Vart tar den vägen? Jag vill twittra ut den men vill inte att du ska se. Vill inte skada mer än jag redan gjort. Är så jävla helvetes rädd för att du suckar och tänker ”here we go again.” Vill prata med någon men det finns inget de kan säga. Medlidande hjälper inte. Alls. Du sa att jag fick prata med dig. Om vad som helst. Att det var okay. Så gör man inte och det sa jag också. Du pratar inte med mig om något. Inte för att det förväntas av dig, inte för att vi blir mindre vänner…men hur fan skulle det se ut? ”Hej, jag saknar dig” jomen eller hur. Men jag gör ju det. Och jag bloggar för ja, jag vill att du ska se. Vill, men får inte vilja. Får aldrig tränga mig på. Gör ändå alltid det. Men då ibland när vågen av saknad bara sköljer över mig vill jag att du ska veta…veta men inte få ont. Vill aldrig att du ska ha ont. Du bad om ursäkt, ville inte att jag skulle vara ledsen…men det är inte intressant. Det är du som inte ska vara ledsen. Tänkte säga att det är du som är viktig, men det var ju lite overkill. Jag vill bara veta vad jag ska göra när jag saknar dig. Var vi står. Om du tänker på mig alls. Fast jag vill nog inte veta det. Ska gå vidare, går faktiskt oftast vidare. Det är lättare än jag trodde. Det är bara ibland det gör ont. Bara ibland jag saknar dig.


you will tell your kids about this for the rest of your lives

Jag ska prata lite mer om bråvalla och den här gången har jag tid också. Yay. När jag lämnade er sist gick jag ju för att spela tp, och det var mycket trevligt. Syster gjorde jinglar till alla färger och "sport och fritid sport och fritid" blev en favorit (naturligtvis med grovt skånskt uttal a la ica maxi-reklamen). (Refererade jag precis till en reklam? Alltså va?) Hon hade också roligt genom att svara på frågorna med fel svar från kortet...om ni fattar. Exempel:
-Vilken sport var *namn* känd för?
-Självmord.
Pappa var också bra:
-vad gör man 23000 gånger per dag?
-tvivlar på sig själv.
 
I lördags var det sista festivaldagen! Vi började den med att fika på röda korset, där syster volontärar. Jag och Onna (har jag ens sagt att hon var med? Här har vi koll) blev igenkända från kryssningen av en östgötsk tant, vilket ju var trevligt. Sen festivaaaalade vi! Och vi började med Laleh! Har jag sagt hur jättegärna jag har velat se laleh ungefär jättelänge? Trots att jag blev lite besviken (han tuggar kex hallå var är du) var det fantastiskt. Speaking of truth (jag vet inte varför, men jag älskar den låten), Goliat, live tomorrow i en liten pianoversion och Lalehs fina mellansnack, vad behövs mer? Förutom kexen, alltså. Och some die Young var jävligt intense såklart. Sjöng med för att inte börja gråta. Ooorkar inte den låten.
 
Hursomhelst gick vi sen till ett tält och såg hurula. Och jag blev helt blown away! Jag, gilla punk? Do not judge tack. Alla andra (uto mpappa) tyckte det var lite sådär, men jag älskade det verkligen. Varför lyssnar alla på Håkan och ingen på hurula? Skärp er, Sverige! I alla fall, sen var det Bastille...på tal om att folk får skärpa sig. Jag är nu beredd att hålla med klass-Hanna: de är ett tönt-band. Jag och pappa, festivalteamet som alltid (de andra lämnade onna på stationen), stod och frös och undrade när det var slut ungefär. Det enda bra (förutom pompeii såklart för let´s face it det är en jävligt bra låt) var att de spelade lite toner och en rad från angels med the xx, som jag ju var liiite besatt av för ett par månader sen. "Det är min bästa lååååt!" ropade jag glatt. Men det var också allt, eller ja ibland var det väl ok men jag orkar inte vara rättvis. Sen hade vi paus och jag åt pommes och drack cider i regnet. Ändå mysigt fast extremt kallt. pappa var bra och värmde mina händer hela tiden och vi höll humöret uppe.
 
Sen var det Melissa! Har jag sett henne för många gånger? må så vara, men hon är ju bra! "Om ni är glada är jag jätteglad och om ni inte är det, ja då har ni kommit till helt rätt spelning." bästa. Också "jag hoppas att ni är här med den ni helst av allt vill vara med...och är ni inte det, så borde ni vara med någon annan." Hon hade ett förvånansvärt energiskt set (jo det går) och folk sjöng med för glatta livet. älskar också när hon riktar sig till oss i dom som bländats av ljuset och sjunger "och det värsta det är att ni förstår, ni har gått samma vägar som jag går." ja, jag tyckte om det, alltså. Vi gick från klarhet till klarhet, för sen var det offspring som gällde. Jag hade så ont i fötterna att jag knappt fanns (stod upp i åtta timmar i sträck den dagen), men uppskattade ändå hur sjukt bra och energiskt och tight det var. Och att sjunga med i why don´t you get a job (jag kan alla ord yay) eller hoppa och skrika med i pretty fly for a White guy med syster var inte helt fel det heller.
 
Rubriken kommer dock från Canye West, för honom skulle vi tydligen också se av någon muppig anledning. Jag kommer inte berätta om detta för mina barn, Canye. Nä men alltså det var väl typ, bra. Om man gillar sånt, och jag gör ju alltså inte det. och så hade jag ont och det var kallt (okay nu ljuger jag, jag hade blivit varmt) och allt möjligt. Men lyckligtvis åkte vi hem efter halva konserten.
 
