hopelosthead

Det är inte rationellt. Alls. Men jag har hållit kvar vid dig. Lite, hela tiden. För du var, kanske är, den perfekta. Jag sa det, väldigt ofta, men det var precis så det var. Lite för perfekt. Out of my League. Så jag fortsatte springa efter ekorre #1 och brydde mig inte mer om det. Och det var väl rimligt...tror jag? Vad skulle jag annars ha gjort? Att byta jakt gör inte jagandet lättare. Och jag är jävligt trött på att jaga, om någon undrar.

 

Och ändå. Det finns ingen bättre. Jag har alltid bara antagit det, utan någon vidare värdering. Du var en annan art än vi. En gång sa jag till och med att om änglar finns, är de som du. Du var lyckligtvis inte där då. Det finns ju fan gränser. Ändå står jag för det. Jag försöker inte säga att jag alltid älskat dig egentligen eller något annat filmiskt, eller det är väl precis det jag försöker säga nu när jag tänker efter...men det är inte sant. Det är bara som i rubriken. Precis så. Och det blev bara väldigt tydligt nu när det är för sent. Ursäkta dramat, men så är det. Jag vet inte riktigt vad jag lever i för naiv föreställning. Självklart skulle någon annan se vad jag sett hela tiden. Någon på din nivå. Jag har trott hela tiden att vi skulle bli varandras slut, varandras eftertexter, men vi är inte ens med i samma film och det är en obehaglig insikt. Det gör inte särskilt ont. Jag har annat, någon annan, att ha ont över tack så mycket. Det är mest sorgligt. Som om jag förlorade, fast jag inte gjorde det alls. Efter det här inlägget lär jag inte tänka mycket mer på det, men jag behövde få det ur systemet tills vidare. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. And you will Always be who I miss.