hopelosthead

Det var ju en jävligt inspirerad sista egentliga rubrik. Men jag har inte tid ok. För snart är det här året slut, goddammit! Och alltså. Kan jag bara få säga. 2015 är det bästa år jag upplevt of all time. Det var som 2012 fast en miljon gånger bättre. Jag flyttade till en lägenhet, skrev tjugo låtar, blev nästan ok med min sexualitet, fick en helt ny trygghet i mina vänskapsrelationer, släppte en ep och blev lyckligt kär. Livet. Jag kan fan knappt beskriva det med ord. Så därför ska jag nu lägga upp min svinlånga lista, som bara består av ord. Den blev jävligt lång i år. 1500 punkter. Läs inte hela ty det kan vara skadligt att ta in allt. Med detta säger jag gott nytt år (eller gott natt år som jag sa till mamma nyss) och lämnar er för mitt nyårsfirande. Hejdå, jag älskar er!

Igår vände till slut och blev fin, eftersom Plockahontas kom hit och skivplanerade! Vi gjorde en "grand evil master plan" med alla datum och grejer. Shit just got interesting. Vi gjorde också en budget, under mycket matematisk förvirring (rubriken kan ha uppkommit i denna veva men jag minns inte) och jag konstaterade att mamma nu kommer att älska honom för att han har gjort en budget. Jag vet inte om hon höll med. Vi ville sen faktiskt göra något, så jag spelade upp några låtar till och vi började göra demoversioner. En låt gick från vispop till rock (jaaaaa), jag bråkade med counterpoint-toner och framför allt blev det mycket beats och grejer. Jävlar vad bra det kommer bli, det här! Vi pratade också jättemycket om rum och hur alla låtar ska vara som olika rum i album-huset. Peppen är fakking enorm!

 

Till slut somnade vi trots denna pepp, men jag vaknade och var redo för dage nför tidigt ändå. Så jag gjorde vad jag inte har velat göra på två månader: Jag ringde ungdomsmottagningsjäveln. Och de hade tid idag, så jag åkte till och med dit. Ni förstår antagligen inte hur svårt det här är för mig, men det var fan nästan oöverstigligt. Men när jag väl var där gick det oftast bra. Livet, jag vet inte ens. Plockahontas körde mig dit och hem och var bra och supportive. Under dagen och kvällen har jag inte gjort mycket sen dess. (Konstig mening.) Nej vet ni vad, nu ska jag somna i tid. Vända tillbaka dygnet osv. God natt.

Ja, men, ja. Mina rubriker. Jag inser också att n iinte bryr er men de är så oemmiga!

 

Men igår hade jag mellandag på mellanvång-fest! Mest för ordvitsigt namn, to be honest. Det blev så, så fint! Folk fick se lägenheten och umgås i rimliga och mindre rimliga konstelationer. Chilenarna kom och jag är ett stort fan av dem. Sötaste är ju att deras tolvåriga dotter (som inte kan någon svenska och väääldigt lite engelska) sa till sin mamma att hon tyckte om mig. Tydligen hade båda barnen varit taggade och sagt "ska vi till Emma idag?" jättemånga gånger. I love it. Ia och Jonne kom också (länge sen!) och gav mig "mellan-presenter" (mellanrumstandborstar, mellanrostkaffe, mellanmjölk och en mellan-skål). Därför är de bäst! Syster var helt orimligt systerlig ("sluta vara systrar!" blev sagt) och jag fick dit nästan hela euphoria, vilket jag inte trodde alls. Jag gav alla uppdraget att välja skivor, vilket resulterade i en massa fin musik. Det är en grej jag älskar med den här lägenheten. Inget spotify här inte! (jaja jag kommer fixa högtalare någon gång men kanske inte.) mellan skivorna gjorde jag och Marie dessutom en spontan (och efterfrågad, tack chilenarna) version av Paris. Det var väldigt fint och avslappnat, och gav låten en ny kontext på ett sätt jag nog inte kan förklara.

