hopelosthead

Jag vill vara glad oftare. Jag vill att saker ska spela lite mindre roll. Jag vill kunna andas obehindrat och le mer. Jag vill kunna prata vilket språk jag vill och faktiskt kontrollera det. Jag vill att allt ska sluta göra så jävla ont hela tiden. Det ska det inte göra. Det ska man växa ifrån. Den här känslan ska gå bort och den gör inte det. Jag måste kanske acceptera att den är en del av mig.

 

För jag vet inte vad man gör. Hur man ler genom allt. För det är ju de fakto inget fel på mig eller mitt liv! Jag säger ofta det men det är ju så. Jag har ett bra liv och därför undrar jag bara varför jag inte kan få må bra i mer än max tre dagar? För sen är det alltid något. Och jag har ingen aning om det är befogat, någonsin. Får jag vara ledsen nu? "Det får man alltid", säger dem. Tills de sakta inser vad som kan förstöra min dag. Då tycker de att jag ska skärpa mig. Och jag är så fucking rädd för att de ska försvinna. För att vara too much work. Därför är jag smart och skriver om det. Igen. För det hjälper ju eller vänta va nej obviously not. Men jag förstår inte, bara. Varför jag inte kan få vara nöjd med livet. Ibland får jag vara det en liten period och det är fantastiskt men sen kommer alltid något. Och så är ju livet, det förstår jag också, men det är så tvära kast och jag kan inte låtsas som ingenting. Alla ser. Jag försöker inte göra att alla ser, men det gör dem för jag lärde mig aldrig att se glad ut. Istället spårar jag ur, gång efter gång. Faller sönder, ber om ursäkt, faller sönder lite till. Disgrase. Nu har jag väl bitchat färdigt här. It did not help. At all. Förlåt och all oro förbjuden I guess.