hopelosthead

Jag är trött och fryser fortfarande och vill egentligen mest gråta, av någon anledning. Men det här har varit en bra kväll. Jag har varit i Malmö med Karl och sett ett gig. Vi såg några märkliga grabbar och jag var deras "female volunteer" ("define volunteer, i'm being forced!") så jag blev serenaded med en märklig sång. Sen såg vi Karls kompis och hon var ganska duktig. Och sen såg vi ett metalband som var mycket bra och jag saknar metal yall. Det är väldigt gulligt. Sen satt vi mest på kajen. Sjöng folkmusik, pratade med olika mycket vackra individer som jag inte vet vilka det var och också med varandra om en massa saker. Till slut joinade vi Karls kompis och hennes vänner som satt och värmde varandra, var förvirrade och skrattade. Med dem sjöng och spelade vi Katy Perry, Nancy Sinatra och allt möjligt annat vi kom på. Sen åkte jag hem. Nu är jag hemma. Shocker.

 

Det är något oerhört skrämmande i att bli tittad på. Konstant tittad på. Att inte kunna fly in i en bubbla lite när det passar och sen komma ut. Att finnas så fullständigt för någon. Det här låter konstigt, men jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Jag är inte van vid att finnas alls. I mina egna ögon gör jag inte det. Att då märka att jag finns, oavsett vad jag gör, att jag inte kan stänga av mig själv som en lampa eller något...det är fan det läskigaste jag varit med om på länge. Och det är bra tror jag? Men läskigt all the same.

P.S. Sweetie facebookade mig idag. Jag vet att ni alla ville veta det.