 

Rubriken kom från Ia, eller...mig och Marie men först Ia. Hon hade skrivit på facebook att hon hade en affärsidé till mig, som hon skulle säga live. När jag frågade, ganska sent på kvällen, sa hon: "Sexleksaker! Sälj sexleksaker!". ...Alltså what the everliving fuck? Har hon träffat mig? Själva rubriken är Marie och jag som skrev om en gammal "låt" vi gjorde, om blomman Tony. Now, all grown up! Kvällens andra märkliga highpoint var när jag nämnde gårdagsnattens (?) samtal och att det inkluderade en diskussion om tandborstar (som i "varför har du inte en tandborste här?"). Ia hade lämnat tandborstar här (som hon alltid gör eftersom hon jobbar på ett tandborstföretag), så Syster föreslog att vi skulle skriva "Christopher" på en av dem och ge den till honom som ett skämt. Så det gjorde vi (hon hade mycket svårt för själva skrivandet, men hade tydligen bokstavsskills). Han blev inte arg på mig, så jag vann i livet.

 

Karl dök slutligen upp och vi hade lite euphoria-efterfest. Marie var överpeppad över olika saker i sitt liv, jag var osammanhängande och allt var väldigt fint. Inte för att tjata men jag är så tacksam för att de finns. Jag älskar dem så fakking mycket. Marie och Plockahontas åkte och jag hade ett bra samtal med Karl. Vi pratade om att vi är bra vänner men inte känner varandra särskilt bra, jag spelade en av mina värsta låtar (and he liked it...what) och hade bara ett bra flow. Så bra kväll!

 

Det...fick jag äta upp idag. Holy fuck. Vaknade vid 9 och avskydde livet i några timmar. Somnade till slut och vaknade igen (efter kaosdrömmar om lägenhetsinvasioner och bombningar av Öresundsbron...fakking aktuellt) vid halv tre. No, seriously. Så jag sitter mest här nu. orkar inte ta tag i livet. Jag borde verkligen det. uuuuuusch livet. Vill gå och lägga mig igen nu i någon timme. :( (deppigt slut.)

Vilken kryptisk mush-rubrik det där var. Jag ska inte skriva något kryptiskt mush alls idag. Jag ska bara prata om att igår var Plockahontas här. Vi pratade lite om skivan och hur vi ska göra med den, hipsters och allt möjligt annat. Han somnade dock redan 22:30 (och han ska föreställa nattmänniskan i sällskapet), så jag låg och tänkte på gamla böcker jag skrivit och hur de skulle bli om jag skrev om dem.

 

Vid 2 vaknade vi, för det är tydligen så vi jobbar nu för tiden, och hade ett fantastiskt nattsamtal. Det finns många sorters samtal. Många bara är, lite sådär lagom anspråkslöst. Och så finns det såna som det vi hade inatt. Såna där det alltid finns nya historier att berätta. När man kan berätta saker som känns jobbiga och saker som bara är vackra men som inte fått finnas innan riktigt. Det var fan ett av årets bästa samtal, tror jag. Sen höll det ju på till 06:30 också...så ja.

 

Nu borde jag verkligen börja städa inför ikväll men istället lyssnar jag på Melissa Horn och äter drömtårta. Fint liv osv. Jag är sådär orimligt lycklig som jag bara är på dagar när jag får vakna bredvid min absoluta favoritperson. Vi ses imorgon, bloggfolk.

Hej ni så här mitt i juldagsnatten!

Det har varit jul! Så ni vet liksom. Själva julaftonen var mycket trevlig, som såna oftast är. Traditionsenligt började familjen med julfrukost (med jättegod varm choklad) och paketöppning. Av mina föräldrar fick jag i år en större stekpanna, en mindre kastrull samt skivor. This means I win at Life. Jag fick också choklad av Benjamin, med detta fenomenala rim (blir bättre om man minns vår podcast-idé "skugga & keps"):

Det här är varken skugga eller keps

men det passar bra till peps(i)

eller cola om du vill

handen Emma och sitt still!

Tyvärr höll jag inte handen i ögat när rimmet lästes upp. But I could have. (Ja jag har alltså börjat med det igen det senaste året. Varför är jävligt oklart och det är inte ok men nu ska vi vara juleglada!)

