hopelosthead

(Varning: kryptiskt mush. och det här är *inte* vad det ser ut som. Alls.)

 

Jag önskar att jag kunde prata med någn. Att någon kunde, men framför allt hade intresse av, att lyssna på allt. Att någon kunde säga till mig att jag inte gör fel. Eller kanske att jag gör fel. Jag vill bli dömd för att jag dömer mi själv konstant men samtidigt vill jag bara bli försäkrad att det är okay. Det är det inte. Jag är ju fucking dömd redan innan rättegången och jag har ingen chans att försvara mig för jag har ingen advokat och inget att säga själv. Jag är åklagare. Jag och alla andra. Fast vem som är gärningsman skiftar från person till person. Allas bilder av hur saker är som om de vet. Som om någon ens vet. Som om någon ens bryr sig at this Point. Och jag vill att någon ska göra det men samtidigt verkligen inte. Mind your own business fast inte liksom.

 

Det finns ju någon jag kan prata med. Egentligen. Som kommer säga till mig att jag inte gör fel. Att allt är okay. Vilket det väl på ett sätt är. Men det känns allt annat än okay just nu. Det känns jävligt fel. och den känslan påverkar exakt ingenting. It fucking should but it won't. Nothing will. Something has to but I don't want it to. Jaha jag kan inte ens skriva på svenska. En sån dag. Fuck it nu får det vara slut. All oro och alla spekulationer (som kommer att vara felaktiga) förbjudet.

Idag började jag min kurs i svenska. Första dagen med faktisk sysselsättning sen i januari. Jag vet verkligen inte hur ag känner inför detta. Det första som hände var att jag hittade en gitarrist (no,seriously...helt random också) som trodde att jag gick på kokain. Man kan inte säga "cola" i alla krätsar, uppenbarligen. Så det var dagens chock, om man säger.

 

I övrigt har inte mycket hänt, så här sista dagen i augusti. Jag har tränat vägar och sen pratat med Linus om låttextskapande, Dirty talk, äganderätt till folk, de tio bloggbuden och annat rimligt. Bra avslut osv antar jag fast näe för nu sk jag skriva kryptiskt mush!

Yaaaay nu ska jag blogga! Oc jag ska börja blogga om i fredags. Då kom Plockahontas hit och lagade middag till mig! No, seriously. Jag sa att jag inte hade så mycket mat hemma och hans rresponns var att handla och laga mat till mig. I am truly undeserving. Så vi åt den och pratade om...bilar och diskmaskiner. Eller han gjorde. Jättelänge. De pratade tydligen med varandra och hade haft en relation? I have no idea. Resten av kvällen pratade vi om allt från hur personlig musik ska vara till viktiga saker. Väldigt fint, var det. <3

 

Igår började jag medatt träa vägar. Det gick inte särskilt bra, men jag jobbar på det. Och på kvällen träffade jag Anna och Robert! De kom hit och åt lax oc pratade. Vi pratade om läger (because they'retraumatic ok), skvaller as usual och mitt fakking kylskåp som helt uppenbart är för socialt. Det borde söka hjälp, anser jag. Nr de åkt skrev jag dessutom en så sappy låt att jag kan kräkaspå mig själv. Kaos i systemet. Nuuu har jag bloggat so I win!

Igår hade jag och syster äntligen födelsedagsmiddag! Liiiite senare. Vi lagade kyckling under många rants från Sara om hur dåligt det är att min lägenhet inte har några basvaror. Which I guess it is. Vi åt och sen bytte vi presente! Har jag nämnt att min syster är te Queen of presenter? She is. Hon gav mig n tavla hon gjort av kassettband, som hon målat lila och skrivit "oy with the poodles already" på. tre saker som är så mycket jag att jag nästan inte kan förstå det.

 

Sen bestämde vi oss för vilken vår nya tv-serie skulle bli, eller vilken vi ska titta på tillsammans åtminstone. Fosters, blev det, mest av slump. Vi kommenterade hela serien med hashtags och döpte om alla. Det resulterade i mexikansk beatles-sång ("hey Juan!") och andra väldigt märkliga grejer. Samt en del rasism från min sysörutom att jag har fuckat up min utbildning eventuellt. Hm...ja...eh...hejdå. ;)

Efter gårdagens bloggande gick jag inte och la mig, fast jag var orimligt trött. Jag väntade nemligen på en st plockahontas. Under tiden jag gjorde det bestämde jag mig för att skriva pjäsen "i väntan på plockahontas" vilket jag tyckte var orimligt fyndigt. Det tycker nog ingen annan. Men till slut kom han och vi pratade om saker i några timmar (för många med tanke på hur sent det var). Worth the wait, anser jag.

 

Idag var den stora (läs: enda) händelsen att jag repade med jane bond. Och det lät så braaaa! Jag bara känner hur vi utvecklas hela tiden och jag älskar det. Jag får dessutom göra en massa kul grejer med min röst som jag aldrig gör annars, so yay.

 

I övrigt vill jag återigen passa på att säga hur glad jag är just nu. Hur det känns som att jag vinner hela tiden. mot mig själv och min historia och min framtid. Jag för så orimligt många krig med mig själv och jag älskar att äntligen kunna få vinna dem, åtminstone för ett tag. Det gör att jag, faktiskt, kan tycka om att vara jag. Ibland. Det är jävligt viktigt om ni undrar.

