hopelosthead

Jag trodde alltid att man visste vilka som kände en. Att man bestämde det själv. Att det var en process man gick igenom. Frågor och svar, suxesivt vetande.

 

Så är det alldeles uppenbart inte. Folk bara vet, plötsligt. De förstår varför jag är tyst och antingen låter mig vara det eller skakar mig ur det. Båda är lika fina. Helt plötsligt kan de veta vad jag känner utan att jag har tänkt det själv ens. Ge mig rätt komplimanger. Veta hur jag ska reagera innan jag gjort det. Och jag trodde att det krävdes tid. Att år av hårt arbete var ett måste. Så har det alltid varit innan, med alla de jag hållit hårdast i oavsett hur mycket de sparkat eller (oftare) hur mycket jag har sparkat på dem. Men nu står jag här och har en oförklarlig mängd människor runt mig som känner mig. Först tänkte jag att det bara var en. Någon som dykt in i min privata sfär utan mitt medgivande. Men så är det nog inte, ändå.

 

Man tror att man väljer vem som ska få känna en. Vem som ska bry sig om en. Men det gör man ju aldrig, förstås. Plötsligt är någon där och känner och bryr och man får bara finna sig i det, helt enkelt. Och det behöver inte vara någon man hade valt. Det kan vara någon man stör sig ofantligt på 90 % av tiden. Någon man inte förstår vad man ska ha att göra med egentligen. Men som oförklarligt känner och bryr.

 

På ett sätt älskar jag det. Jag älskar när människor påpekar hur jag är, minns vad jag sagt, bekräftar att jag finns. Det är en drog för mig. Och ändå...har jag inget val alls? Kan vem som helst bara känna mig? Bry sig om mig? Förstå hur jag fungerar innan jag själv har en aning utan de där åren av trevande? För i så fall ska jag meddela: då förstår jag fan ingenting längre.