 

Sen kom mormor, Cia och Johanna samt en hel familj chilenare till oss. Mormors vän Marisol och hennes dotter med barn var i Sverige och firade jul med oss, vilket gjorde julen mycket trespråkig och intressant. Vi jämförde konstant jultraditioner och de chockades över vad mycket vi åt. Men vi gillar att äta ok. Mormor hade skickat en Emma Carolina-ep till dem, så de gav mig musiksaker i julklapp: en ocarina (typ flöjt-ish), en speldosa och en vattenstong (som jag faktiskt kanske använder på albumet, I can sort of hear it work). Kvällens citat-highlight var "han är min vän på facebook...han kan vara din vän också!", sagt av Marisol. En stillsam jul, om än mycket annorlunda. Men den bästa julklappen fick jag efter att gästerna hade gått...nämligen ett kort besök av Plockahontas. Och en christmas kiss. Och att han vågade komma in och säga hej till min familj. Bästa julen någonsin för detta ja.

 

Idag (igår tekniskt sett) var en riktig chill-dag. Jag, Syster och mamma såg "the holiday" som tydligen är en klassisk julfilm men som jag aldrig hade sett. men alltså romantiska komedier you work for me. Samt gör mig alltid alltid ledsen men också glad så det är väl ok. Jag och pappa gick på en hundpromenad i blåsten och sen kom några av chilenarna för grönsakssoppa och språkinlärning åt alla håll. Nu är jag hemma (<3) och råkade skriva min tjugonde låt för i år! Woooohooo! Och nu måste jag sova. God natt.

Hej ni!

Här sitter jag i mina föräldrars kök och alltså vad konstigt det är att jag bodde här för bara ett halvår sen. Känner mig så sjukt malplacerad i det här huset nu för tiden. Undviker nästan att vara här för att slippa den känslan. men nu är jag det, för nu är det jul! Traditionsenligt skinkmacksätande stod på dagens schema, men också spelande av spel. Besservisser, blev det (hahaha det stavas inte så va?) och jag var tydligen "snabbtänkt". Ok liksom. Rubriken konstaterades och det var en trevlig kväll. Nu ska jag sova här, tredje natten sen jag flyttade härifrån som jag gör det. Not that you care.

 

Så det är jul imorgon. Jag är inte på humör. Jag vet att det är hemskt men jag är inte det. Det blir en märklig jul i år. Och jag är väl *egentligen* på humör för jul. Jag gillar själva julaftnandet. Men jag tänker mycket på andra saker. Det som jag försökte skriva om i förra inlägget, tänker jag på. Det blir ju som sagt (tror jag sa det åtminstone) så påtagligt nu när det är jul. Folk tycker att jag ska göra något åt saken. Som om jag ens kan det ja jo visst. Alltså förlåt julglädje ska det vara här på the internets. Wooo jul! Peppen! Jag ska låtsas åtminstone, och imorgon lär ju bli bra ändå. Jag kan fokusera på annat, inte hänga upp mina känslor på något eller någon. Man tror inte det men oftast lyckas jag faktiskt. Med det sagt, vi hörs imorgon på självaste julafton.

Det går inte att räkna hur många gånger vi tackar varandra varje gång vi ses. Det är vårt vackraste tvångsbeteende. Vi verkar konstant bli förvånade av att den andra vill vara kvar. För mig är det så konstigt att du tänker så. "When you dump me for a hotter guitarist..." ja fast alltså hej detta kommer inte hända. Inte inom någon slags överskådlig framtid, åtminstone.

