hopelosthead

Alltså, jag kan inte riktigt förstå vilken helt sjuk tur jag har. Hur insanely mitt liv har förändrats det senaste året. Mängden fina människor som bara finns hela tiden. Det är ofattbart på riktigt. Jag vet att jag pratade om det i förra inlägget, men nu gör jag det igen, so deal with it.

 

Igår åkte jag, som jag nämnde, till Jönköping och hälsade på Diktatorn. Eller närmare bestämt åkte jag till Barnarp, där han bor. Det var så himla fint. Lax till middag (bara en sån sak) och jättemysteriska konversationer med element till att börja med. Jag blev jättetrött och fick en släng av ordmojspanik (så kul med ord nästan ingen förstår), så vi gick en kort och uppfriskande promenad. Därefter var jag helt redo för päronsoda, chips, paradischoklad och en maaaassa diskutioner. Vi hade en väldigt öppen stämning och mycket som inte alls hade tänkt sägas sas, utan att det blev jobbigt alls. Vi djupanalyserade nedslag (fantastiskt och sjukt att det går att tolka mina låtar på andra sätt än de jag tänkt...sluta titta så konstigt, jag är inte så smart okay), lyssnade på Loke och pratade väldigt mycket om siffror, i olika sammanhang hit och dit. Väldigt fin kväll, som tyvärr avslutades med meningen "nu försvann en timme." kul liksom.

 

Imorse vaknade vi och jag var mer död än levande i typ en timme. Bra Emma. Men upp tog jag mig och vi åkte där ikea, där Diktatorn bjöd mig på lunch. Sjukt länge sen jag var på ikea, känner jag! Inte okay. Vi åt denna eminenta (och billiga, eller ja gratisa för min del men ändå liksom) lunch och sen gick vi mot stationen. Detta tog ungefär en halvtimme, vilket betydde att vi hade en timme tills mitt tåg gick. Då slog jag världen med häpnad och tog ett initiativ! Be shocked, strangers. Det innebar...att dricka milkshake. ;) men ja, jag var ganska stolt faktiskt. Så vi köpte sådana och satte oss på en bänk. Mycket trevligt. Sen åkte jag hem, för sånt ska man göra har jag hört.

 

Men inget deppande över det, för på stationen väntade åsa. Solen sken like crazy (detta visste ju inte ni) så vi satt på en bänk och var soliga och klagade på vår kollektivroman innan vi retirerade till Caféet. "Det känns som om vi bor här", sa jag, lite sådär lagom tragiskt. Där tog vi tag i kollektivromanen, "så att taget är taget", och sen började vi på ett annat mycket exciting projekt som jag inte hade en aning om när jag vaknade imorse. Plötsligt händer det, typ, och så sjukt kul ska det bliii! Nu är jag hemma, relativt utmattad och så sjukt glaaaad som ni märker. Nu ska jag...publicera ett deppinlägg från gårdagen. Eh. Ja.

 

P.S. Vi kan ha sett hattmannen utan hatt idag. Tänkte att ni ville veta det.