Igår var det resdag. Vi åkte bil i typ...sju timmar eller något. Det är många timmar! Men jag fick äta på spånsta och alltså, alla borde äta på spånsta. Deras pommes är en liten bit av himmelriket. När jag kom hem hade jag telefonkväll. Först pratade jag med Hannah och var i chock, och nu lät det som om jag pratade om klass-hanna men jag menar ju såklart ex-Hannah vilket ni förstod för ni är smartare än jag och kan typ läsa bokstäver. Det är smart tycker jag! Sen pratade jag hursomhelst med diktatorn jättelänge och det var mycket bra. Jag fick en hel del obehagliga insikter om mig själv och vi försökte för första gången reda ut saker på riktigt. Jag har lärt mig att man tydligen kan göra sånt, och att jag inte visste det innan. Väldigt fint hursomhelst. Nu får detta extremt speedade inlägg vara slut, för nu ska jag...publicera ett deppinlägg jag skrev inatt. Kommer knappt ihåg vad där stod men det får ni snart veta. Yay koltrastar utanför! Eh, ja, hejdå.

Vi som inte blev fångade av en stormvind på Bråvallafestivalen

Hi strangers!
Vi är på Bråvalla! Om ni undrade eller så. Dit kom vi igår och jag sitter bara och skrattar åt min syster så jag har stora problem med att blogga. Igår började vi hursomhelst med att stå i en jättelång kö och missa bring me the horison. Töntigt. Så vi chillade och åt churros (ni ska älska min stavning av det ordet, det tycker jag verkligen) innan dropkick Murphys spelade. De var jävligt bra, kan jag berätta! Jag menar...sjukt energisk metal med dragspel, säckpipor, unisonsång och glädje, vad kan bli fel? Vi gick sen direkt och såg imagine dragons, vilka var väldigt duktiga. Men alltså. De spelade inte I´m on top of the World! Vad är det för fel på dem? Fast det var kul att sjunga med i de kända låtarna och de var väldigt glada so yay. Sen åt vi mat och jag fick dyka djupt i remoladsåsen, så att säga. Det blev kladdigt. Men jag älskar remoladsås. Sen såg vi lana del rey och hon var både extremt bra och extremt dålig. Bra för att...hon är det och för att jag kunde många av låtarna, och dålig för att hon tuggade tuggummi och rökte på scen oc hvar allmänt oengagerad. Ändå väldigt fint, tyckte jag! Iron maiden, som vi sen såg (I know right), var också väldigt coola om än något tråkiga ibland...men det var nog jag som var trött.
 
Idag har vi sett sjukt bra spelningar! Den första var Linnea Henriksson och hon var energisk, sjukt duktig, hade bra körer och spelade Saras favoritlåt (hon har många favoritlåtar). Just det, innan det slog blixten ner. Därför kom syster på rubriken, som alla skrattade mycket åt. I alla fall. Rauptier spelade sen och alltså, hahahaha. Metal på svenska från norrland om världshärravälde och mord och allt möjligt annat. Jag och mamma enades om att de var jättesöta. Men! Sötast av alla var ju självklart freaking passenger! Han spelade ju sen och jävlar vad braaaaaa det vaaaaar! Scare away the dark, 27, I hate (bästa såklart), sound of silence...allt var så himla fint! Jag orkar seriöst inte. Sen gick vi och åt nära där syster och Benjamin (och nu även vi) bor, där det spelade en grabb. Han var sämre än alla andra som hade spelat under dagen men det är ju inte så konstigt. Nu kommer några citat, kanske, om jag kommer ihåg några...
 
Syster: Jag är en misantropisk dvärj!
pappa: Har du läst misantropen då?
syster: Nä men jag har läst dvärjen!
 
Pappa: Jag tror inte att Ronja är son till sina föräldrar.
 
Mamma: Sara, dansa inte med maten!
 
Nu måste jag sluta blogga för Benjamin skriiker på mig som om han ska dö eller nåt. Vi ska spela tp. Hejdå.

How could I break away from you?

Hej och sånt!
Igår var en trevlig dag. Själva dagen bedrevs mest som en standard-dag i Emmas juniliv med tränande, överdrivet sovande, låtskrivande och chillande. Sen kom pappa hem och vi lagade broccoli- och purjolökssoppa och bråvallataggade. Mycket trevligt och soppan blev god om än något grusig. Eh, ja.
 
Sen åkte jag till stan och träffade Elin, Olle och Elins kompis Johanna och flickväl Linda. Oj, alltså min meningsbyggnad. Seriöst. Vi gick till espresso house och jag chockade mig själv och köpte varm choklad. Living on the edge, känner jag. Ungefär så här lät vårt samtal:
Elin: En gång blev jag så arg på Geten att jag ströp en slampa!
Jag: Men stackars slampa!
Olle: Vad har slamporna gjort dig?
Elin: Lampa, menar jag. Och någon undrade varför, och jag svarade: Men hör du inte Geten! Hör du inte hur hon bräker?
Johanna: ...Men varför hade ni en get i klassrummet?
Helt legitim fråga eftersom geten är en lärare, men det sa aldrig Elin. Vi hade hursomhelst väldigt trevligt. Sen gick vi till ica för att mupparna skulle handla och Olle köpte en frukt som såg ut som "en blandning mellan en persika och en donut." Sant. Den smakade ingenting kan jag meddela. Alla försvann utom jag och Olle, som vandrade runt i Lund och pratade om rappare i Malmö, dumma människor, tuggummin och framför allt vattenpipor. "Jag är som en vattenpipa. Sug på mig så kommer det bubblor!" finns det något mer osexigt? Jag är skeptisk. Vi stötte också på Amanda, som jag gick i högstadiet med och det var en upplevelse. Hon var helt översvallande och ja, Amandig. Sen åkte jag hem, men hamnade på fel buss och åkte hela vägen till klostergården och tillbaka hem. Det var ju...kul för mig. Eller inte då.
 
Men idag åker vi mot bättre tider och bråvalla! Yaaaay!

Vi är grannarna som lyssnar på ace of base

Idag är det mamma Rävås fölsedag! Yaay! Vi firade den med att se the fault in our stars. Yaaay! Den var så sjukt otroligt exceptionellt jättebra. Den var rolig, fin, supersorglig och smart utav helvete, fast inte lika smart som boken för det går inte. Och när vi kom hem hade pappa dukat fram tårta och allt var fint. Och rubriken? Ja, det är en sanning och en referens ni borde förstå tycker jag även fast ni säkert inte gör det.
 
