hopelosthead

Hej ni!

Igår gjorde jag min karaktärisering. Jag var en exceptionellt creepy sociopat och levde mig in i rollen. Det var ett väldigt renande upplevelse och jag fick ett skrattanfall så fort jag var klar. Lovely. Alla andra var också exceptionellt duktiga och awesome! Sen åkte jag till Växjö för att ha styrelsemöte med...styrelsen. Och syster! För hon var ledsagare, och det var ju också awesome såklart. Vi åt middag på ett halvfancy Place, tittade på på spåret och mötte en schizofren dator. Den lät olika hela tiden och var underlig. Sen pratade vi om lärare, glas-skärbrädor och...andra grejer. Typ. Jag är trött. När vi skulle sova hände rubriken. Det var Suleiman som gärna ville forska om blomkrukor. Var det ens han? Jag kommer knappt ihåg.

 

Idag mötade vi. Vi hade riktigt spännande diskussioner, faktiskt, och allt gick riktigt bra. Vi subwayade som vanligt och fikade på dumlebollar. Varför är det världens bästa idé någonsin? Det är fantastiskt, seriöst. Nej, vet ni vad, jag är helt absurt trött. God natt.

Visst vore det chockerande om det här var mitt sista blogginlägg någonsin? Det skulle vara en passande rubrik, ju. Men nej, än har jag inte slutat blogga. Jag undrar verkligen när jag ska göra det. Jag kan ju inte fortsätta tills jag dör, menar jag...så någon gång måste jag ju trycka på "publicera" för allra sista gången. Skrämmande känsla ändå.

 

Men vi kanske ska prata om vad som har hänt sen sist. Det går fort, för det är inte mycket alltså. Jag har träffat mina responnsisar. Jag har...inte pluggat. Jag har tittat på saker och läst saker och inte gjort så mycket alls. Bra liv ändå. Jag tror jag har sagt det flera tusen gånger i den här bloggen i år. Det kanske betyder att jag har ett bra liv? man skulle ju kunna räkna ut det, alltså. Okay nu måste jag sluta blogga för vad säger jag ens?

(Min avrättning av Bruno Öyjer. Typ. Jag vet inte riktigt. Det är väl mest en något märklig dikt.)

 

Vaggvisa till anarkisten

 

En häst rider genom mörkret

En klibbig hand sträcks ut

Söndertrasade mardrömmar

Blir till kulturelit

 

Du levde ut din ångest

Följde alla regelverk

Så intensivt som möjligt

 

Du ångrar vem du varit

Vill ha tillbaka ditt gamla namn

Bli en vanlig människa

Men det är du redan

 

Pistolen mot pannan

Det är på riktigt

Ingen fick någonsin veta

Det är en helt oförstålig mening jag har som rubrik, men på något sätt lyckas den säga så otroligt mycket ändå. K.D Lang, I bow down to your songwriting genius. Men du sjunger inte särskilt fint. Just sayin.

 

En sak som är dålig är att jag alltid börjar blogga när jag är så trött att jag nästan är i sov-mode redan. Hur ska jag ens orka säga något om mina dagar då, liksom? Det blir oftast mest mög. Men idag tänker jag ta tag i mig själv och blogga om min dag yay!

 