 

Men den är ju inte det. Överskådlig, alltså. Jag försöker att inte tänka på framtiden. Det går inte så bra längre. Nu när det är jul slås jag av allt jag fortfarande inte ens får drömma om. Jag brukar hävda att jag älskar hur oförutsägbart allt det här är. men just nu önskar jag mig bara förutsägbarhet. Trygghet. Att slippa gå på den här tunna isen och kunna slappna av. Att få vara en del av allt och inte bara något att gå till. Tacksamheten är kvar. Att få finnas allt är fan ett mirakel men jag ska väl egentligen inte tänka så? Ställa krav, har jag hört att jag ska göra. Det håller jag inte med om. Jag har inget val i den här frågan. Jag måste vänta. Min instinkt är att lova tusen förbättringar och göra allt som behövs men problemet ligger ju inte hos mig. Eller dig, för du ser det inte ens som ett problem. Jag försöker att ta saker som de kommer, men det här handlar ju inte om att sörga något som inte hänt (som du säger åt mig att inte göra) utan att...hur ska jag förklara det? Jag tar inte ut något ovisst i förskott, menar jag. Det här är vad som händer här och nu. Och jag är inget jättestort fan av det, på ett sätt. Men ja. Det är ju mindre relevant.

Hej hej hej nu har jag varit i Tyskland! Sådär som man liksom är ibland. Närmare bestämt har jag varit i Dysseldorf med min familj. Det var ju jättelänge sen vi familjereste så jag var pepp! Vi åkte i fredags morse och syster var lika märklig som vanligt. Hon var top Comedy, gjorde en mashup på christina perri och vem kan segla, utbrasst saker och försöker sprida uttrycket i rubriken. Vi har försökt förklara när man ska säga det och den bästa förklaringen är att det ersätter "skål på det!" man ska liksom säga det när samtalet stannar av, tror jag. På skånska som stavningen skvallrar om.

 

När vi kom fram började vi gå omkring i staden, aka julmarknaden. Det var typ samma sak. Syster pratade tyska i tid och otid (mest otid) och det var "jul överallt!". Vi åt pasta på den långsammaste restaurangen någonsin och sen drack vi Glyhwein (jag har försökt stava till detta nu i flera minuter) och jag kom fram till att det var det godaste någonsin. Eller nä kanske inte men det var gott! Där någonstans upptäckte jag att min telefon saknades, så vi fick gå tillbaka till restaurangen i ett litet hopp om att de skulle ha den. Och...det hade de! Kärlek till den långsamma restaurangen, eller kärkel som jag skrev först...alltså va.

 

Men alltså jag åkte inte bara dit för julmarknaden. Nej nej nej. Jag åkte ju dit för Florence! Jag skulle alltså se Florence + the machine, aka min fru. Lyckan var och är fakking enorm! Jag och mamma åkte dit och drack dyrt och äckligt vatten på våra läktarplatser. Vi skulle sitta ner under förbandet, eller "det fiktiva förbandet", som jag sa eftersom jag inte trodde att det skulle vara något. Men det var det, och alltså jag önskar att de var fiktiva. Palma Violets, hette dem, och alltså...nej. Det var någon slags punk, men så helt plötsligt bytte de takt...igen...och igen. Och man bara what the flying fuck are you guys doing. Det var nästan creepy, på något märkligt sätt, men jag och mamma skrattade jättemycket åt dem åtminstone.

 

Florence skrattade vi inte åt. För hon var fan drottning. Hon spelade third Eye vilket jag inte hade en aning om att hon skulle göra. Och en akustisk Cosmic love som var jättesöt. Jag sjöng för full hals hela showen igenom. Den enda låt jag inte tyckte om förstod jag plötsligt när jag såg den live. Varje ton hon tog var ungefär magisk. Hon avslutade med drumming song. Och när hon pratade ropade någon en fråga, på vilken hon förvirrat svarade "Gilmore Girls? Yes, I Think I watched that with my sister at home." Som om någon printscreenat min hjärna. Chocken var total och jag älskar älskar älskar Florence.