Jag ber om ursäkt för mina korta blogginlägg. De blir inte längre än så här, tror jag.

a glass of water longing for the ocean

Jag vaknade imorse och trodde att jag skulle chilla med livet även idag. Sen kom jag plötsligt på det: jag skulle ju sjunga på ett freaking dop! Hade varit lagom kul om jag glömt det och mött Susanne i dörren iklädd nattlinne. Så blev det alltså inte och jag åkte till en strand med furulundsklanen. Ja, Frida ville bestämt döpa sig i havet. Fine, tyckte vi, men alla tyckte det var synd att hon inte doppades ordentligt. Jag sjöng release me akapella med vinden och gjorde någon form av korriografi för varför inte liksom. Failade med den höga tonen gjorde jag också, men skit i det. Sen åkte vi hem till dem och åt mackor med ungefär 28000 pålägg och pratade om allt möjligt. De hade självklart inhandlat cola eftersom jag skulle komma, för de är söta på det sättet. Jag och Bosse fick en fix idé och värmde en kopp cola i mikron. Det var inte så äckligt som jag trodde, faktiskt. Upplevelser, ändå. De körde mig hem och Bosse pratade jättemycket om någon svensk kändis som hade blivit sparkad i huvudet och sjöng en låt som gick "honalulu, honalulu". Mycket oklart vad det skulle betyda egentligen.
 
Sen jag kom hem har jag mest läst the fault in our stars. Måste ju läsa ut den eftersom 1) vi ska se filmen imorgon och 2) den är så braaa. Och sorglig såklart. Nu avslutar jag.

Hur många världar finns det egentligen?

Idag är en väldigt mysig dag. Töntigt ord, men skit i det, för det är det. Mamma och jag har tittat på film nästan hela dagen. Först såg vi Annastasia, som kan vara världens absolut bästa film näst efter fucking Åmål. Seriöst. "Och sen ska jag sparka henne" gotta love it. Och musiken, och hur nostalgisk den är för mig och vilken bra känsla det var att för en gångs skull vara bättre än min barndomskompis och säga till henne att hon sjöng fel text och att hennes text inte ens hängde ihop. Den ungen var inte bra för mig, kan jag säga så här i efterhand, men hon lärde mig älska den filmen så jag klagar inte faktiskt. Sen såg vi enchanted, mest för att få sjunga "how does she know that you love her" och för att den scenen är underbar och ja varför inte för att Idina är med? Det visste jag inte ens innan. Vi toppade med Ella enchanted, som jag inte hade sett och som var väldigt hemsk men också fin. Rubriken är mammas fråga när hon bläddrade förbi "hur många kramar finns det i världen?" bland filmerna. Hon är bra, min mamma. Nu ska jag gå innan det blir ny dag igen för det tycker jag det blir jämt.

Releeeease me

Agnes: Ja, det är ganska orättvist, men samtidigt är du Agnes och ska ha detta. Och jag är inte olyckligt kär, eller det är jag väl, men det har ju väldigt lite med inlägget att göra...tror jag? Det är ganska förvirrande to be honest.
 
Idag är det midsommar. Eller oj, nu blev det midsommardagen, men jaja. Jag kan meddela att igår, alltså i torsdags, hände inte så mycket. Jag möblerade om i mitt rum, i och för sig. Så nu går jag vilse här hela tiden och Julia the synthsak står uppe och ser glad ut. Om nu en synthsak kan se glad ut. Det var dock allt.
 
Idag har jag inte heller gjort så mycket. Ätit mycket god mat hela dagen och chillat med livet när alla hetsmidsomrade runtom i landet. Sen kom Johanna kusin och vi pratade om mjukglass och relationer innan Amanda kusin ringde henne och kom hit hon med. Då blev det chokladpudding och jordgubbar med grädde (bra kombo) och mycket skratt. Mest åt danska (alltid top Comedy am I right or am I right) och låten i rubriken (alltså den med oh laura och itne agnes). Vi pratade också om vad vi skulle ha för låtar på våra bröllop och annat trevligt. Så jag midsomrade också. Det var allt jag hade att komma med.

Tycker du att det är för mycket yeah?

Nejmen hejsan!
Jag har haft en trevlig dag. Gick upp ganska tidigt (i alla fall om man jämför med igår), tränade och chillade med livet. Vid fem åkte jag och repade med Jane Bond inför vårt supercoola gig! Jag ska hjälpa dem eftersom de inte har någon sångerska längre och de ska hjälpa mig eftersom jag inte kan spela. Idag provade vi mina låtar och det gick mycket bra! Alltså, typ, helt extremt bra. Först jobbade vi med transparent, som vi ju höll på med i påskas och den blev så otroligt mycket bättre nu! Vi testade sen Paris i en väldigt annorlunda version (rubriken kom från detta), men sen tyckte jag att det var en väldigt dålig annan version så vi bytte låt. Det blev en väldigt förvånande låt i en ännu mer förvånande och cool version, men jag tänker inte spoila det. Men seriöst, ni det kommer bli så jävla bra grejer. Om jag bara fattar hur trummorna ska låta, that is. Nu tittar jag på the glee Project och äter nougat, för nougat är det godaste som finns. Eller ja. Typ. Det var nog allt för idag.

You will always be who I miss

Det är inte rationellt. Alls. Men jag har hållit kvar vid dig. Lite, hela tiden. För du var, kanske är, den perfekta. Jag sa det, väldigt ofta, men det var precis så det var. Lite för perfekt. Out of my League. Så jag fortsatte springa efter ekorre #1 och brydde mig inte mer om det. Och det var väl rimligt...tror jag? Vad skulle jag annars ha gjort? Att byta jakt gör inte jagandet lättare. Och jag är jävligt trött på att jaga, om någon undrar.
 