Fast inte så yay för den började med att jag 1) försov mig en timme, 2) fick skriva klart min dramauppgift jättefort, 3) gick till bussen i kaosregn och 4) hade föreläsning om allt jag ska ha med i min hemska elaka uppsats som jag verkligen inte vill tänka på alls. Så det kunde eventuellt ha varit bättre kanske. Men resten av dagen funkade. Jag åt först jättemycket tsatsiki (med annan mat, men den är inte lika viktig) (fan nu bloggar jag ju om mat igen! Jag kanske har en matfixering av någon slag? Eller så gillar jag bara tsatsiki onormalt mycket. Kan vara så.) (två paranteser efter varandra? Var tvungen att göra en tredje för att säga det. Parentes, heter det Emma.) och sne hälsade jag på skrivargruppen! Där pratade vi om Bruno K öyjer (stavas det så? how should I know) och jag konstaterade han var ett seriöst creep. Hugo döpte om honom till Brunte och vi hateade allmänt på honom. Bruno alltså, inte Hugo. Så ni har koll. När jag sen väntade på bussen hem med Wilma pratade vi om Nässjö och hon undrade om jag pratade med folket därifrån. Nej, bara en person och inte den jar var närmast, sa jag. Jag hade knappt hunnit säga det när telefonen ringde och det var Åsa! Sjukaste som hänt mig på ca alltid. Så jag blev såklart hur glad som helst och vi pratade om allt som hade hänt, med andra ord flygplansgrabbar, musikinspelande, meltdowns och såklart alla smålänningar vi saknar och inte saknar. Använder termen smålänningar väldigt löst här, for the record. Tror ni förstår. Så nu är dagen definitivt ganska bra. Och nu tror jag det är dags att gå helt in i sov-mode. yaaay sömn. Det älskar jag också onormalt mycket om ni undrar. Fast det gör kanske alla så inte så jätteonormalt. God natt hursomhelst.

Idag har inte mycket hänt. Vi försökte repa med bandet, men det gick sådär, för vi kom inte in. Så vi satt utanför och pratade istället, men det var också trevligt. Jag har skrivit en dålig scen till dramakursen och sovit väldigt mycket. Bra liv. Tittade mest in för att säga hej, jag lever, jag fortsätter blogga oavsett vad, för sån är jag. Det är därför ni älskar mig.

Ronja: Jag vidhåller att jag inte bloggar särskilt mycket om mat alls. Bara...lite då och då. Jag gillar mat. Det är prioriterat i mitt liv I guess. Och jag saknar dig också, du får låta bli att ha ett liv någon helg tycker jag. Eller något norrländskt sportlov eller vad det nu kan vara. Eller på releaseparty wooohooo! (varför skriver jag detta, du kommer sannolikt inte gå in här igen på ca ett år.)

 

Jag lyssnar just nu på en av de mest fascinerande låtarna jag hört, nämligen it takes a lot to know a man med damien rice. Den är...väldigt bra. Eller...vissa bitar är bra, andra är mest what. Men inte som i weird-what utan mer...jag vet inte. Jag är för trött för att maka sense. Jag har varit på ett jättetråkigt möte idag. Eller det var väl lika tråkigt som ett average möte men jag gillar inte möten det är bara inte min grej. De är töntiga. Men ja, jag och Linus var på srf skånes repskapsmöte. Nytt ord för mig med. Kommer absolut inte att förklara det för det gör er inte direkt gladare. Vi åt kakor som kunde varit goda men som nu inte var det och kom fram till vad man int eska prata om över lunchen. Till exempel begravningar. Det är ingen bra grej.

 

När jag kom hem hade jag och pappa Woody allen-night. Vi såg "jasmine blue" eller nä den hette blue jasmine, skoja. (jag orkade inte sudda för att sudda-tangenten är så långt upp på tangentbordet. sant.) Den var tyvärr inte så bra. Fast väldigt, v äldigt deppig. Men nu vet vi det, så det var ju bra antar jag. Och jag är så trött så jag kan inte hålla ögonen öppna. Jag trodde bara att det var ett uttryck. Then again...jag är ju inte så bra på att hålla ögonen öppna en vanlig dag, så jag kanske inte är helt rätt person att bedöma det. Det är märkligt det där, för inga andra blinda har det problemet. Mina ögon lever helt sitt eget liv och jag märker inte ens vad de gör half the time. De är också väldigt rädda för alla former av intrång, till exempel ögondroppar, smink, sminkborttagning osv osv. Man får på riktigt hålla upp dem med våld ibland. Jag är lite emot det, men vad ska man göra. Nu måste jag sova for real, för vem är jag ens.

Hej igen ni!