 

Det hela avslutades med att vi åt pizzaslises i en busskur och sen var det sömn och lördag. På denna dag julmarknade vi oss, men det visade sig också finnas en primark! Pepp, tyckte alla utom pappa (och jag egentligen men jag höll modet uppe). Där köpte jag två klänningar och ett par orimligt höga stövlar att ha på scen, så jag är nöjd med livet! Vi åt såklart schnitsel och pommes sen, och jag åt som om det inte fanns någon morgondag. Alla blir alltid lite i chock när jag äter så mycket. Utom jag för jag tänker inte ens på det, vilket väl är hela hemligheten I guess. På eftermiddagen shoppade vi ännu mer (två klänningar till! Jag älskar klänningar <3) och chillade på hotellet när folks (läs: Mina) fötter sa ifrån. Där fick jag och mamma lite olika skratt-psykbryt och Justin Timberlake...varför minns jag inte men jag minns att jag tyckte att han borde vara med i låten "timber". Detta står jag fast vid. Vi åt middag vilket inte var så intressant och sen satt vi på en pub, drack vin/öl och lyssnade på äkta tysk musik. Det var...hilarious. En låt lät *exakt* som änglahund, fast bara bryggan (hej du speleman osv). Folket på puben älskade musiken och vi älskade att titta på när de gjorde det. Kan vara det mest genuina jag sett på länge.

 

Igår tog vi ordentligt avsked av marknaden, mest eftersom resten av stan hade söndagsstängt. Tyskland är lite exentriskt på det sättet, och många andra (folk kan inte engelska whatsoever och har literally aldrig set en blind innan...trots att käppar görs i tyskland och att de hade fina ledstråk överallt). Jag åt den bästa lunchen: pommes, glyhwein och sen crepes med mars i. Livet, alltså. Vi gillar att äta were you aware. Mina fötter var dock i upplösningstillstånd (gå i tre dagar i dåliga skor :(), så jag var kanske inte jättepeppad hela tiden. Kanske.

 

Vi flög hem och väl hemma i min älskade lägenhet gjorde jag något jag inte gjort på alldeles för länge: Träffade Plockahontas! Jag tror att vi eventuellt kan ha saknat varandra ungefär lika mycket. Alltså jättemycket. Vi somnade jättetidigt, men vaknade runnt 03:00 för att prata om djupa saker och annat i någon timme. Sen sov vi lite mer. Eller jag sov lite mer, han sover fortfarande. Det är ganska rogivande att blogga till hans snarkningar faktiskt. Vi får se när jag tröttnar på det och väcker honom. Det lär hände ganska snart, om jag inte börjar med tusenpunkterslistan vilket jag kanske faktiskt gör. Vi får se. God natt eller god morgon eller något, kära folk.

Hello!

I am mrs. Short post.

I am...a short post.

That's my whole deal.

I'm also here to inform you...

 

...That your blogger will return tomorrow.

There will be details about germany

and Florence!

Aaaand a Swedish headline.

So I just stepped in to...tell you that.

Bye

/Mrs. Short post

Igår åkte jag till Marie och hade quality time! Det var så länge sen att vi knappt kunde föreställa oss det. Självklart åt vi lax, självklart drack vi vin och självklart pratade vi om ungefär allt. Hon skrattade åt en massa Emma-saker jag sa, som till exempel "jag har aldrig ätit en katt", "jag är klar med den här låten nu" (inte om en låt jag skrivit alltså) och "norrländsk hiphop...jag förstår ju att det är fel". Hon har glömt hur jag pratar, helt uppenbart. Vi måste umgås mer! Hon sa också "jag kommer ihåg när jag var the superstar i ditt liv", men...det är hon ju såklart fortfarande. <3 Vi pratade också om olika människor i våra liv, som vi alltid gör. "Du är visst blint förälskad. Du är blind och förälskad." Ja, men, sant I guess.

 

Det deppiga med detta var ju att jag efter allt vin (och lyxchoklad-bayleys! Godaste!) vaknade klockan 06:20 med huvudvärk och kunde inte somna om. Kul liv! Vissa sover bort alkohol, men inte jag inte. Sämsta grejen jag gör. Så jag gjorde inte så mycket idag. Jag åkte på en vin- och chokladköpartrip med mamma (man borde alltid köpa vin när man är bakis tycker jag) och fick veta att jag fick underkänt på min analys-tenta. Så jag känner mig mest äcklig och misslyckad jnu men ja. Och jag har fortfarande inte skakat av mig känslan av att något är fel med andra saker. Jag försöker slå bort känslan men alltså...nej. något måste vara fel på riktigt. Jag skärper mig ok. Lite. Imorgon blir fucking magiskt åtminstone.