Och ändå. Det finns ingen bättre. Jag har alltid bara antagit det, utan någon vidare värdering. Du var en annan art än vi. En gång sa jag till och med att om änglar finns, är de som du. Du var lyckligtvis inte där då. Det finns ju fan gränser. Ändå står jag för det. Jag försöker inte säga att jag alltid älskat dig egentligen eller något annat filmiskt, eller det är väl precis det jag försöker säga nu när jag tänker efter...men det är inte sant. Det är bara som i rubriken. Precis så. Och det blev bara väldigt tydligt nu när det är för sent. Ursäkta dramat, men så är det. Jag vet inte riktigt vad jag lever i för naiv föreställning. Självklart skulle någon annan se vad jag sett hela tiden. Någon på din nivå. Jag har trott hela tiden att vi skulle bli varandras slut, varandras eftertexter, men vi är inte ens med i samma film och det är en obehaglig insikt. Det gör inte särskilt ont. Jag har annat, någon annan, att ha ont över tack så mycket. Det är mest sorgligt. Som om jag förlorade, fast jag inte gjorde det alls. Efter det här inlägget lär jag inte tänka mycket mer på det, men jag behövde få det ur systemet tills vidare. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. And you will Always be who I miss.

Ska vi möta...nu igen? Vem är det nu vi ska möta?

Hej folk!
Jag är hemkommen efter medlemsforum på Visingsö. Och för er som bara "vad pratar hon om nu?" kan ajg meddela att medlemsforum är us största möte där allt mush bestäms. So yay.
 
Jag åkte dit i fredags och själva åkandet var trevligt. Tågsamtalade med Robert en stund och sen väntade vi i Jönköping i en timme innan folk stormade stationen. Det är alltid lite så det känns faktiskt. Vi tog buss och båt till Visingsö där vi började "möta" som jag säger. Jag kände mig väldigt otrygg, som jag ofta gör i sådana här sammanhang, men en diktator kom och räddade mig (och gav mig cola, jag klagar inte känner jag). Vi pratade en stund om allt möjligt och sen gick jag hem till mitt rum (som jag delade med Alex, så det var inte mitt på det sättet), andades lite för mig själv och sov.
 
I lördags tvingade vi oss upp (det blev standard) och vacklade iväg till frukosten. Alex konstaterade att det fanns "halväggor" och att vi inte borde gå upp så här tidigt för att man fryser av trötthet. Hon är ganska söt, har jag märkt. Vi mötade lite till och sen spelade vi något som hette invisiball. Jag förstod väldigt lite av det och ändå lyckades jag vinna mot William. Oklart hur. Dittills hade jag fortsatt må ganska dåligt, men sen blev det en bra dag. Det började med fikat. Chokladbollsbakelse med punchfyllning, I say no more. Ka ndet vara världens bästa idé någonsin? ja. Sen hade vi utskottsarbete och det gick väldigt bra eftersom ingen tyckte något. Lunchen gick också bra och jag gick ut i solen med fina människor och hundar. Kitty, liksom! Jag har saknat Kitty (A.K.A Lita, Hannahs hund) väldigt mycket. På eftermiddagen mötade vi igen, för det är ju lite det som är meningen, och på kvällen var det mer utskottande. Jag, Lucy och Ida pratade mest om livet och Harry Potter, så så mycket arbete hände inte. Vi förflyttade oss till matsalen och sen skolhuset, där jag umgicks med ett antal grabbar (däribland Oscar och Robert). Vi hade väldigt trevligt och pratade om Flogging Dolly (bästa idén), att dränka folk och annat trevligt. Ida återanslöt och gav mig bananer, vilket gjorde mig väldigt tacksam för jag är inte så bra på det där med ätande på us-aktiviteter. Sen gick jag hem, men på mitt rum möttes jag av Alex, Sandra och Linus Matsson, så det blev mer umgåsande med dem. Mycket trevligt, liksom hela dagen.
 
I söndags var inte lika trevlig. Jag mådde väldigt dåligt under stora delar av dagen och möteskaos gjorde inte saken bättre. Vi hetsade oss igenom mötesprogrammet och efter lunchen, som var ganska hemsk (menar inte maten nu, eller jo lite), var det ledarskapsutbildning och diskussion med ordförandegänget som gälde. Jag lärde vår inhyrda mötesordförande att "ledslagare" inte är ett ord, och alla har skrattat åt detta ord hela helgen. Också hur mycket problem han hade med våra namn. Jag hette Ema och Emma...någonting, Linus hette Lina, Anders hette Anna med mera. Hur som helst var utbildningen och passet mycket bra. Efter det skulle jag och Linus förbereda den öppna scenen, men jag bröt ihop istället, för jag jobbar tydligen så. Så vårt hållande av den blev inte så bra, men jag sjöng Paris och det blev i alla fall okay. Folk var väldigt söta efteråt i alla fall. Kvällen bedrevs sen med sjungande. Ida spelade och jag, Robert, Hannah och Annoushka sjöng. Mest Winnerbäckade vi oss och det var väldigt fint. Vi bytte rum och Paulina stod för pianoandet, vilket ledde till Håkan och Melissa. Jag var fortfarande inte på topp och många låtar gjorde mig ledsen och kvällskänslig. Tack Annoushka för att jag kunde krama dig när det blev för mycket med allt. Jag följde med Annoushka och Robert till deras rum  och vi pratade om allt möjligt i någon timme. De är väldigt bra, måste jag säga. Starka känslor!<3
 
Igår åkte vi till Gränna och tittade på polkagrisar. Jag tänkte bara på kollektivromanen vilket gjorde att jag saknade min klass massamycket. Men jag köpte en coca cola-polkagris! Bästa, ändå. Vi åt lunch i solen, pratade om...saker och chillade med livet. Sen åkte vi hem och jag, Diktatorn och Onna hetsåt snabbmat på stationen. Sen tågsamtalade jag och Robert lite mer, innan jag kom hem till ett soligt Lund och hemmagjord glass. Mycket trevligt, tycker jag.
 
Idag har jag sovit halva dagen. Jag gick upp när pappa kom hem med olympialunch. Bra grejer. Sen dess har exakt inget hänt. Jag är för. Nu kommer några få citat, och sen går jag.
 