Ikväll var jag ute och åt med Annoushka, Robert och Olle. Vi åt på ett mysteriskt ställe vid namn bellman, men för att vara mysteriskt så var det väldigt gott. Men det kan va för att jag fick tsatsiki. Då är allt bra, tycker jag. Vi pratade bland annat om smeknamn, konversationer vi hört i våra dar, komplicerade arbeten, hårdrock, skruvar och lite allt möjligt. Rubriken kom från Olle, so mvar lite extra söt hela kvällen. Jag har saknat honom ifall någon undrar. När de andra hade åkt gick vi runt en stund (Olle och jag alltså) och pratade om lite djupare grejer, sådär som vi gör. Det var också fint. Jag borde sova nu, för jag ska upp tidigt imorgon, men jag känner inte för varken att sova nu eller gå upp tidigt imorgon. För jag ska på ett möte där jag inte ens ska möta. Det blir...kul. Eller inte. Så, god natt med er, alla folk.

Min rubrik är ungefär lika revolutionerande som saker jag har tänkt lately. Jag har kommit på stora insikter som "jag kan hitta på saker!" yeah. Insane, huh? Och sakerna jag hittar på kan bli bra saker! De är till och med bättre än mina icke-påhittade saker. Men de är också helt okay, så det är ganska bra. Annars har inte jättemycket hänt. Farmor har varit här, vilket inte händer så ofta, och därför var det lite extra trevligt. Jag har varit i skolan och pratat om msn, ryska och allt möjligt utom min uppgift med mina nya responnsisar. De är nästan lika bra som mina gamla responnsisar! Yay! Nu ska jag snart gå och faktiskt göra roliga grejer i livet, så nu lämnar jag er igen.

En liten beskrivning jag gjorde i skolan. Såklart var jag onödigt personligt.

 

organisten

 

Han var en sån som borstade tänderna mitt i stan.

Han lagade sina kläder i skolkorridoren.

Han frågade varför salladsbaren hette ”green castle”, när slottet på kvittot var svart.

Han trodde att det hette ”sing-a-songwriter” istället för ”singer/songwriter”.

Hans klädsel på studentbalen var kostym och ryggsäck.

Han tog i för kung och fosterland i den lågmälda skolkören.

Han glömde alltid bestick vid lunchen.

Han gav mig en dikt i födelsedagspresent.

Han stoppade mig i dörren, på en dålig dag, bara för att säga att det inte var något fel på mig.

Och han spelade orgel när alla andra spelade gitarr.

Hi!

Rubriken är vad jag utbrasst när jag kom ut för att hjälpa syster rimma på sina julklappar (hon ska fira jul med Benjamin i helgen, för det var rimligt tyckte dem). Det var nästan helt oironiskt sagt. Men ikväll var jag hos Agnes i hennes nya lägenhet och åt middag. Vi åt denna middag samt en massa damn suckers och pratade om högstadiet, hur exentrisk Agnes är (Lukas, Agnes pojkvän for the record, tyckte att hon var det och jag höll inte med...tills jag insåg att jag bara var van) och min skiva för att jag är något besatt av denna. Men den är värd det! Hoppas jag. (Det är den.) nu är jag så trött så mina ögon stängs. Det är väldigt spännande att jag bara kan stänga mina ögon utan att jag ens märker det. Ibland glömmer jag tydligen att öppna dem. Det är inte ens ett vanligt blind-problem, so yaaay. Men nu måste jag officiellt sova god natt.

Alltså så mycket som mitt skinn skaver just nu har det inte skavt på flera år. Och Lukas måste sluta skälla ungefär nu. Vad är det för djurkaos här egentligen? Först en skrikande katt, igen, som jag antog var Billy...så jag släppte in Billy, tror jag. Och nu har Lukas psykbryd men ja what else is new egentligen. Vad som är new är Damien Rices fina skiva, eller den är en vecka gammal åtminstone. Men den är bra! Åtminstone vissa låtar, men de är hur bra som helst. Så, idag har inte mycket hänt. Jag var i skolan och pratade om Jacques Werup och Harry Potter, för sånt pratar vi om i skolan, och sen har inget överdrivet revolutionärt hänt. Men det är inte Billy som skriker tydligen. Sen när är vårt område en tortyrkammare för katter? Det är faktiskt väldigt sorgligt! Fast den där katten kan faktiskt lika gärna vara kall. Det är inte lika blodisande som den förra katten. That shit was scary. Jag ska nu lämna er med en liten tanke:

