hopelosthead

"Another one? Another one? That´s...what, the...fourth? Fifth? No, foruth. This is beyond Swedish and I hate you, absolutely hate you! Another one!"

 

Det är inte rättvist. Det är bara inte rättvist. Detta att vissa får allt och att andra (läs: jag) inte har en aning om hur man ens vill ha något. Jag kryper in i bekväma tankar, tills jag plötsligt inser att jag inte minns hur rösten lät. Jag har glömt. Och det är ju helt fantastiskt! Then again...jag tänker ju fortfarande, refererar fortfarande. Det är väldigt mycket på rutin. That´s the scary thing. Vad ska jag tänka på nu? Och viktigast av allt: måste jag alltid bara tänka? Hur gör jag för att inte bara tänka utan kanske uppleva något? För det vill jag. Jag vill fortfarande inte tvåsamhet, och jag vill inte ytlighet. Men något vill jag. That´s the problem. Det finns ingen mellanväg som funkar. Exakt ingen. Jag vill leva utan att nödvändigtvis förändra mitt sätt att vara. That´s undoable, isn´t it? Jag kan inte svenska idag som ni ser. "This is beyond Swedish." you don´t freaking say. I am beyond Swedish. I am beyond myself. Seriously I am. Blah, jag borde inte gnälla, men det var något med den här monologen som var väldigt sant. Jag vill ha något nytt, något att fokusera på, helst något som inte är helt meningslöst. Eller. Jag vet inte. Det gör mig bara lite bitter att jag inte förstår hur någonting fungerar. Det finns tydligen sätt att veta. Jag förstår inte ens att man kan förstå. Jag är något låghalt. Nej, nu låter vi bli den här skiten.