Vilken märklig kväll det här är. Jag sitter mest och försöker hålla mig vaken. Orimligt trött men vill verkligen inte sova. Så jag bloggar! Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om. Idag har jag ätit lunch "himma" (vilket är vad vi har bestämt oss för att kalla vårt föräldrarhem eller vad man ska säga...ser ni hur svårt det är?) och ätit lunch. Det var trevligt. Sen har inte mycket hänt alls. Jag har sjungit och ätit och lyssnat på grejer och försökt vara glad fast failat av ingen anledning alls. En sån dag. Jag sitter och stirrar på inlägget. Just det! Jag hade ett bra samtal med Agnes. Vi pratade om hur bisexuella kan ha girl weeks och boy weeks (vet inte hur vanligt det är, men vi har det i alla fall) och hur hon har en girl week nu. Jag vill också ha en girl week! De är så mysiga. Boy weeks är mycket jobbigare och jag tycker jag har de jämt. Jag är ju nästan straight. Euw! Har jag pratat om mitt ogillande av straighta människor i bloggen? Det är stort. Eller snarare är jag förvirrad av deras existens. Varför välja liksom? Jag tror det beror på att jag hade massa lesbiska vänner när sånt började vara relevant, men nästan inga straighta. Sen dök de upp och jag bara...vadå finns ni ens? What? Okay...nu måste jag sluta blogga. Det är är ju mest mush. God natt allihop.

Blue: ;)

 

Så det har väl...hänt saker. Igår (söndag) repade vi med jane bond och onna var fortfarande här. Vi läste och skrattade och chillade med livet. Det var mest det. Idag hände heller inte mycket efter att hon åkt. Tills på kvällen, då.

 

Jag fick då ha två fina samtal samtidigt. Eller...det ena var mer fint som i viktigt, det andra var mer fint som i fint. Det var hursomhelst Linus och Plockahontas jag pratade med. Linus var väl "huvudsamtal", eftersom det var verbalt. Vi pratade väääldigt länge och om mycket extremt viktiga saker. Vi insåg båda saker om hur allt har varit och är, och kanske kan bli. För jag kan ju inte låta kryptiskare nej alltså verkligen. Men, fan, jag vet inte. Vi lägger bara upp alla kort på bordet nu för tiden och det är fucking Amazing. Vi vågar säga allt och viktigast av allt förstår vi vad den andra säger orimligt ofta. Rubriken kommer från samtalet, fast ingen av oss gillar u2. Egentligen. Samtidigt smsade jag alltså med Plockahontas om mina hypotetiska älskarinnor (minst fem, har jag visst) och annat. Det var väl inget ovanligt med det, men kombinationen blev väldigt fin tyckte jag. Och nu borde jag veeerkligen sova, känner jag. Klockan är två. Woops. God natt kära blogg.

Hej ni här kommer ett riktigt inlägg också jaaa!

Onna är här! Hon kom hit igår och då umgicks vi bara här. Vi åt pizza (jag ska inte äta pizza på ett fucking år för jag har ätit det orimligt mycket lately), pratade om lite random saker och sjöng "wäää-ää-ää" en del. Det ska föreställa the day med sibille attar och det...makar ingen sense. Men vi sjöng och sjunger det hela tiden ändå.

 

Idag var en fin dag. Vi åkte på utflykt med mamma, pappa och mormor till skogen där vi gick en promenad och sen kakbufféade oss. Det var mycket gott och trevligt och allt sånt. Vi satt sen i mina föräldrars trädgård och solade väldigt länge, och då kom rubriken fram. Vi diskuterade godis och axelband i olika suspekta sammanhang och Onna uttalade detta som ett råd. Det var inte till mig egentligen, och jag håller inte med, men ändå. Sen åt vi grillat, vilket var lövly, och sen har vi läst en av våra favoritfanfics från back in the day och skrattat väldigt mycket. Det är bra med Onna. Hon är chill med livet och det behöver jag verkligen just nu. Nu behöver jag dessutom sova, tror jag. God natt osv.

I april läste jag "the shoebox Project." Det var en fantastisk upplevelse på många sätt. Bra story, rolig, fin osv. Men mest av allt fastnade en rad i mig. "He wasn't used to being touched with purpose." Jag vet inte om det är en vedertagen formulering eller något författarna kom på, men holy fucking hell vad sant och vackert det är. Jag har tänkt så, så mycket på det. Det kändes som om jag förstått något. Glödlampa. Tills nu, då, när det plötsligt tändes en till.

 

"The problem is...you've never been touched."

Och det tyckte jag väl visst att jag hade blivit. Jag är ingen orörd människa. Inte på något sätt. Men...jo. Jag är nog ändå det, på något jävligt märkligt sätt. Jag har aldrig saknat det, för jg har aldrig vetat om det. Något i mig har sovit. Väldigt länge. Kanske alltid. Och nu när det har vaknat vet jag inte vad jag ska göra av det. Hur man har ett liv när man vet att det finns men inte kan ha det. Det blir ju ännu värre då. Fast nej. Bättre, blir det. För att vakna upp är det vackraste som hänt mig. Någonsin. Det får bli hur det vill. Det är ändå värt det. Jag måste åtminstone tänka att det är det.

 

(This is not what you Think it is. OK?)

