Paristexterna!
Klyschornas stad
I samma sekund som jag slår mig ner på apetite de montmartre hörs de inledande tonerna från ett dragspel. Det är svårt att tro att det här händer på riktigt. Att jag sitter på ett fik i Paris, att solen skiner och att en gatumusikant på fullaste allvar spelar dragspel alldeles bredvid. Det är som en film, fast utan konflikter. Jag trivs med det.
Vad som dock är ännu svårare att förstå är de otaliga människor som ser den här staden som sitt hem. Bakom mig sitter en man och dricker kaffe. Idag som alla dagar. För honom finns ingenting anmärkningsvärt i att bo här. Det är här han vaknar, arbetar, handlar, äter och sover. Just på det här cafféet dricker han kaffe varje dag. Mannen tänder en cigarett. Här röker alla, trots de hutlösa priserna. De av oss som normalt inte röker har börjat här. Inte jag. Kanske är det därför det fascinerar mig så mycket hur någon kan bo här, på riktigt. Hur Paris någonsin kan bli rutin. Dragspelaren går. Livet blir mindre film och mer liv. Mannen reser sig och jag gör detsamma. Paris väntar inte på någon.
Floden förlåter allt
Regndropparna vilar i luften. Inte som ett hot, utan som ett löfte. De tycks lugna storstaden och försäkra den om att allt kommer att ordna sig. Paris tar ett välförtjänt andetag.
Jag går längs floden. Det är lättare att finnas här än mitt i stan. Inte för att jag är någon landet-fanatiker, men det är lätt att sugas in i en stad som den här. Floden låter sig inte sugas in. En båt passerar och vattnet kluckar oberört. Jag tänker på hur många människor som fallit i. Hur många människor som ligger kvar. Jag tror att vattnet älskar dem. Att det tar emot dem och låter dem komma hem. Många vill kanske stanna trots skräpet omkring dem och ropen från land. Floden förlåter allt. Den klagar inte på att du inte har diskat eller spelar för hög musik. Den är inte perfekt själv och låtsas inget annat. Floden har inga pretentioner. Jag vill vara så.
Splittring
Jag går runt i en stad full av kontraster. Aldrig förut har jag sett så mycket tiggeri och så många dyra kläder på en och samma plats. För en gångs skull speglar världen vad jag känner. Jag är en kontrast. Livet är fantastiskt, men fruktansvärt. Det glittrar, men brinner. Jag är den väsande tiggarkvinnan och Prada-handväskan. Jag gråter och skrattar om vartannat. Om jag var hemma i Nässjö nu hade mitt beteende stått ut. Då hade folk undrat vad som hänt. Här gör de inte det. Här är det okay att vara jag, precis som jag är, utan att det diskuteras. Det vore nästan konstigt om jag var strukturerad, när kontrasterna regnar ner över mig.