Alex: Jag älskar min säng. Jag blir helt glad och...geleaktig!
 
-Jag räknade.
-Men det räknas ju inte!
 
Alex ledsagar: Här finns inga vattenpölar...eller där var en. Fast den var ganska liten...eller, den var rätt stor faktiskt.
 
Under hetsätandet:
"Jag känner mig som en jävla ko! Det konstanta tuggandet, liksom."

Before I leave

Igår hände mycket bra saker. För det första kom jag fram till sj helt utan kö. Chocken var total. Sen åkte jag och träffade Jolanta! Jag har saknat henne och hon blev glad över att jag levde livet. Hon lyckades också utöva telepati och allmänt vara fin.
 
På kvällen åkte jag till Marie och vi hade en jättefin kväll. Efter mycket om och men (shocker) köpte vi hämtmat och tryckte i oss denna under samtal om, well, det vanliga. Sen spelade jag Paris för henne och hon tog över pianot. Det var ganska surrealistiskt att spela den med någon som kan, men väldigt väldigt fint. Sen drack vi en massa cola och...skrev sånger. "Ett sista glas med Lars" (klart Lars var med) och en annan, mycket vacker sång, som ni inte får höra även om den är mycket bra. Sucks to be you och sådär. Nu ska jag åka till forum. Jag är inte jättepepp kan jag säga. Men så kan det va. Ses på andra sidan!:D

Det e Amanda, Aamaanda

Igår hade vi vår sista släktstudent. Det var lilla Amanda, som inte är så liten längre alls. Så henne firade vi i en extrem värme. Vi åt sån där halvdeppig studentmat och pratade om allt möjligt som jag inte ens kommer ihåg. Sen sjöng vi hennes studentlååt! Vi sjunger ju en låt för varje student och i år blev det thriller, som låter som i rubriken. Mammas bandhomies kompade och sen tårtade jag med dem. De är underbara och vi pratade om olika exciting samarbeten medans ett blåsband (det är inte ett ord) spelade och var awesome. Så, bra kväll.
 
Idag har jag gjort...ingenting. Det är en sån vecka. Jag har tränat (för en sån vecka är det också), tagit det lugnt och umgåtts med mamma. Det var mycket underliga samtal, som lät ungefär så här:
 
Mamma: Folk tänker inte som jag, har jag märkt. Och det är väldigt jobbigt för mig!
Jag: Jaha men hur tänker de då?
Mamma: De tänker, som...neeee...de tänker ju inte alls det är det som är problemet!
 
Vi lyssnar på Kent.
Jag: Vad är det där för brud?
Mamma: Hon är ju med hela tiden. Har du aldrig hört henne?
Jag: Nej.
mamma: Hon är ju med varje gång man spelar den här låten! Det är jättebra, tycker jag!
 
Slutligen, en alternativ rubrik: "Förklara armbågar!" alltså, va? och då var det ändå jag som a det. Nu låter jag er vara och återvänder till mina Pringles och min äppelcider, eller äppeldryck med ciderkaraktär som det väl heter. Töntigt namn, men gott.

I can´t stand the sound

Igår var en bra dag. Jag gjorde i och för sig nästan ingenting, men ändå. Tränade, solade, handlade och välkomnade syster hem. Vi sjöng i äkta systerlig anda och rubriken är både från family portrait och från vad vi ibland kände när syster spelade piano. ;) vi åt glass med chokladsås och tittade på glee, för det måste man här i livet, och sen var dagen slut. Idag har ungefär samma saker hänt, men om ett tag ska vi åka och studenta med kusin Amanda. Borde nog träna på hennes studentlåt...så, hejdå.

Det där långa inlägget om Nässjö

Ja, nu kommer det. A fuckload of supersentimental. Här kommer en komplett redogörelse för exakt allt jag kommer sakna från min fantastiska tid i Småland.
 
Jag kommer sakna Nässjö. Ja, själva staden. Stationen och känslan jag alltid fick där, av att vara hem men ändå snart vara hemma. Att jag visste exakt vilket spår alla tåg gick från och hittade dit. Jag kommer nästan sakna de iriterande ledsagarna...nästan. Jag kommer sakna ICA (skittöntigt eftersom alla icor är likadana), de begränsade men för mig helt tillräckliga klädaffärerna och alla andra ställen jag inte ens hann besöka. Och jag kommer att sakna thimons. Jättemycket. Personalen, de underbara kakorna och till och med kortläsaren. Helt sant.
 
Jag kommer att sakna mitt hem så otroligt mycket. Min Nässjö-säng som alltid tog emot mig och var snäll. Att vakna och brista ut i sång det första som hände bara för att jag kände för det. Att borsta tänderna och sjunga Maria Mena i mitt fantastiska badrum. Som jag kommer sakna det där badrumet, allvarligt! Min dusch, liksom. Den var typ bäst i hela världen. Min hylla, min garderob, mitt freaking golv. Mitt hem.
 
Jag kommer att sakna skolan. Alla miljontals fikor och den kollektiva glädjen när det är kakor. De jättegulliga mattanterna och all annan fin skolpersonal. Själva byggnaden och hur konstigt tyst den var på kvällen. Vårt älskade klassrum. Sofforna utanför världsförbättrarnas klassrum. Alla människor vi älskade att hata. De få vi faktiskt verkligen älskade. Hasselängen där jag har skriksjungit och skrattat så mycket...och krigat mot Micke/Pelle, såklart. Hela den motsägelsefulla, överveganska, men fina sörängsstämningen.
 
Jag kommer att sakna min utbildning. Alla Sigge-uppgifter. Att ha Niklas som lärare (I find no Words okay). Att sky det allmänna och vara specifik, och att om möjligt överdriva. Alla inspirerande författarbesök. Alla klassdiskussioner och Sigges alla infall. Måndagarna med Sophia och Mynta som var själsdödande och ändå rätt trevliga (arthus, I mean). Dikter, noveller, helig ande, slagg och så många lärdomar. Och Hemingway. (Nä. Jag kommer inte sakna Hemingway.)
 