Alltså. Jag är så fucking glad just nu. Jag vet inte ens hur jag ska formulera mig. Så jag gör inte det alls, tror jag. (Inget stort har hänt don't freak out osv.)

 

Igår åkte jag och badade med Marie och Plockahontas. För mina vänner anser alltid att det är dags att bada. Igår höll jag med, så vi badade och det var Lovely. Marie hittade stenar och var söt och många märkliga uttalanden gjordes (nu som alltid). Efter badandet lämnade vi av marie och åkte runt till våra respektive hem (för att glömma vad vi skulle hämta där) och sen till festivaaalen. Shocker. Där såg vi Thåström! Han var fucking Amazing! Vi uppskattade alla snygga instrumentalgrejer och var väldigt känslosamma om det hela men det var ändå fint. Vi åkte hit och hade ett av våra numera klassiska nattsamtal. Som var Amazing. Because they all are. Nu väntar jag på Onna, så livet är fortsatt bra!

Igår...festivalade jag också. För vem kunde anat? Just det det skrev jag kanske till och med i inlägget. Hm, ja, då kunde ju alla anat. Denna dag åkte jag in med Syster, Elvira och Lisa. Vi träffade folk och hade bra tider, för att sen äta mat. Jag hittade lax! Jag älskar lax. För det visste ni inte. Men det var inte för laxens skull vi var där, utan för allsångens. Och...ja...jag hatar allsång. Haaaaatar. Men jag gjorde det för att 1) jag älskar min syster och 2) Josefin Johansson ledde det och henne älskar jag ju. Så där stod jag och såg allmänt uttråkad ut. Men! Plötsligt kommer en människa och lägger armen om mig. Syster och Elvira beskrev det så här: "vi tittade bort i en sekund och när vi tittade tillbaka blev du överfallen och upphånglad!" Det blev jag inte. Det var bara Plockahontas som helt utan min vetskap valt att komma och rädda mig. Which he did, men också Karl. De allsångade för allt vad de var värda och var allmänt musikeriga och bra. Bästa överraskningen, anser jag.

 

Sen åkte jag, Syster och Elvira hem till dem och tittade på Gilmore Girls, för det behövde vi kände vi. Det var en fin kväll, så som alla kvällar nu för tiden. Livet, alltså, vad är det ens. Just det, rubriken! De spelade tusen och en natt (mitt paradnummer som tioåring for no aparent reason), fast på engelska, så vi sjöng någon slags blandning. Då blev det "on a journey to the sann" och det blev ju ett annat ord...insåg vi. Bra av oss. Nu tänker jag avsluta detta inlägg och göra något annat produktivt eventuellt.

Agnes: Du kan få va min isf-flickvän tycker jag. Jag kommer som sagt kaossakna dig exakt jämt. :(

 

Rubrik: I have no fucking idea men jag sa att inlägget skulle heta så och därför blev det så.

 

Igår var braaa! Efter mycket taxibråkande åkte jag till Sandy för att spendera en stund med henne och Marie. Vi läste oväntade blogginlägg av främlingar, jämförde sexdrömmar (jag anser att min gravid-med-tåg-dröm vinner över allt men det är nog bara jag) och skrattade åt uttryck som "I have a hamster in jail" och "shut up in the sky!" flawless. Jag och Marie åkte till henne, där Fredrik väntade med "utsökta ryska covers." Jag var ofta ett stort fan, men Marie var djupt skeptisk.

 

Vi åkte in till stan och träffade resten av euphoriagruppen för att fira Jeanette som fylde år helt plötsligt. Vi åt på något japanskt ställe, vilket var väldigt bra förutom det att de inte hade några bestick. Men jag var awesome och tog fram min spork! Jag älskar min spork. Tack syster för att du tvingade mig att köpa den. Med den åt jag en orimligt god lax (jag älskar lax mer än någonting annat nästan) och samtalet var lika märkligt som vanligt. "Karl mumlade nåt och så fattade ingen och sen hade vi en konversation om det", var en sammanfattning. Vi skålade också för att han tappade bort sig i samtalet. Vi är bra vänner osv. Vi lämnade ätandet och gick till själva festivalen för att se Gogol Bordello (och varje gång jag läser/hör det blir jag dyslektiker så det kan egentligen heta något helt annat jag vet helt seriöst inte) och alltså holy fuck vilken upplevelse! Spektakulär musik på det märkligaste sättet och en känsla som jag verkligen inte kan beskriva men alltså what is my Life even. Plockahontas agerade någon slags bodyguard (har jag förstått nu i efterhand, haha) och syntolkade hur mycket folk såg ut som pirater på scen. Utifrån detta avgjorde jag om de fick leva eller inte. Jag tyckte att jag hade rätt till det. Efter allt detta åkte jag hem under många märkliga omständigheter (till exempel min fenomenala inkompetens i att hitta fem fucking meter och också annat). Snart ska jag festivala igen för det är ett sånt år i år whatcha gonna do.

Vad nu det ska betyda. Men det kändes som om det passade in i min nuvarande sinnesstämning på något märkligt sätt.