Visst är det skrämmande att någon kan vara viktig, för att sen inte alls vara det? Att någon kan vara den man ringer när allt faller samman och sen bara försvinna, helt odramatiskt? Det är det som ska vara livet, har jag hört, men...jag är emot. Så ni vet.

Idag har varit en bra dag. Såklart är jag inte direkt over the moon i detta nu, så det blir inte en särskilt bra beskrivning. Standard ändå. Dagens huvudhändelse(=enda händelse) var att jag åkte på en liten mini-photoshoot med mamma. Jag såg alldeles spektakulär ut i min bästa klänning (såklart införskaffad på primark kindly do not judge) och crazy grejer som smink och borstat hår. Jag vet, vad händer med världen. Men jag såg som sagt spektakulär ut och det stormade so yay! Har jag nämnt att jag älskar stormar den senaste tiden? Eller att jag älskar maskara? Det har jag nog aldrig nämnt, faktiskt. Men det gör jag verkligen! Det får mig att se helt fancy ut och till skillnad från det mesta smink kan jag se det själv. Oj, alltså vad var det där för meningsbyggnad? (Om ni inte märkte det drabbades jag precis av en liten moodswing, courtesy of bra musik, så det är därför jag blev så chatty. Pro tip: Om jag relfekterar över hur jag skriver är jag oftast glad.) när jag kom hem drack jag varm choklad med vispgrädde och om inte det är fantastiskt så vet jag inte. Det är bra, för jag dricker nästan aldrig varm choklad och då blir det extra gott. Ikväll har jag ätit lasagne ("hemmagjord? Varför?") och sett gårdagens så mycket bättre, som såklart var relativt awesome. Så, en väldigt stillsam, men bra dag. Nu är jag trött, men känner att jag borde vara uppe åtminstone tolv timmar för att det ska räknas som en ordentlig dag. Så det är bara att härda ut. Men ja, god natt för andra gången idag. Varför skrev jag god natt i förmiddags? Jag vet inte faktiskt.

Igår fyllde mormor år och det firade vi såklart! Mormor är ju nämligen bäst, ifall ni på något sätt hade missat det. Vi åt middag på kulturkrogen och det var väldigt trevligt. De har väldigt goda pommes. De var nästan lika goda som deras chokladtårta, men den går inte att jämföra något med. Den åt vi dock inte (och andra tragedier), utan vi åkte hem till oss och åt tårta och drack (äkta) champagne. Tårtan var intressant, men god, och vi hade väldigt roligt åt "namnen" i rubriken. Det var namnförslag på systers och Johannas barn. Mest systers. När de gått pratade jag med Hannah och tänkte på halvdeppiga saker, och nu är det visst söndag och det är väl trevligt god natt.

Blue: Jag vet, men dåt låter det som om jag var med på det. Jag ville ju inte bli en grabb liksom.

 

usch, den här låten (the box) är obehagligt bra. Den borde ha funnits för tre år sen. Jag hade kanske behövt den då. Anyhow, det är fortsatt bra här i livet. Jag var exceptionellt speedad hela dagen och det är ju både negativt och positivt. Mest intressant ändå. Varje gång jag vände mig om gjorde jag en liten piruett, varje gång jag gick ut i köket halvsprang jag, det var partytimes helt enkelt. Oklart varför. >Men jag och mamma lärde oss hur man öppnar ett dubbeldaim! Sjukaste som hänt oss på länge. Mamma gjorde också semifredo, en av de bästa efterrätterna någonsin (som inkluderar diamen i sammanhanget), så jag var lite extra glad. Den var till ikväll när de hade gäster. De provade vin och jag joinade, mest för att det var kul. Jag är fortfarande inget jättestort fan av rödvin, men det kunde ha varit värre. Livet är bra allmänt, jag känner mig inspirerad och pepp på saker.