Och jag kommer att sakna min klass. Min fantastiska, sinnessjuka författarklass. Jag kommer sakna Annas optimism och uppskattning. Marias lyckliga tillrop och entusiasm inför allt. Christers sätt att lugna ner mig när jag inte kan andas längre och få det att se så casual ut. Hannas unika energi och språket vi alla tog efter varesig vi ville eller inte. Alexzandras naturliga trygghet och hur vi alltid, alltid spårade ur. Johannes underliga syntolkningar och hur vi kastade ord mellan varandra för att vi båda älskar dem så jävla mycket. Och jag kommer att sakna Åsa. Obeskrivligt mycket. Jag kommer att sakna alla våra cafésesioner, promenader till ICA, sångkvällar och skratt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få en så bra vän från den här tiden. Och av alla tusen minnen som kommer upp (mumford & sons, set fire to the rain, ciderprovning, skräpmatsmåndagar, "helvete! Vad är klockjäveln?", klänningsköpande etc etc) är det ett som står ut. Mitt i min kaotiska period, när allt jag egentligen kunde göra var att älta och lyssna på angels av the xx. Då vi satt på stenar och åt glass och jag plötsligt sa "får jag säga något väldigt cheesy? Jag är så glad att du finns i mitt liv." exakt så är det ju. Du är bäst. Okay, ni är alla bäst. Författare, klassmuppar och vänner, jag kommer att sakna er. Serri. Men glöm inte att we will Always have parre och att vi gör precis som vi vill...nästan jämt.
 
If you couldn´t tell, så kommer jag att sakna Nässjö. Jävligt mycket.

When you were here I just weren´t that happy

Jag tog ändå tag i dagen och tränade efter att jag skrev sist. Det var väl trevligt...eller nä, men ändå. Sen åkte jag med mamma och pappa för att titta på solstolar och fika någonstans på den skånska landsbygden. På caféet fanns kakbuffé, hallonsoda och höns. Jag är för, ändå. Vi åkte hem och jag pratade med Hannah ett tag. Det borde jag göra ungefär alltid. ...fast nej. Sen dök Agnes upp lite halvimproviserat och vi gick på en tvåtimmarswalk. Mycket uppdateringar, obehagliga halvinsikter för min del och en akapella-konsert från mig på hennes request. Hon fick till och med höra en låt som ingen utom jag hade hört innan! Den svåraste jag någonsin skrivit, rent sångmessigt alltså, är det också. Men så kan det va. Nu har det ju hunnit bli måndag här, så jag lägger ner skrivandet.

Sa inte hejdå

Kanske något oredigerad för att vara en "seriös" text...men det får vara så.
 

Sa inte hejdå

 

Vissa ögonblick fastnar. De kan vara hur små som helst, men något i dem är unikt och stannar hos en för alltid. Ett av mina är en vardagsmorgon. Jag kanske var sex eller sju. Jag vaknade av ljudet när ytterdörren stängdes. Mamma hade gått till jobbet. Det var alldeles för tidigt för mig att vara vaken. Ändå kastade jag mig ur sängen. Jag sprang ut i hallen, slog på dörren och skrek så högt jag kunde. Pappa vaknade och undrade vad som hände.

   ”Hon sa inte hejdå.”

 

Jag hör bildörren stängas. Så definitivt. Ingen eftertanke eller tvekan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Absolut inte mer än den långa kramen och löftena om att vi säkert ses. Ändå minns jag känslan precis när jag hör honom köra iväg. Samma panik växer i mig nu, fjorton år senare. Jag vill springa efter bilen och skrika så högt jag kan. Bli ett barn och be honom att komma tillbaka. Han måste komma tillbaka. Hjulen försvinner bort. Snart hörs de inte längre. Jag försöker intala mig att han ska vända, höra skriken jag inte får skrika längre, fast jag vet att det är lönlöst. Han kommer inte tillbaka. Jag biter ihop. Gråter inte. Mitt tåg går om tjugo minuter. Jag kommer inte tillbaka.

 

Jag sa inte hejdå. Inte på riktigt. Jag kunde inte.


I lost myself in creating expresions

Nu har jag på riktigt åkt ifrån Småland. Jag ska inte dit på...fem dagar! Okay don´t judge det är inte mitt val faktiskt och jag ska inte ens till Nässjö. Förutom för att byta tåg. Don´t judge som sagt.
 
Men i fredags åkte jag ju upp igen. Resan tog ungefär ett år på grund av banarbete (eventuellt barnarbete, det låter ju samma på småländska), så jag läste och skrattade lite för mycket. Men det gjorde inget för det gjorde bruden bredvid mig också. Bra resa ju. Jag kom till slut fram och mötte en Linus. Vi åt pizza och åkte hem till honom där popcorn, päronsoda och väldigt fina samtal hände.
 
Igår gick vi upp jättetidigt. Det var en hemsk upplevelse ifall någon undrar. Det var också det hysteriska regnet som hände, men det lugnade sig och blev fint sen. Vi skulle alltså vara med på loppet för alla, som var...ett lopp för alla. Tyvärr även mig. Men egentligen var jag ju inte där för att loppa mig, utan för att giga med Johannes. Han kom alltså också dit och vi spelade fyra låtar, däribland min egen transparent. Jag älskar den, kom jag på, och hela spelningen gick faktiskt jävligt bra. Linus spelade också och var awesome! Efter att vi hade spelat lämnade jag och Johannes "töntarna" (no offence...lite offence) och åkte tillbaka till Nässjö. Just det, då var jag ju i Nässjö! Fan! Vi satt på en bänk och pratade en stund, för mitt tåg kom om länge. Men till slut gjorde det ju det och jag måste få meddela att jag satt i vagn 6, plats 66. Highway to hell eller vad? När jag kom hem (efter ännu en jättelång resa) åt jag och mina föräldrar på viggos för att fira min folkhögskolestudent. Det var mycket trevligt, fast jag var väldigt trött så allt var lite surrealistiskt. Nu borde jag ta tag i den här dagen på något sätt.