 

Igår, efter att ha läst och skrivit olika brev (tack för responnsen på det, både i bloggen av Annoushka och utanför bloggen av Plockahontas och mamma samt alla likes på facebook osv), åkte jag på fest hos Agnes kompis Linus. Det första som hände när jag kom dit, efter otaliga komplikationer, var att jag fick pommes av en obekant tjej. Och man bara: ja, I win. Jag bjöd folk på äppelöl och alla var stora fans, fast de tjatade bara om att det smakade som något godis de inte kom på. Tills någon kom på det, that is, men jag vet inte vad det var de kom på för jag fattade inte. Nåt var det, i alla fall. Sen drack alla av Linus äckliga sprit (han ska flytta och ville få bort allt som samlats under åren), men det kunde inte jag riktigt så jag satt mest och chillade. Pratade lite mer med min kindred spirit och sen med en mycket söt flicka. Som var straight. Det var det deppigaste den kvällen...eller nä kanske inte men ändå liksom. Till slut satt jag i en soffa och drack Malibu (för mitt trauma med just det har tydligen gått över at last, haha) med Agnes extremt påverkade vänner. Det var ungefär så här:

Lukas (Agnes pojkvän): Det är inte mitt fel att jag har en flickvän som ger mig sprit!

Jag: Jag vill också ha en flickvän som ger mig sprit! (hur många kunde ha gissat den repliken? Svar: Alla)

Agnes: *dyker upp och sätter ett glas i handen på mig*

Någon grabb: Så...betyder det...att Agnes är din flickvän nu?

Ja. Fast nä. ;) Vi lämnade festen och jag sa hejdå till Agnes ungefär en miljon gånger för fucking hell hon flyttar ifrån mig det kan jag inte hantera faktiskt. Sen leddes olika människor hem och jag lyckades bli följd hem av en grabb som bodde granne med mig because I win at Life. Så ganska bra kväll, tycker jag bestämt. Nu väntar jag på att dagens upplevelser ska börja.

När jag gick i femte klass fick jag en uppgift i skolan: Att skriva ett brev till mig själv som 21-åring, alltså till 2015. så att vi redan nu får det ur världen: Ja jag var 11 år 2005, så vi kan vara chockerade över det nu. Och med "vi" menar jag: Plockahontas. Back out now or consider yourself warned. Idag vaknade jag hursomhelst och insåg: Det är 2015! Jag kan läsa mitt brev! Så det gjorde jag. Och alltså...wow. Så nu tänker jag klistra in brevet i hela sin helhet (please do not mock it, despite how mockable it truly is) och sen tänker jag svara på det. Here goes brevet från 11:

 

19.10 2005 Lund

Hej Emma Rävås(om du nu heter det)!

Utanför mitt rum, i köket sitter Agnes och min syster Sara och skriver på Lunarstorm(tror jag). Jag är mer på the swedish rowling fanclub. Där läser jag fanfics och skriver fanfics! Just nu har jag kommit hem från skolan(Mårtenskolan) och tänker på dig, 21. Har du flyttat hemifrån? Just nu är jag rätt osjälvständig, så man undrar ju hur du har det! Du kanske till och med redan har slagit igenom som artist eller författare? Det är mina drömmar nu i alla fall!

Jag hoppas att du inte var en dum tonåring som svor och mobbade. Och jag hoppas att du inte blir en korkad vuxen utan barn i dig.

Har ni fortfarande krig? Eller är ni smartare nu? Eller rättare sagt, har politikerna blivit smartare?

Jag är inne i en rätt asosial period nu. Det är jobbigt. Men jag vet ju inte hur jag ska bli av med det! Det är så frustrerande!

Och sen är jag otrevlig också! Jag har så mycket ilska i mig att det går ut över världen!

Några i min klass(femman) har börjat sminka sig. Men varför skulle man, när man inte kan se sig själv? Varför skulle man bry sig om vad man har på sig? Känns lönt!

Jag håller på att skriva på en trilogi om godis som tar folk till olika platser. I tiden, till andra planeter m.m. Kanske den har kommit ut? Tror inte det.

Jag tänker väldigt mycket. På vad människor är, hur allt kom m.m. Det är intressant. Jag säger som en grekisk filosof som jag inte kan namnet på.

”En sak vet jag och det är att jag inte vet någonting”

Nej, inte vet jag något om dig heller, 21. Jag undrar vad du jobbar med, om du fortfarande skriver låtar och böcker. Hoppas du gör det! Umgås du fortfarande med Ronja? Hon kommer till Lund om 10 dagar! Om 9 dagar ska Sara och Agnes ha fest!

Och jag vet ju ingenting om tekniken om 10 år. Har ni mp3spelare och datorer? Har ni mobiler och filmkameror? Dvd eller x-box?

Imorgon ska jag på Fifh och träna. Vet ännu inte vad det blir. Men det blir nog styrketräning gissar jag. Tränar du mer nu än jag gör nu(så lite jag kan)?

Men nu ska jag gå och lägga mig. Jag älskar att ligga i sängen, när man ska sova. Det är underbart alltså! Love it!

Hejdå från 11, ditt gamla dumma jag.

 

Har ni återhämtat er från vad ni precis läste? Om inte, ta några andetag (det var nog bara jag som behövde det). Nu kommer brevet från 21:

 

17/8 2015

Lund

 

Hej Emma Rävås (klart jag heter så)!

