hopelosthead

Jag önskar att jag kunde skärpa mig. Det kan jag inte. Vissa skärper sig, går vidare, ser framåt. Jag ser bakåt. Jag gör saker ”för att jag kan!” för att sen inse att jag inte alls kan. För sent, as always. Väntar. Inget tålamod whatsoever. Vad trodde jag egentligen? Oklart. Jag bara kände att det var dags. Jag är bra på att känna att det är dags fast det aldrig kommer vara dags. Du vill ha ut mig, jag vill ha ut dig, it´s a done deal…eller? Nä. Inte alls tydligen. För jag måste rota i de där såren igen och igen. Indirekt, via andra…det hjälper inte. Det förvärrar. Jag hoppas inte på en reaktion från dig. Jag tror att jag hoppas på normalitet. Fåfäng förhoppning right there. Men ja, jag vet inte vad jag tror att jag håller på med. Masochist kanske. Fast jag tror inte det. Som sagt tror jag bara jag vill att allt ska kännas bra och naturligt. Jag vill bevisa att jag gått vidare med ”titta, jag kunde göra detta faktiskt!” det bevisar motsatsen, förstår du inte det Emma? Låghalta individ.

Men det finns en som svarar. En som tar kontakt. Det är ovant, och betyder exakt ingenting. Det gör inget. För att någon svarar är så jävla surrealistiskt. Ditt fel. Det är okay. Du kan inte hjälpa att du är fullkomligt oempatisk. Det gör bara att alla andra ser finare ut. På ett sätt är jag okay med det. Tror jag. All oro förbjuden.