 

Also: Jag blev jämförd med Leonard Cohen idag. Kan ha varit det sjukaste någonsin. Chocken är ännu total. God natt.

Blue: That's what I thought.

 

Vilken spektakulärt allitterär rubrik! Jag är stolt. Men först ska jag prata om min sjuka dröm. Jag var oförklarligt gravid och dessutom mycket oförklarligt könsopererad. Jag har funderat hela dagen på vad det egentligen heter, men det fick duga med könsopererad. Det var en ganska dålig kombination, all in all. Drömmen var mest jag som grät på ett sjukhus och undrade vad fan som hade hänt. Jag var dessutom för långt gången för att göra abort, men hade inte märkt något, och det hade jag också panik över. Det är inte lätt att vara jag. I alla fall inte när jag sover.

 

Men idag var jag i Växjö och det var mycket trevligare. Jag och mormor åkte dit för min andra dag på dramatik-kursen. På tåget dit kom rubriken till, då konduktören domderade att vi skulle "tag plats" (okej ursäkta grammatiken). Vi diskuterade hur myndig han var och att han antagligen beordrade folk att taga plats vid sitt frukostbord också. Jag tror det är sant. Väl där pratade jag med mina dramaklassisar och lyssnade på en föreläsning om dramateori. På vägen hem satt jag i ett fantastiskt mode, lyssnade på musik och åt choklad. Mycket bra liv, hade jag. När jag kom hem såg vi förra veckans så mycket bättre och jag funderade på vem av deltagarna jag skulle dejta. Det var ett svårt val och jag bestämde mig inte. Sen har jag pratat med diktatorn och det var nog allt jag hade. Nej just det, ett citat!

 

1: Vilken sal ska vi vara i?

2(genuint förvånad): Ska vi vara i en sal? ...Ja, det måste vi ju vara...

Nu är det där ju en lögn, för jag har bara en ex-lover. Huruvida hon skulle säga att jag var insane eller inte får stå för henne, men jag skulle ändå säga att jag är det. Men det är okay för idag är jag glad! Sjukt va? Igår var jag inte lika glad, och därför minns jag inte vad som hände.

 

Imorse vaknade jag av katt-tortyr. En katt ylade som om den skulle dö, for real, utanför mitt fönster. I säkert en kvart. Det mest obehagliga jag hört. Sen var jag i skolan och det var väl okay, men när jag kom hem fick jag min mastrade ep! Det låter så jävla absurt svinbra! Iiii! Så, för en gångs skull (känns det som) är jag på bra humör. Enjoy.

Idag träffade jag Maria. Det var första gången på över ett år (förutom i måndags, men alltså, ja) och vi hade så mycket catching up att göra att det var helt insane. Men alltså åh, jag har saknat henne. Jättemycket upptäckte jag. Hon är helt utflippad och gör mig glad och får mig att skratta rakt ut på gatan. Sånt behövs.

 

Men aaaalltsååå studier och engagemang och jag vill bara skrika. För jag viiill inte. Inte någonting. Inte plugga, jobba, anstränga mig. Kräk. Jag måste skärpa mig, stå över det, men jag vet verkligen inte hur. Wäää. jag ska väl sova nu I guess. God natt.

På många sätt är det bra att bo hemma. Man får mat, sällskap och ja, det är gratis. Jag tycker om det nästan jämt.