Jag skriver till dig i sensommarsolen på min balkong. Jag tänker mig att du skulle uppskatta den tanken. För ja, 11, jag har flyttat hemifrån. Ganska nyss, men ändå. Jag bor på andra sidan Lund, ungefär. Jag är fortfarande "rätt osjälvständig", som du så taktfullt formulerar det, men jag klarar mig. Jag kan också inflika att jag har på mig en spektakulärt fin klänning när jag sitter här, för ibland tycker jag att man ska få bry sig om vad man har på sig...men jag sminkar mig inte (så ofta), så du behöver inte oroa dig.

 

Du är inte dum alls. Du är väldigt, väldigt smart. Jag skulle faktiskt vilja säga att du är fantastisk. Jag älskar hur dina tankar flyter in i varandra utan någon som helst struktur och att du låter dem göra det. Jag älskar att du är medveten om din egen ilska och redan som 11-åring kan deklarera dina känslor till omvärlden (eller åtminstone dig själv) som om de var fakta. Jag gör fortfarande så. Jag älskar att du inte låter någon annan säga till dig vad du ska tycka eller vem du ska vara. Hur du citerar Sokrates som om ingenting fast du har glömt vad han heter. Jag älskar att du skriver vilken skola du går på, som om jag har glömt det. Jag har inte glömt dig, 11.

 

Men mest av allt älskar jag att du drömmer så stort. Att nästan det första du berättar för mig är vad du drömmer om. Vi har samma drömmar. Jag skriver fortfarande låtar och böcker. Jag kanske tror liiite mindre på mig själv än vad du gör, men jag ska göra något åt det (eller åtminstone försöka). Jag älskar hur du fokuserar på kariär like a pro. När jag blev äldre glömde jag nog bort det. Började tänka på kärlek och sånt mush. Det nämner du inte och det tycker jag är fakking spekakulärt (ja, just det...jag svär ganska mycket, förlåt. Men jag mobbar inte åtminstone!). Jag är genuint imponerad av dig för allt det här, 11. Jag ska bli mer som du. Jag kommer förresten ihåg berättelsen om godis, nu när du säger det. Fast jag har inte kvar den.

 

En sak till innan jag slutar. Du är inte asocial. Du är ensam. Jag vet att du vill kalla det asocial, och att du blir det, men det är ensam du är. Men vet du? Jag är inte ensam längre, 11. Jag har människor omkring mig nu som tycker om mig och som gör att jag upplever saker. Det är det fucking bästa som hänt mig. Och ja, såklart är en av dem Ronja (även om jag inte kallat henne så på många år nu). Och om vi nu ska räkna dagar som kommer hon till Lund om fyra sådana.

 

Jag har inte svarat på alla dina frågor (typ om krig och teknik och sånt, för det tror jag bara att du skrev för att Kerstin sa till dig att undra sådana saker), men jag tror att du hellre hade läst detta ändå. Jag älskar dig, 11. Du är en sorglig liten sak men du är det coolaste jag vet. Och jag tror förresten att det där sista du skrev om är "närhetskänsla." Vad fint att den fick vara med. Jag ska nu sluta skriva till dig (samt mina bloggläsare, för en sån har jag nu) och sitta här en stund till, innan jag ska på fest. För sånt gör jag nu för tiden.

Hejdå från 21, ditt nya dumma jag (ibland åtminstone).

 

Sorry. Det blev långt. Men om någon läste så var det väl kul för den personen eller så.

heeeeerrrreeeguuud vad jag måste blogga. Jag har på riktigt inte haft bloggtid på hela helgen men nu är det fakking dags! Så nu hoppas jag att jag får med allt, även om odsen är små.

 

Vi börjar med i fredags, och då träffade jag Olle! Vi åt pizza och pratade om våra vänner, hur märkliga våra liv har varit egentligen och mycket annat innan vi åkte hit till lägenheten. Här drack vi svartvinbärsvin (vilket jag uppenbarligen var ett fan av) och pratade om saker jag verkligen inte trodde att vi skulle prata om. Jag tror helt seriöst att min soffa har som superkraft att till och med jag öppnar upp mer än vanligt (and that is saying something). Men det var väldigt trevligt och om kvällen fått ett eget inlägg skulle rubriken vara "grasiös som ett balerina-kex." I have literally no idea why that is.

 

I lördags vaknade jag lagom opepp på livet och åkte till Syster för att äta frukost och se hennes nya Place! Wooo! Hon och Elvira har flyttat in i en lägenhet i någons källare, men det märks i princip inte så bara win för dem tycker jag. Familjen åkte omkring och uträttade ärenden och sen repade delar av jane bond. Då jobbade vi på en ny låt som mamma har skrivit (peppeeeen) och skapade sloganen "vi är inte femton!" Jag la till "inte ens jag!" vilket jag tyckte var väldigt roligt. ofta i mitt liv så tycker jag att saker är jätteroliga och alla andra bara: kay. Så kan det va.

