you will tell your kids about this for the rest of your lives

Jag ska prata lite mer om bråvalla och den här gången har jag tid också. Yay. När jag lämnade er sist gick jag ju för att spela tp, och det var mycket trevligt. Syster gjorde jinglar till alla färger och "sport och fritid sport och fritid" blev en favorit (naturligtvis med grovt skånskt uttal a la ica maxi-reklamen). (Refererade jag precis till en reklam? Alltså va?) Hon hade också roligt genom att svara på frågorna med fel svar från kortet...om ni fattar. Exempel:
-Vilken sport var *namn* känd för?
-Självmord.
Pappa var också bra:
-vad gör man 23000 gånger per dag?
-tvivlar på sig själv.
 
I lördags var det sista festivaldagen! Vi började den med att fika på röda korset, där syster volontärar. Jag och Onna (har jag ens sagt att hon var med? Här har vi koll) blev igenkända från kryssningen av en östgötsk tant, vilket ju var trevligt. Sen festivaaaalade vi! Och vi började med Laleh! Har jag sagt hur jättegärna jag har velat se laleh ungefär jättelänge? Trots att jag blev lite besviken (han tuggar kex hallå var är du) var det fantastiskt. Speaking of truth (jag vet inte varför, men jag älskar den låten), Goliat, live tomorrow i en liten pianoversion och Lalehs fina mellansnack, vad behövs mer? Förutom kexen, alltså. Och some die Young var jävligt intense såklart. Sjöng med för att inte börja gråta. Ooorkar inte den låten.
 
Hursomhelst gick vi sen till ett tält och såg hurula. Och jag blev helt blown away! Jag, gilla punk? Do not judge tack. Alla andra (uto mpappa) tyckte det var lite sådär, men jag älskade det verkligen. Varför lyssnar alla på Håkan och ingen på hurula? Skärp er, Sverige! I alla fall, sen var det Bastille...på tal om att folk får skärpa sig. Jag är nu beredd att hålla med klass-Hanna: de är ett tönt-band. Jag och pappa, festivalteamet som alltid (de andra lämnade onna på stationen), stod och frös och undrade när det var slut ungefär. Det enda bra (förutom pompeii såklart för let´s face it det är en jävligt bra låt) var att de spelade lite toner och en rad från angels med the xx, som jag ju var liiite besatt av för ett par månader sen. "Det är min bästa lååååt!" ropade jag glatt. Men det var också allt, eller ja ibland var det väl ok men jag orkar inte vara rättvis. Sen hade vi paus och jag åt pommes och drack cider i regnet. Ändå mysigt fast extremt kallt. pappa var bra och värmde mina händer hela tiden och vi höll humöret uppe.
 
Sen var det Melissa! Har jag sett henne för många gånger? må så vara, men hon är ju bra! "Om ni är glada är jag jätteglad och om ni inte är det, ja då har ni kommit till helt rätt spelning." bästa. Också "jag hoppas att ni är här med den ni helst av allt vill vara med...och är ni inte det, så borde ni vara med någon annan." Hon hade ett förvånansvärt energiskt set (jo det går) och folk sjöng med för glatta livet. älskar också när hon riktar sig till oss i dom som bländats av ljuset och sjunger "och det värsta det är att ni förstår, ni har gått samma vägar som jag går." ja, jag tyckte om det, alltså. Vi gick från klarhet till klarhet, för sen var det offspring som gällde. Jag hade så ont i fötterna att jag knappt fanns (stod upp i åtta timmar i sträck den dagen), men uppskattade ändå hur sjukt bra och energiskt och tight det var. Och att sjunga med i why don´t you get a job (jag kan alla ord yay) eller hoppa och skrika med i pretty fly for a White guy med syster var inte helt fel det heller.
 
Rubriken kommer dock från Canye West, för honom skulle vi tydligen också se av någon muppig anledning. Jag kommer inte berätta om detta för mina barn, Canye. Nä men alltså det var väl typ, bra. Om man gillar sånt, och jag gör ju alltså inte det. och så hade jag ont och det var kallt (okay nu ljuger jag, jag hade blivit varmt) och allt möjligt. Men lyckligtvis åkte vi hem efter halva konserten.
 
Igår var det resdag. Vi åkte bil i typ...sju timmar eller något. Det är många timmar! Men jag fick äta på spånsta och alltså, alla borde äta på spånsta. Deras pommes är en liten bit av himmelriket. När jag kom hem hade jag telefonkväll. Först pratade jag med Hannah och var i chock, och nu lät det som om jag pratade om klass-hanna men jag menar ju såklart ex-Hannah vilket ni förstod för ni är smartare än jag och kan typ läsa bokstäver. Det är smart tycker jag! Sen pratade jag hursomhelst med diktatorn jättelänge och det var mycket bra. Jag fick en hel del obehagliga insikter om mig själv och vi försökte för första gången reda ut saker på riktigt. Jag har lärt mig att man tydligen kan göra sånt, och att jag inte visste det innan. Väldigt fint hursomhelst. Nu får detta extremt speedade inlägg vara slut, för nu ska jag...publicera ett deppinlägg jag skrev inatt. Kommer knappt ihåg vad där stod men det får ni snart veta. Yay koltrastar utanför! Eh, ja, hejdå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0