 

Men när man har en dålig dag är det fan horibelt. När man bara vill ligga med ansiktet mot väggen, äta Pringles och tycka synd om sig själv. Men nej, för man måste prata. Det blir liksom så uppenbart att man mår dåligt när man måste prata med olika människor, om än bara sin familj. Speciellt om ens familj är rationella och man (jag) bara inte är det. Jag är emotionell, om allt, hela tiden. Ibland blir jag lite psycho. Ibland har jag bara dåliga dagar. De märks också, jättetydligt, för sån är jag. Men jag vill inte, bara. Jag vill inte att ungefär tusen människor ska fråga vad jag pluggar och hur det går när jag bryr mig så brutalt jävla lite om mina studier. De kan på riktigt hänga sig for all I care. Men nästa termin slipper jag dem, för då ska jag...jobba? Och andra skämt. För vad ska jag jobba med är det tänkt? Ja det är jävligt oklart alltså...inget av det här hängde ihop, kom jag på nu, men det är okay. Säger vi.

 

Igårkväll var åtminstone helt okay. Vi åkte till Rolle och Malin, eftersom Malin fyllde 50, och det var väl trevligt I guess. I och för sig satt jag mest i en soffa och tänkte på olika grejer, men jag pratade också om landskapsblommor, namnsdagar och tvillingar med en okänd människa också. Bra känsla, ändå. Det var allt jag hade att säga.

Vad som plötsligt slog mig igår:

Det var en människa. Och med "det" menar jag allas vår "favorit" greenshoeboy. En människa, alltså. Inte bara en douche, inte bara sjuka idéer och brist på empati. En riktig jävla människa som hade...wait for it...goda egenskaper. Sjukt va? Jag hörde mig själva prata om när han faktiskt gjorde något riktigt bra och det liksom slog mig att just det, det fanns en anledning till allt det där. OBS: Jag bryr mig inte. Det är är inte så att jag kommer ändra min generella uppfattning om honom (att han är en douche jag inte har något intresse av i mitt liv whatsoever). Men jag saknade honom; honom, inte känslan, i fem minuter och det var ganska fascinerande. Det har jag inte gjort på ett och ett halvt år. Och jag tror det är bra? Det är någon slags mognad, tänker jag. Om jag inte måste intala mig att han har nåt fel i huvudet (han har antagligen det, for the record) betyder det att det inte är så viktigt. Jag kan säga att han var ganska fantastiskt på sitt sätt. Det är okay. Det här var inte så särskilt genomtänkt, men ja, nu fick ni höra om min märkliga känsla. Yay.

Hej ni!

Det där är en sån rubrik jag måste förklara, tror jag alldeles bestämt. Det var vad jag sa om skottska människor igår, och jag står (nästan) för det.

 

Igår var en bra dag. Eller...dagen i sig var väl ganska intetsägande. Men på kvällen kom Robert och det var väldigt trevligt. Vi pratade om de vanliga ämnena, åt mat och diskuterade musik väldigt länge. Vi pratade också om skillnaderna mellan emotionell och rationell, vilket också var väldigt intressant. Också och också för att varför inte. När han åkt åkte jag till Marie, för varför inte liksom, och det var väldigt fint som vanligt. Vi åt godis och pratade om människor som inte förstår vad de måste göra, superkrafter och bordeller. Och skottar, som jag sa innan. Idag drack vi kokos-smoothie, lyssnade på valser (courtesy of Fredrik) och pratade om Lars (det måste man) innan jag åkte hem. Det var allt för idag, så trevlig lördag och allt sånt!

Hej igen!

blue: Skillnaden? Det är ju två helt olika saker? Men ja, I Think I get you.

Två inlägg på en dag, tänkte jag säga, men ja det var visst nästa dag nu woops. Men ja typ i alla fall. När jag bloggat klart åkte jag in till staden och träffade en liten Agnes. Hon letade efter bamse-tidningar (hon hade det i läxa...) och sen åt vi crepes bara för att vi kunde. Hon skulle få höra mini-skivan, men det fick hon inte, för det funkade inte. Sorg ändå. Men det var väldigt mysigt och väldigt gott. Är jag tjatig om jag säger att Agnes är bäst? Förmodligen.