Flickan och kråkan Emma style

(Uppgift: Skriv om en befintlig sång. Det sista jag skrev i skolan.)
 

Jag sitter på rummet

Och väntar på mamma

Hon skulle vatt här vid halv sju

Men det va nåt på vägen

Som inte gick bra

Jag har väntat i en timme nu

 

Jag kunde ha pratat med Hannah

Alltså exet och inte den här

Jag kunde ha skrivit en sångtext

Fast jag inte vet vad det är

Istället kan jag bara vänta

Så här lär det aldrig bli rent

Nu när tiden är knapp

Är det inte bra alls

Att min mamma ska komma för sent

 

Att vänta har blivit en vana för mig

Det är en del av att gå i min klass

Varje morgon är klockan en dekoration

Ja vår punktlighet är ganska kass

ni vet precis vilka jag menar

de har svårt för att komma i tid

Men de kan jag vänta på länge

Utan att starta nån strid

För nu när vi ändå ska sluta

Så bryr sig väl ingen om det

Ni gör allt vad ni kan

För ni vet det är sant

Att hos oss är det aldrig för sent


I´m coming home, I´m coming home, tell the world that I´m coming home

Ja vet ni vad, att nu har jag flyttat hem till Skåne! Mitt fantastiska år i Nässjö är nu slut och det kommer ett lågnt inlägg om det när jag orkar, men nu nöjer jag mig med att redogöra för de senaste dagarna.
 
Igår var vår sista skoldag och vi redovisade våra sångtexter. Hits om metspön och kritor sjöngs och älskades. Särskilt kritlåten var awesome. Sen slutade vi och åkte till stan en stund innan det var middag och uppträdanden. Mitt sjungande gick helt okay. Tror jag. Pianoandet gick faktiskt också bra och Åsas performance var awesome. Vi läste poesi och var riktigt jävla bra på det faktiskt. Efter den seriösa delen av kvällen skulle vi festa. Jag drack champagne like a pro och det var väldigt gott. Vi satt ute i kylan hela kvällen, folk rökte like crazy som vanligt och trots att jag mådde väldigt dåligt egentligen var det fint. Jag och Alexzandra satt ihop hela kvällen och alltså den människan är underbar. Det blev mycket allsång och en vandring till macken i regnet mitt i natten. Över daggstänkta berg, så att säga! Inte för att ni förstod det roliga i det eller så. Vid två gick jag hem och la mig.
 
Idag då. Avslutningsdagen. Jag mådde förjävligt. Gör fortfarande. Oklart om det har med själva avslutningen att göra. Jag tror inte det. Hursomhelst åt vi tårta och författade oss i vårt klassrum ("hemma" som jag och Alexzandra sa) innan aulan hände. Vi fick höra ett tal där alla ord började på f och blomstertiden kom, som den gör. Sen åt vi avslutningslunch och kramades och sa hejdå. Gråtande hände, lite i alla fall, för min del. Jag sa hejdå till mitt hem också och typ kramade mina möbler...som inte är mina längre. För att göra mig glad lyssnade vi på Josef (världens bästa musikal, fakta) i bilen på vägen hem till Lund. Jag mådde faktiskt bättre när jag kom hem. För en stund i alla fall. Jag vet inte vad jag mer ska säga. Hej Skåne. Nu ska jag lägga upp det sista jag skrev på Sörängen.

Rapport från Rävås flyttstädning AB

Ni anar inte så rent det är här just nu! Min kära mor och jag har flyttstädat like there´s no tomorrow hela kvällen och det syns. Det enda smutsiga är min dator. Det borde jag göra något åt, men jag har ingen lust. Men ja, om man ska ta dagen kronologiskt var jag i skolan först. Där spenderade jag och Alexzandra mest tiden med att äta chips, men vi pratade om sångtexter också. Det var mycket trevligt och vi sjöng olika visor. Dock inte ekorrn satt i granen, som jag tyckte. (Det tyckte jag egentligen inte. Det var bara väldigt roligt.) Sen genrepade vi musiken till imorgon och sen kom maaammaa. Så det är mest städning som har hänt. Mycket sådan.
 
Jag flyttar i övermorgon. Bra grejer ändå.

Now there´s green light in my eyes...

Alexzandra: Hej själv eller något!
 
Idag kom, som ni såg, Paris-boken! Den var jättefin. Vi spenderade förmiddagen med att signera varandras kollektivromaner studentmössa-style och skriva konstiga stafettberättelser. Sen hade vi en mini-releasefest för parisboken och det var trevligt. Cider och salta pinnar, I mean. Under eftermiddagen spelade alla en låt de gillar, för det tyckte vi var kul. Resultatet blev Count 93, Lundell, Dylan, opera, Kate Bush, Cornelis, Ben Harper, Ben Howard och Florence. Trevligt värre.
 
Efter skolan umgicks jag med Johannes och Hanna en stund innan jag var med i en podcast som foto-läraren hade om Sörängen. Jag kan ha betett mig helt okay. Ikväll har jag städat, pratat med diktatorn och chillat med livet.
 
Tre dagar. Shit is going down.

Paristexterna!

Nu är boken tryckt och därför får ni läsa mina bidrag. De är inte helt identiska med slutprodukten, men det är bara små grejer, so enjoy.
 

Klyschornas stad

 

I samma sekund som jag slår mig ner på apetite de montmartre hörs de inledande tonerna från ett dragspel. Det är svårt att tro att det här händer på riktigt. Att jag sitter på ett fik i Paris, att solen skiner och att en gatumusikant på fullaste allvar spelar dragspel alldeles bredvid. Det är som en film, fast utan konflikter. Jag trivs med det.