 

Jag kom hem och tänkte vila upp mig. Men sen var jag plötsligt i Malmö och påväg till Skanör med Marie, Plockahontas och Karl. Ingen vet riktigt hur det blev så. Vi kom dit och folk badade. Jag stod på stranden i vinden och såg spektakulär ut (enligt både mig själv och Karl). Vi återvände till Malmö och lyssnade på 90-talsmusik ("jag skulle gärna sjunga med, men jag var så liten att jag inte förstod orden.") De fastnade också mycket på en person (som nu börjar anta mytisk chepnad för mig då jag inte träffat den), vilket blev...intressant. Vi tog oss in till malmöfestivalen, åt mat och mötte upp Plockahontas mamma med tillhörande smålänning. Dessa var människor jag definitivt approvade of och tillsammans gick vi alla till bluestältet. Där spelades det blues (no shit) och vi pratade om väldigt mycket olika saker som jag skulle specifisera om jag kom ihåg dem which I don't. Jag var oftast väldigt tyst och det för en gångs skull för att jag mådde väldigt bra. Bra kväll, helt enkelt!

 

Just därför drömde jag enbart mardrömmar när jag till slut sov. Och det är ju inget jag gör särskilt ofta, så det satte verkligen sina spår under dagen. Familjen kom hit och fixade ännu mer saker (lägenheten börjar ta form, peppen är total) och sen gick jag till stadsparken för Agnes-flyttar-iväg-picknick. Denna spenderades först med att prata med strangers om saker som gurkmordsmysterier och presidentcitat. Men! Sen träffade jag en kindred spirit. Axel, heter han, och vi gick på teater tillsammans för många år sen. och alltså, you guys. Han pratar engelska lika mycket som jag. Han är lika besatt av språk, berättelser och ord som jag. Han gillar när saker bryter the fourth wall. Han har läst my imortal och kan citera den! Vi kunde bonda över att ha skrivit dålig fanfiction! Och viktigast av allt: Han förstår vad jag säger om färger och han är den första jag träffat som också är lila som primary color! Aaaallltsååå you guys. Men så flyttar han också till England om tre veckor. Livet osv. Vi hade i alla fall en väldigt lång och spektakulär konversation, innan jag och Agnes lämnade tillställningen. Vi åt middag tillsammans och catchade up om vad som hänt i livet. Alltså Agnes får inte flytta ifrån mig! :( jag bara säger det.

 

Nu är jag äntligen klar. Wooohooo!

Men en teaser är att den handlade om pingviner. Jag vet ju tyyyp hur den var, men jag vill citera ordagrant eller inte alls, så nu blir det inget med det. Så ni kan ju sitta där och tänka på pingviner och vara Clueless.

 

Dagarna är ganska tomma här i lägenheten. Det mest spännande som hänt de här två dagarna är att jag har haft många bra telefonsamtal (what a june thing to say...damn, that explains a lot...eller nä nu tänker jag för mycket igen). Igår hade jag ett med Onna om märkliga relationsregler, hur man ska hångla på bästa sätt (jag är alltid osäker på om hångla stavas så, för jag vet att jag alltid stavade fel på det när jag var liten...jag skrev jättemycket om hångel när jag var liten...det var kul tider) och maträtter vi inte ska underskatta. Nästa samtal igår var med Hannah (och Fredrik) om mail-servers och hur man egentligen somnar. Det fanns många steg, enligt Fredrik.

 

Idag har inte heller mycket hänt. Jag hade dock ett långt samtal med Plockahontas. Först var det mycket seriöst, men det spårade sen ur till att handla om redaktörande, böcker, jungfrufödslar, ledsna saker i åar och väldigt mycket annat. Min höjdpunkt i samtalet var när han hade berättat en jättemärklig och osammanhängande historia, och min reaktion var "du kan inte ta in subjektet så sent!" Compulsive editor, and proud. Idag har jag också varit och handlat (det är fakking dyrt att äta were yall aware?) och det är typ det som har hänt. Imorgon ska jag lycktligtvis göra något med mitt liv. Det behövs, kan man säga.

Igår träffade jag min syster, som nu också är min ledsagare, och vi planerade hur det skulle gå till (för det tycker hon är väldigt viktigt). Dock avbröts planerandet av att Karl joinade oss. Då pratades det istället om vad vi skulle göra på malmöfestivalen (Syster ville spela goalball och filma mig i vattenhinderbanor och allt möjligt), Island, varför systers vänner måste byta namn asap (åtminstone en av dem) (och bara enligt mig, syster förstod ingenting) och framför allt hur lika vi systrar är enligt Karl.

Karl: Ni är lika.

Vi (samtidigt): Va?

Karl: Ni är lika.

Vi (samtidigt): Nääee!

...I guess he has a Point? Trevligt var det hursomhelst.

 

Idag är min första helt ensama dag i lägenheten. Som väntat har alltså inte mycket hänt. Men jag fick redaktöra! Jag älskar att redaktöra så otroligt mycket så ni anar inte helt seriöst. Jag vill göra det varje dag. Tack. I övrigt har jag mest haft extremt svårt att kontrollera mina tankar och personligheter och annat. Hormones, I blame you. Inte för att det är negativt, bara distraherande. And I know yall care so much. Jag kan avsluta med att jag har en granne som gillar opera och att rubriken är från en Amazing låt som jag återupptäckte precis. God natt med er.

Hej folk!

Jag skulle ha bloggat för jättelänge sen (alltså igår), men jag hann inte, så jag gör det nu. Och jag börjar, logiskt nog, med i lördags. Då åkte vi först till en loppis med jättemycket folk men jättelite saker, och sen till Henrik (kusin). Fint hus, har han tydligen, som han renoverar fast han är blind. This is legit confusing to me for the record men ja vi kan ju inte alla vara superhumans tänker jag.