 

Sen åkte jag till malmö och standup-kväll med familj och Ia och Jonne. Vi åt först middag och det var gott (för att vara lamm) och trevligt. Vi försökte komma fram till vilket min bästa bokstav var och...jag vet inte riktigt vad vi pratade om. Men det var trevligt ändå. Sen gick vi ner och såg komikerna och de var väl bra. Rubriken är från Simon Gärdenfors, som var bäst av alla. Knyckare kom tvåa och hon pratade om kyrkominnen och allt möjligt annat. Två andra var också med, plus Elin Nordén som var the Queen of presentationer. Och nu är jag trött, kära folk, så hejdå med er.

Jag har helg. Jag har snarare haft helg sen igår eftermiddags. Bra vecka känner jag. Jag har inte gjort så mycket av relevans. Igår var jag i skolan och grupparbetade om teser och topiker. Det blev dock mest prat om pocahontas, svärdet i stenen, folkdräkter och våra lärare. Ändå fick vi gjort allt jobb, sjukt nog. Sen handlade jag mat och var så hungrig att jag knappt kunde funktionera. Det var jag idag också men nu har jag ätit ihjäl mig på asian express-mat. Väldigt bra grejer. Så, livet är bra. Faktiskt. Jag kan officiellt bekräfta att min tillfälliga galenskap är slut. Känns bra. Jag känner mig (nästan) som en person. Nu panikar jag bara över ep-namn, men det är väl ett okej emmlandsproblem. Snart ska jag träffa Agnes och det är också väldigt bra tycker jag. Nu lämnar jag er.

I måndags spelade jag på en sån där öppen scen. Det var nästan ingen där, men Maria kom och då blev jag mycket glad. Rubriken sa jag om transparent, för allitterationer är bra tycker jag. Jag blandade ihop boyfriend och girlfriend, so that was fun, och det gick ganska bra tycker jag själv. Men! Samma dag fick jag mixarna av Lotta! Så vad har jag gjort sen dess? Rätt gissat, lyssnat på min ep på repeat. Och försökt komma på ett namn till den. och misslyckats med detsamma konstant. Det är väldigt frustrerande, ifall ni undrar eller så. Kanske eventuellt blir galen av det. Nu måste jag springa till skolan (typ), men vi hörs kanske senare eller något.

Igår var jag i Katrineholm. Sådär som man tydligen är ibland. Liksom...hej, ny stad, hejdå ny stad. Jag var där för att vara med på ordförandekonferens och extra medlemsforum med us. På det förstnämnda visste jag 0 % och på det andra gjorde jag 0 %. Men jag åkte jättemycket tåg, så jag är ganska nöjd. Jag fick också träffa folk som jag tycker om, till exempel Onna, Hannah, Linus och Sandra. nästan alla var i chock över att jag ens var där. Så även jag. En annan kul grej som hände igår var att folk undrade när skivan kom och var allmänt excited! Wiii!

 

Idag började vi en ny delkurs och det var väl roligt antar jag. Ikväll ska jag spela på öppen scen. Jag ska medtaga mitt keyboard. För det är tydligen ingen annan som använder såna? Vad är grejen med det? Det var allt för idag, kära folk.

Vaknade runt 07:00 av ångestkrypningar i benen som sen letade sig upp genom kroppen. God morgon och trevlig ny månad! Så det var bara att vakna och acceptera världen omkring mig, för vi skulle på utflykt och grejer. Vi (familj+mormor) åkte till stens huvud och promenerade. Vet ni vad? Att klättra omkring på stenar (eller gå på en stenig väg) är jättebra mot ungefär allt. Som mindfullness, fast bra, konstaterade jag. Så jag mådde myyyycket bättre efteråt. Vi åkte också till kaffé anorlunda och åt kakbuffé. Den var tyvärr inte alls särskilt god, men det var trevligt ändå, så det är okay. Ikväll har vi sett så mycket bättre (Amanda <3) och jag har skrivit lite mer på min nya låt. Den blir förhoppningsvis klar imorgon, hur det nu ska gå till. Men nu ska jag sova, för imorgon ska jag upp 06:30 och det är ju i det närmaste kriminellt.