   Vad som dock är ännu svårare att förstå är de otaliga människor som ser den här staden som sitt hem. Bakom mig sitter en man och dricker kaffe. Idag som alla dagar. För honom finns ingenting anmärkningsvärt i att bo här. Det är här han vaknar, arbetar, handlar, äter och sover. Just på det här cafféet dricker han kaffe varje dag. Mannen tänder en cigarett. Här röker alla, trots de hutlösa priserna. De av oss som normalt inte röker har börjat här. Inte jag. Kanske är det därför det fascinerar mig så mycket hur någon kan bo här, på riktigt. Hur Paris någonsin kan bli rutin. Dragspelaren går. Livet blir mindre film och mer liv. Mannen reser sig och jag gör detsamma. Paris väntar inte på någon.

 

 

 

Floden förlåter allt

 

Regndropparna vilar i luften. Inte som ett hot, utan som ett löfte. De tycks lugna storstaden och försäkra den om att allt kommer att ordna sig. Paris tar ett välförtjänt andetag.

   Jag går längs floden. Det är lättare att finnas här än mitt i stan. Inte för att jag är någon landet-fanatiker, men det är lätt att sugas in i en stad som den här. Floden låter sig inte sugas in. En båt passerar och vattnet kluckar oberört. Jag tänker på hur många människor som fallit i. Hur många människor som ligger kvar. Jag tror att vattnet älskar dem. Att det tar emot dem och låter dem komma hem. Många vill kanske stanna trots skräpet omkring dem och ropen från land. Floden förlåter allt. Den klagar inte på att du inte har diskat eller spelar för hög musik. Den är inte perfekt själv och låtsas inget annat. Floden har inga pretentioner. Jag vill vara så.

 

 

Splittring

 

Jag går runt i en stad full av kontraster. Aldrig förut har jag sett så mycket tiggeri och så många dyra kläder på en och samma plats. För en gångs skull speglar världen vad jag känner. Jag är en kontrast. Livet är fantastiskt, men fruktansvärt. Det glittrar, men brinner. Jag är den väsande tiggarkvinnan och Prada-handväskan. Jag gråter och skrattar om vartannat. Om jag var hemma i Nässjö nu hade mitt beteende stått ut. Då hade folk undrat vad som hänt. Här gör de inte det. Här är det okay att vara jag, precis som jag är, utan att det diskuteras. Det vore nästan konstigt om jag var strukturerad, när kontrasterna regnar ner över mig.

 


Just sing, little darling, sing with me

Vilken trevlig dag det här är, nu när jag tänker efter. Den har mestadels spenderats i Skåneland. Jag har bara umgåtts med mina föräldrar, fikat jättemycket och tagit det lugnt. Sen åkte jag upp hit igen med ett sånt där snälltåg och mötte en st Johannes på stationen. Vi tog oss till skolan under en spännande syntolkning av Nässjö och jag insåg att jag visste väldigt lite om staden jag har bott i i ett år nu. Vi kom fram och mötte ett gäng mjölkdrickande filmlosers i datasalen innan vi gick hem till mig och repade låtarna inför på lördag. Jag fucking älskar att spela med en ordentlig gitarrist, bara så ni vet. Inget "huur ska jag spelaaa?" utan bara, well, spelande. Inte så att det gick smärtfritt ("men vad är det här för jävla sång? Jag hatar den!"), men det blir jävligt bra grejer! Nu när vi ändå pratar om musikaliska grejer kan jag nämna att Paris nu finns på youtube! Den kan ni ju lyssna på ifall ni känner för det. Det var allt jag hade idag.
 
Jag flyttar om fyra dagar. OMG

Renen leif, sockenhoran och musslorna

Alltså. Mina rubriker. Jag vet inte om de är konstiga, tragiska eller båda. Men...ja.
 
Jag är i Skåne. Varför är jag nu det igen? Jo, jag skulle få en ny chans till giget som blev inställt förra veckan, nu i Arlöv (ja, jävligt classy, jag vet). Men tror ni inte Karl ringer när jag sitter på tåget och är sjuk, så vi inte kan spela? Jodå. Men det gjorde inget (förutom att jag gärna hade sjungit highway to hell i Arlöv, ändå coolt) för då kunde jag ju gå på Isas och Mickes flyttfest! De ska ju flytta till Umeå, de töntarna. Så jag mötte Elin och Olle och vi åkte ut till Ribersborg strand. På vägen dit pratade vi mycket förvirrat om sås, fiskpinnar, användandet av ordet mush och just musslor. Mycket musslor, var det. Elin var en sån, tydligen. Jag var bara en burhöna, för att jag "inte var frigående". Ett bihang var jag också. Jamen varför inte. Vi kom fram, träffade alla andra och grillade. Jag gillar att grilla. Kan vara därför jag har gjort det två gånger denna veckan. Eller bara för att det blir så.
 
Sen lämnade jag Elins och Olles sidor (eller ja det kan ha varit de som lämnade mig, jag vet faktiskt inte) och började umgås med de andra. Och alltså, varför umgås man inte alltid med folk man inte känner? Jag älskar det! Först återsåg jag Vera (nej inte den Vera som gick i min klass utan Vera som typ har nämnts någon gång äsch whatever) och hon var lika underbar som vanligt. Gav mig dricka, uppskattning och energi, inte nödvändigtvis i den ordningen. Sen mötte jag Hans, som bidrog med många samtal om renen Leif. Han har funnits på riktigt och det gjorde mitt liv fullkomligt, tills jag fick höra att han var död. Då blev jag ledsen, men jag hade så roligt åt att han hette Leif så det gjorde inget. Kort därefter mötte jag Oliver, A.K.A sockenhoran. Jag undrar vem det var som döpte honom till det? Det var inte jag, i alla fall. Honom hängde jag mycket med under kvällen, stundtals med inslag av Ekblad eller någon av tidigare nämnda individer. Folk badade, men jag avstod nu också. Jag är inte så badig, som Olle sa. Så, mycket bra kväll! Jag var bara jävligt glad och harmonisk hela tiden och det uppskattar jag. Främligar for the win, helt enkelt. Och såklart redan kända folk också. Jag har saknat mitt gäng och kommer sakna Isa jättejättemycket! Norrland, alltså nej. Jag är emot. Men nu ska jag sova, och det är jag för.

RSS 2.0