vänskapstext

(Uppgift: Skriv om en vän, helt enkelt.)
 

Jag kände henne innan jag kände mig själv. Långt före mitt första minne. Jag flög till Stockholm i december 1995, vid ett års ålder, för att träffa andra blinda för första gången. Jag tror inte att jag känner någon som inte har hört mig berätta exakt vad jag tycker om ”andra blinda.” Så, okej, jag erkänner. Min första och bästa vän är blind. Hon har också ett namn, så som många andra och det namnet är Ronja.

 

Vi har alltid varit lika. Som tio-åringar sprang vi runt med varsin bandspelare och dokumenterade allt från låtar vi skrev i stunden och revolutionerande upplevelser till vädret. Vi accepterade varandras fantasivärldar och trodde på dem till 100 procent. Vi startade taltidningar, internetforum och romanprojekt samtidigt och tävlingen var ett konstant inslag i våra liv. Jag kritiserade hennes engelska och hon min brist på självständighet och social kompetens. Vi sjöng, skrev, levde och drömde med och mot varandra.

 

Visst finns det dagar när tävlandet gör ont. Ibland vill jag bara slappna av och umgås utan oro och överanalysering. Ibland undrar jag till och med varför vi är vänner. Svaret på den frågan är enkelt. Det finns ingen som Ronja. Det finns ingen annan som frågar om jag har ont någonstans när jag panikgråter i telefonluren, bara för att vara säker. Ingen som ringer när allt faller sönder och sjunger sånger om sin nutella-burk tills jag börjar skratta. Ingen som har lika många underliga vanor, idéer och system som jag. Ingen som finns så naturligt i mitt liv oavsett var vi är eller hur lång tid som går.

 

Jag fick ett SMS igår där det stod att hon hade en av mina mellanstadiekompositioner på hjärnan. Vissa människor stannar alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0