 

Rubriken, förresten, var Marie till Fredrik. Han sa så här för att framkalla den: "Jag är visst delaktig. I tystnaden mellan låtarna jag lyssnar på hör jag lite vad ni pratar om, och sen dricker jag öl, och så sitter jag bredvid er." ...Inte delaktig. Så, ses efter Flooooorence!

Igår var i allt vesentligt en tom dag. Jag sov ut, tittade på musikkritiker på youtube (jag älskar dem alla otroligt mycket...fast vissa är mycket yngre än jag och det är lite märkligt) och...ja det var nog det jag gjorde. Tror jag...

 

Idag var jag i skolan och pratade om tvåspråkighet. Det lät ungefär såhär:

Saga: Låt oss prata om tvåspråkighet!

Jag: What?

 

Helt oironiskt. Rimligt osv. Jag skulle varit i Malmö och konsertat idag, men har istället lyssnat på Gilmore guys (household number 5...ni förstår inte men det var det roligaste på länge) och låtit tid gå. Lyckligtvis händer roliga saker ikväll så jag slipper sitta här. (Förlåt lägenheten jag älskar dig.)

...Kanske årets konstigaste rubrik? Ja, jag tror bestämt det. Den är signerad Hannah och sades väldigt många gånger ikväll...

 

Men först idag var jag i skolan. Vi pratade jääääätteeeeelänge om språkförändringar och jag tycker bara vi tjatar om samma saker hela tiden faktiskt. Sen grupparbeteslunchade jag med Sga och Rasmus och vi kom fram till en massa saker. När vi inte gruppade pratade vi bland annat om att lära sig dricka öl, mina låtar (Rasmus kunde citera paris och hade en favoritrad...what) och mycket annat. Jag och Saga gick till min buss och pratade om en massa saker. Vi kopplade ihop saker i den andras liv och kom ihåg en massa, vilket var väldigt fint. <Många "jaha, den personen!"-moments. Jag berättade om några av mina "filmer i huvudet" och hon förstod. Bra är hon. Har jag kanske sagt det?

 

Sen förflöt väl dagen så som dagar gör. På kvällen pratade jag först med Linus och sen med Hannah som ni ser. Med henne hade jag en jättebra sexualitetsdiskussion och även om hon mest är fascinerad över att jag ens kan ha ett sexliv var det bra att ha något att prata med. Hon är också bra. Nåt annat som är bra är sömn! jag älskar sömn. Så god natt.

Idag har jag gjort mitt bästa för att få tillbaka min trygghet och glädje. Det blev kanske mest att jag mensvärkade mig (vilket betyder att jag kan skylla lite av mitt crazy igår och i fredags på pms yaaay), åt upp alla tryfflar i min fancy chokladkalender (jag är helt enkelt inget fan av kalenderkonseptet...om jag inte äter upp alla blir det ju inte att jag äter dem alls) och sen åt middag med min familj. Så här lät det då:

Pappa: Vi funderar på att fira att vi har varit ihop i trettio år nästa år.

Syster: Hur ska ni fira då?

Pappa: Göra slut!

...Helt rimligt firande. de kom fram till att de nog ska ha fest elelr något istället. När vi nu ändå citatar kan ni få ett blindskämt signerat mamma:

Jag (sammanhang irelevant): Jag tänker att hon ska dyka upp och knivhugga mig bakifrån!

Mamma: Hon kan ju lika gärna göra det framifrån, vet du. Men okej.

 

Ikväll tog jag tag i tryggheten. Majas magiska händer. Sagan som alla blinda barn borde läsa och som jag älskade besinningslöst. Älskar, menar jag. Den lärde mig vad färger var. Att jag kan göra nästan allt och att jag inte måste kunna vad jag inte kan. Att det är okej att inte förstå allt i den seende världen men att man kan fråga. Att ge saker namn och personligheter (min första dator, före ingmararna, hette Bruno precis som Majas och nu döper jag ju även käppar, synthar och allt möjligt...och folk använder dessa namn). Och framför allt lärde de där sagorna mig att jag var precis som alla andra. Nästan, åtminstone. Det är fan genialt. Dessutom, som en bonus, utspelade sig detta i ett avsnitt:

-Sover du?

