it keeps growing back like weed

Jag vet inte mycket, egentligen. Just nu känns det som om jag inte vet något alls. Men några saker vet jag. Jag vet att jag idag åt den godaste chokladkaka jag ätit på väldigt länge. Jag vet att jag aldrig gråtit på ett caffé innan och att det var en nästan odelat positiv upplevelse. Att någon förstår mig på ett helt behagligt sätt. Utan att titta eller försöka. Att någon är Agnes och att jag älskar henne.
 
Jag vet att någonting var på riktigt idag. Jag vet att jag stannade upp, vände mig bort och grep tag i bordet för att jag verkligen, verkligen förstod. Att något som var väldigt personligt plötsligt föll på plats och var generellt men inte mindre viktigt. Jag vet att jag blev rädd på ett sätt jag inte blivit på väldigt länge. Att jag såg mig själv utifrån och insåg att jag inte kunde lita på mitt eget omdöme. Att saker inte var slut bara för att jag så gärna ville det. Att det inte handlar om andra människor utan om mig själv. Att jag har ungefär 0 % självrespekt och ändå inte riktigt förstår vad det innebär. Att min mobil känner mig bättre än jag gör, uppenbarligen, eftersom den slumpar fram helt rätt låtar. Jag vet att världen inte är så svartvit som jag önskar mig, men att det kanske är ganska bra ändå. Jag vet att jag inte har en aning om vad som är okay, var gränserna går. Att jag är mer påverkad av saker än jag anat. "I thought I could make it stop." Det vet jag att jag inte kan.
 
Men jag vet att koltrastarna sjöng för mig hela vägen från bussen. Jag vet att ingenting faktiskt har hänt och att det inte bara är något jag säger för att lugna er/slå ner mina känslor. Jag vet att jag var en person i någaa minuter idag och att jag borde låta mig själv vara det. Att ingen annan ska få bestämma hur jag är och hur mycket jag är. Att jag inte får låta dem. Och det där sista vet jag kanske inte på riktigt, men jag kan ju försöka åtminstone.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0