Har någon sett mitt bollhav?

Hej!(Orkar inte vara fyndig okay (jag är aldrig fyndig i mina hälsningsfraser what))
Blue: She misses you, too!
 
Jag ska börja med att förklara rubriken, för det har jag lovat och jag kommer glömma det annars. Den är sagd av Diktatorn och det för att han gestaltade hur Jakob såg ut när han gick, "glatt nyfiken". Det mynnade ut i denna fantastiska fråga. Så nä, han ville inte ha ett bollhav.
 
Jag har alltså varit på syds årsmöte i Hälsingborg. Och jag har väldigt svårt att sammanfatta mina intryck. Men i fredags hade vi musikfrågesport och sweet Dreams var med, så jag var glad. "rävås & Nyman, lite för säkra sen 2014" var också en återkommande fras från min sida. Igår hade vi kör-dag. Det kom en körledare och sjöng en massa låtar med oss. Det blev allt från irländsk folkmusik (som alla sedan sjöng på), till en sviiinkonstig regnbågssång, till "heaven is a wonderful Place", vår stress relief enligt rekomendation (försökte stava ordet tre gånger. Jag är trött.) från Olle. Just det, han och Elin var där och ledsagade, det kan jag ju nämna. Kör-ljudet var väl lagom intressant ibland, men vi hade ganska kul skulle jag säga. Hela dagen var annars väldigt instabil. Jag grät, tröstade, fick sktrattanfall med Annoushka (starka känslor <3) och onödiga ilskeatacker. That was fun. Vi såg melodifestivalen och alla var smarta.
Robin (ledsagare) om syntolkning: Ja, eller så kan vi bara höra...
Robert om Anton Evald: Alltså...detta...är inte bra.
Sen åkte jag och Diktatorn för att hämta Jakob, vilket var mycket trevligt som ni ser ovan. Just det, citatet "mamma, vad mätt jag blev!" måste också stå med. Personen som sa det tog sen mer mat, by the way.
 
Idag börjar redan blekna bort. Det känns som en mardröm jag nästan glömt. Den obehagliga känslan hänger kvar, men jag kan inte riktigt få ihop att dagen ens har hänt. Men alla var så himla fina och hjälpte mig och varandra. Diktatorn som ger mig kramar och cola, Pontus som sitter bredvid och viskar bra saker (shit vad jag underskattat honom), Olle som "är min bodyguard", Elin som kallar mig tönt på sitt bästa sätt så jag känner mig trygg, Laoko som säger att jag är en pärla, Jakob och Robert med sitt lugn och sin stabilitet och Annoushka som kramar och pratar Tatiana-svenska med mig så allt känns lite bättre. Jag fokuserar på det. Det och vad som kan bli bättre från min sida. För det kan det bli, det kan det alltid. Jag tror att jag kan fixa det dessutom. Tror, men ja. Nu är jag hemma i Lund en sväng och har ätit fantastisk mat (bollar<3) och pratat med familj och Hannah. Allt känns helt okay ändå. Nästan. Men alltså. How am I gonna be an optimist about this?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0