-Nä. Jag tänker på Pocahontas.

Det sades av karaktären Emma. Detta är helt sant. Lägg till två bokstäver så skriver jag under på det. Loving it.

 

Till detta valde jag också min bästa trygghetsmt och dryck: popcorn och sprite. popcorn för att det är varmt och för att "popcorn är nyttigare och minst lika gott" (citat från sagan), och sprite för att...alltså mitt förhållande till sprite är intensivt. Och...holy shit. Holy fucking shit. Ni vet den där karaktären Emma som tänkte på Pocahontas? När Maja och hon gav varandra indian-namn döptes Emma till "lilla molnet." Plockahontas har kallat mig "litet modigt moln" sen i maj. This. This is scary as fuck now.

 

Vad pratade jag om? Sprite, ja. cola är ju "min" läsk, men sprite är lyxläsk för mig. Det smakar lycka och jag dricker det väldigt sällan för att hålla kvar den där känslan. Det beror nog på att jag drack det när jag var i Kernville, den plats jag varit lyckligast på. Förutom här, såklart.

 

Så. Lyckan har helt återvänt. Snart ska jag lägga mig i nya lakan, somna och tänka på helt andra magiska händer. Solskenskänslan när du stryker mig över ryggen på morgonen eller dina fingrar i mitt hår som lugnar ner mig oavsett vad. "Sover du?" Nä...

Blue: Det är ju bra att du vet vad du är, tycker jag.

 

Den här rubriken...är ju då ett citat från mormor. Jag hade tänkt ha den rubriken hela dagen. Den känns dock väldigt ironisk med tanke på saker som har pratats om idag. Så. För att förtydliga. jag håller inte med om den.

 

Jag var hursomhelst och julbakade med familj, mormor och senare Cia. Tillsammans lyckades vi åstadkomma mandelmusslor (det enda mandliga som jag tycker om...det lät som ett annat ord när jag sa det...det var roligt tyckte jag), tryfflar (doppade i allt från florsocker till saltlakritsflakes), fudge ("vad blir tre fjärdedelar av fyra bitar?" svårt), cornflakeskakor (mitt initiativ! Jag kan ge förslag ibland! Jag bestämde dessutom att vi skulle ha russin i vilket blev Amazing!) och knäck. Det blev alltså en del gjort. Vi skrattade också såklart åt alla mormors utbristanden och annat vi brukar skratta åt I guess. Det var en fin och julig dag som slutade med lite mashup-lyssnande med bästa syster.

 

Sen åkte jag på konsert med Plockahontas...igen! Jag vet, livet alltså. Denna gång var det körkonsert vi gick på. Det var väldigt körigt och fint och alla var jävligt duktiga. Det älskar jag. Någonstans där hann dock mitt dåligtmående ifatt mig och en viktig diskussion följde. Tack för att du inte låter mig hålla på men ändå finns. Det är fan det bästa jag kan tänka mig. <3

 

När jag kommit hem pratade jag med Hannah jättelänge. Vi pratade bland annat om att man "måste vara kreativ" (i olika skrämmande situationer innehållande trä), otrygghet och botemedel mot det, att vi twittrar lika, att vi saknade folk lika mycket och på samma sätt, saker som verkligen inte är trauman och en massa annat. Nu ska jag fan sova ut så jävla mycket så ni aaanar inte. God natt. Ni är bäst. åtminstone vissa av er. ;)

Blue (första kommentaren som jag inte svarade på): Om vi ignorerar faktumet att du bara är insinuant för att det är en grej nu, så kan jag svara så här: Du om någon borde väl veta att förälskelse ger jättemycket endorfiner? Det var faktiskt det jag syftade på.

