Over and over, track on repeat, there´s something wrong with me, there´s something wrong with me

Saker jag är så trött på att jag knappt orkar tänka på dem:
-Sociala freaking sammanhang. Jag är så jävla trött på hur självklara folk är i sina relationer och förehavanden. Det är som om de inte ens kämpar. Huuur kan det vara så? Hur kan de ha ett nätverk av människor att gå ut med, fika med, umgås med? Hur blev det ens så? Jag har det bättre än vad jag hade det förr men alltså vad är ens det för deprimerande referenspunkt? De pratar om allt de gjorde i helgen och jag har inga erfarenheter av det ens. Jaaaaag oooorkaaar inte.
-Att vara vuxen och barn samtidigt. Hur växte alla upp? De bara...flyttade, parade ihop sig till höger och vänster (oh, right, en annan grej jag är kräk-trött på) och till och med skaffar barn. Och man bara vad hände precis? Hej jag heter Emma och jag är typ tolv år eller något. Kanske tre. Jag vill bli vuxen ungefär nu men jag kan och vågar inte ens tänka på det. Göm mig tack.
-Att ha två personligheter, fast inte ha det, och att ingen i hela världen förstår detta. "Nej, jag kan inte sjunga den här låten lika bra idag som sist, för jag hade en annan personlighet då." eh jaha? Hela mitt synsätt på världen förändras. Jag prioriterar annorlunda, har andra åsikter och andra känslor. Jag vill skriva om detta så mycket i bloggen men jag gör det inte för ni förstår inte. Ursäkta tonårsklyschan (mer än hela det här inlägget) men ingen förstår. De kan acceptera, men inte förstå. Ingen jag har träffat har upplevt något liknande. Jaaa jag fattar at det är olika sidor av mig och sånt. Men jag kan inte kontrollera det och jag flippar ur! Vissa människor tycker den ena personligheten om och den andra gör inte. Hur fan förklarar man ens det? "nä, just idag är du en tönt. Imorgon kanske jag har bytt och då är du nog bra igen." och det här ska inte ens vara ett problem längre! Det har inte varit det på tre år! Men nu är det det och jag vet inte varför. Jag förstååår inte. Kolla, inte ens jag förstår hur ska då någon annan göra det? Hur ska jag förklara att vissa dagar är det svårt med svenska språket och att lugna ner mig, och vissa dagar är allt mest tomt och ensamt och jag vill bli omhållen och vara trygg? Att det är diametralt motsatta känslor som ibland slåss men oftast bara turas om helt utan min inblandning? Folk blir så märkbart obekväma och jag hatar det. Hatar.
 
Rant over. God natt.
/Hostess

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0