 

På kvällen åkte jag till Annoushka! Vi köpte pizza och Annoushka åt "pizza-varianten av kryptiskt mush." Vi pratade om allt möjligt och då framför allt folk i vår omgivning (inte för att vi har en gemensam omgivning, men ändå), varför läger är världens sämsta grej (åtminstone vid en viss ålder) och mycket annat. Så här kunde det vara:

Jag: Men...då måste du vara väldigt rik.

Annoushka: Det är jag! *välter ett vinglas så att det går sönder*

Det var dessutom det andra glaset hon slagit sönder under kvällen. Skickligt. Andra halvan av rubriken kom till så här:

Jag (i en av de bittra rants jag så ofta har): Det är bara dumt att tycka om folk.

Annoushka: Men sluta tyck om folk då. Hata folk!

Det blev en catchfrase sen. Lyckad kväll, helt enkelt!

 

Igår åkte vi hem till Skåne igen. Vi lyssnade på Annika Norlins sommarprat (för hon är Amazing), åt på spånsta för det ska man och sen kom vi hem. Jag hann "hem" (alltså inte till lägenheten) i några minuter innan det var jane bond-rep. Där testade vi mer winehouse och blues och det lät jättebra! Exciting!

 

Efter repet åkte jag till Malmö med Plockahontas och Marie (hon var ju redan där, men eh ja). De badade, men jag kunde inte det så jag pratade med Hannah istället. Anything goes. Sen handlade vi och köpte mat och sånt (vilket ju ser ut som samma sak...men ja) innan vi åkte hem till Marie för kladdkaka. Den blev...söt och kladdig, kan man säga. Vi lyssnade på Lisa Nilsson och hade sen en lååång debatt om lady gaga, klassisk musik och vad konst ska vara till för egentligen. Which was fun, actually. Fredrik var lagom sassy som vanligt ("du vet ingenting, Lisa Nilsson.") och Marie drack te ur en stor kopp, för det ville hon att alla skulle veta alltid. Jag och Plockahontas lämnade sen Malmö för ett av våra redan sedvanliga lägenhet-nattsamtal. Det här handlade mycket om min rädsla för maskulinitet och mitt självförtroende och sånt seriöst. På något sätt lyckades det ändå sluta med en saga om människor och apor och deras historia. Varför är något oklart to be honest. Fint hursomhelst.

 

Idag är en spektakulär dag. Jag vet inte ens varför...det bara är det. Jag bara mår jättebra av någon anledning och det är lövly. med detta sagt går jag.

Hej jag är i Västergötland! Plötsligt bara förflyttar jag mig, och nu var det hit. Jag är alltså hos farmor och här är det precis som vanligt. Vi pratar, går med hundar, träffar annan släkt och chillar med livet. Det är varmt och fint och ibland mår jag till och med bra. Nu, åtminstone. Det är jag ett stort fan av for the record. Det är fint att vara här, tycker jag. Komma bort. Fast alltså jag älskar att vara hemma också. Lägenheten, do not cry, jag återvänder snart till dig ska du se. inte för att den ser mer än jag. But still. Jaha, nähä, det var ju inte mycket jag hade att säga härifrån. Så, hejdå igen.

Jag vill vara glad oftare. Jag vill att saker ska spela lite mindre roll. Jag vill kunna andas obehindrat och le mer. Jag vill kunna prata vilket språk jag vill och faktiskt kontrollera det. Jag vill att allt ska sluta göra så jävla ont hela tiden. Det ska det inte göra. Det ska man växa ifrån. Den här känslan ska gå bort och den gör inte det. Jag måste kanske acceptera att den är en del av mig.

 

För jag vet inte vad man gör. Hur man ler genom allt. För det är ju de fakto inget fel på mig eller mitt liv! Jag säger ofta det men det är ju så. Jag har ett bra liv och därför undrar jag bara varför jag inte kan få må bra i mer än max tre dagar? För sen är det alltid något. Och jag har ingen aning om det är befogat, någonsin. Får jag vara ledsen nu? "Det får man alltid", säger dem. Tills de sakta inser vad som kan förstöra min dag. Då tycker de att jag ska skärpa mig. Och jag är så fucking rädd för att de ska försvinna. För att vara too much work. Därför är jag smart och skriver om det. Igen. För det hjälper ju eller vänta va nej obviously not. Men jag förstår inte, bara. Varför jag inte kan få vara nöjd med livet. Ibland får jag vara det en liten period och det är fantastiskt men sen kommer alltid något. Och så är ju livet, det förstår jag också, men det är så tvära kast och jag kan inte låtsas som ingenting. Alla ser. Jag försöker inte göra att alla ser, men det gör dem för jag lärde mig aldrig att se glad ut. Istället spårar jag ur, gång efter gång. Faller sönder, ber om ursäkt, faller sönder lite till. Disgrase. Nu har jag väl bitchat färdigt här. It did not help. At all. Förlåt och all oro förbjuden I guess.

Hej osv!

Rubrik signerad: Plockahontas. Kontext: Ointressant.

 

Igår kom euphoriagruppen hit och hälsade på. Vi drack vin på balkongen och hade väldigt bra tider. Lyssnade på skivor (hur svårt det än kan vara att hantera en cd-skiva...*mycket menande blick*) och pratade om saker som att bygga sina egna piskor, seglartermer och...ljud. Det var mycket ljud och jag förstod inte riktigt sammanhanget. Men trevligt var det hursomhelst. Alla utom Plockahontas åkte tillbaka till malmö-landet, men han stannade i någon timme till. Vi spelade olika låtar för varandra och...fanns. Vilket ju också var en konstig beskrivning. Men det var lite så det var. Ord, alltså.

 

Idag vaknade jag orimligt tidigt med tanke på när jag somnade, men det var väl bra för mig antar jag. Jag och mamma åt lunch på viva (som ligger väldigt nära mig uppenbarligen) och snart ska jag lämna Skåne för det är ju för töntar att vara på samma plats för länge egentligen. Jag lämnar därför även er nu.

Hej ni alla!

Igår när jag skrivit gjorde jag inte så mycket. Bekantade mig med lägenheten, basically. Men sen åkte jag till Marie! Det var länge sen, tyckte vi. Vi åt pastasallad, drack vin och pratade om...saker? Jag vet inte riktigt vad. Fredrik var också med på ett hörn och dissade alla...enligt oss, inte enligt honom.

 

Vi skulle sen åka och bada. Det gick...sådär. Halvvägs dit började det kaosregna och åska. Men vi kom dit, träffade en st Plockahontas och vissa badade. Jag...gjorde inte. För jag är liksom lite smartare än så. Dessutom lika blöt ändå. Vi åkte tillbaka till Marie och där umgicks vi lite mer. Marie och plockahontas var serious business och jag var...inte det, någonsin. Sen slutade de vara det och "skrev" låten i rubriken. Den var lång och vacker och fantastiskt rolig. Sen åkte jag och Plockahontas hit. Han skulle egentligen mest köra mig hem, men ville såklart komma upp och se lääägenheeeten, och det slutade med att han var här i två timmar till eller något. Vi pratade om viktiga saker (är det bara jag eller gör vi ofta det? Det ser åtminstone ut så i bloggen känns det som? Vi är väl bara jävligt viktiga) och det var bra, tror jag. Det lät ju positivt och så, men...jag tror faktiskt det.

 

Idag började jag med att tänka jättemycket (alltså ni är i riskzonen för ett kryptiskt mush, men jag ska se vad jag kan göra åt saken). Jag lyssnade på samma låt om och om igen för att fokusera mina tankar och det funkade faktiskt. Jag har idag även rivit ner ett duschdraperi (första failandet här, wooo!) och fikat med mormor som kom hit. Hon är sötast någonsin om ni undrar. "Jag skulle handla till dig, Emma, men jag hade inte mitt kort med mig!" och man bara jaha okay tack men alltså jag klarar mig här i livet. Söt, som sagt. Nu kom mamma, så jag lämnar er.

För jag tyckte att det var symetriskt att använda samma rubrik som sist. Men alltså. Det här inlägget skrivs från lägenheten, you guys. Där jag bor nu. Jag sitter i min soffa och skriver det. Det är det sjukaste som hänt! Inte just soffan, men...ja.

 

Så igår flyttade jag in. Jag fick min säng (som jag älskar) och vi packade upp kläder, böcker, mer kökssaker och mina skivor. Mina skivor har äntligen plats att bara stå och vara spektakulära. Jag älskar mina skivor were yall aware. Mina föräldrar var jättesöta, fast på olika sätt. När pappa fixade internet här döpte han mitt nätverk till "Florence for president". Och mamma gav mig en påse med enbart punchpraliner i inflyttningspresent. Syster märkte upp en massa skivor, which is great, och allt var bra fast lite panik såklart. Min första kväll här spenderades med datorande och ett samtal med Linus under vilken jag hamnade i extrem chock, men på ett positivt sätt.

 

Nu har jag precis ätit Bluegrass-frukost (som alltså är en helt vanligt frukost fast man lyssnar på dixie chicks samtidigt) och borde väl ta tag i all gårdagens disk. Wäää. Men fucking hell yall I did it. Jag har en lägenhet. This is really happening.

Blue: Exakt. Vi hade inte ens varandra på facebook men du hade lösenordet ändå. Och till min blogg, och det använde du ju faktiskt när vi var tillsammans (which was cute, men ändå liksom). Det är ganska läskigt.

 

Angående rubriken: Jag lär ju blogga härifrån igen, antagligen, men...jag fucking flyttaaar imorgon! Till lääägenheeeeten! Hur fan det nu ska gå till...exakt ingen vet men det blir Amazing och läskligt och Amazing! Och en annan Amazing sak är denna: I december får jag se Florence! Fucking Florence, yall! Min syster anser att jag har ett osunt förhållande till henne. Det anser inte jag.

 

Så de senaste dagarna har vi fixat mycket inför flytten. Köpt säng, tapetserat, satt in och köpt mer grejer (till exempel jättefina glas, som alla tycker är ölglas, men det tycker inte jag för jag tycker bara de är pretty glas) och allmänt förberett saker. Vi var också och åt med Rolle och Malin, vilket ju alltid är bra. malin tog avsked med orden: "jag kommer och kollar vibbarna i lägenheten, och så kan vi vara lite patetiska!" Bästa. Nu är det min flyttdag officiellt how do I even cope. Men livet just nu, alltså. Det är riktigt jävla bra. For your information.