Blue (andra kommentaren): Givetvis finns det kontrollerande i mig oavsett och det har det alltid gjort (Jolanta hävdar att det har med min blindhet att göra, vilket ju är en intressant teori åtminstone). Min förvirrade poäng var nog att vad vi var gjorde den instinkten till någonting destruktivt. Jag hade den sen innan men av oss lärde jag mig att den hade rätt att finnas och användas fel. Makes sense?

 

Igår blev en intensiv dag rent känslomessigt. Varför är något oklart. Efter skolan satt jag i flera timmar och såg spoken Word poetry. Det är det enda som kan få mig att gråta, for the record. Eller alltså. Jag gråter ju åt livet, men jag menar att jag inte gråter åt filmer eller böcker särskilt ofta. men spoken Word? Tears be flowin. Det var väldigt fint att få gråta utan att vara helt förtvivlad, och jag älskar ju spoken Word fast jag ofta glömmer det. Rubriken är från Andrea gibson, AKA drottningen av ord eller något. En av mina drottningar åtminstone. jag har en del. Ej att förväxla med spökdrottningar. (Vilket konstigt ord på svenska. Och alla utom Plockahontas undrar vilket märkligt språng jag tog i huvudet nu...men ja deal with it osv.)

 

Sen blev jag oväntat räddad ur mitt dramande, eftersom Plockahontas ringde och ville ha med mig på konsert. Det vill jag ju alltid göra, så vi åkte till malmö och gick ut på en fakking brygga. Det borde man göra oftare i december, speciellt när det stormar. Det var en jättemysig lokal och jag fick dricka vin vilket var väldigt bra för jag var sugen på det. Det var också jättedåligt för jag hade bara ätit klemmentiner till middag vilket gjorde mig jättefull i fem minuter. Lyckligtvis är jag ju sån att efter fem minuter försvinner det helt om jag inte dricker mer, so I win. Det här var ju intressant. Hursomhelst såg vi först Jenny Nilsson one woman Orchestra. Henne såg vi ju i maj också och hon är fortfarande sviiinduktig! Hur så få ord kan bli så mycket förstår jag inte. Wow.

 

Efter ett märkligt intro eller vad man ska säga spelade också själva huvudbandet, AstroMike Gordon (antal gånger jag fick googla det: minst 2). Först trodde jag att det var ganska sådär, men sen...fattade jag, kan man säga. Någon slags teatrikal rock-jazz-pop-musikal (mest för att han lät som en musikalartist) med jättemycket charmiga texter, falsett och melodier som till och med funkade på mig. It was Amazing! Vi åkte hem med paus för mat (vilket kändes märkligt nostalgiskt för mig men det var väl pga dagen i allmänhet) och samtal om olika drottningar, prinsessor och rasister. Fin kväll.

 

Såklart vaknade jag då klockan 07:02 med ångest. God morgon! (Jag tvekar fortfarande inför att skriva det ordet. Vet fortfarande inte om jag är entitled till det.) Jag fick ligga i en boll och rida ut den, men nu mår jag bra och ska åka him för julbak. Jätteförsenad är jag dessutom men det tycker jag är ok. Vill ju hellre komma dit glad och äten än inte, så så får det vara. Hejdå allesammans!

Jamen vi kör på ett riktigt inlägg också! Jag är on fire och borde sova nu för jag har föreläsning imorgon woho. Men idag var väl ok. Imorse missade jag två bussar, för jag är sjukt smidig. Sen fick jag veta att jag hade rätt; man fick inte ha att göra med sitt andrahandsval. Så förlags- och bokmarknadskunskap it is för mig.

 

Jag träffade Saga och Rasmus och vi fixade med vårt projekt. Rubriken är signerad Rasmus och så också denna kommentar: "Högstadieelever har ingen kontakt med sitt överjag." Han är den mest pretto människan jag känner, men jag tycker om honom ändå. Vi skrev våra undersökningstexter och jag och Saga var in a Writing zone. Hon var lövly som vanligt och googlade olika konstiga saker sådär som hon gör. Efter det har inget produktivt hänt. Pratade med Linus om Alaska och folks fantasi och slavar och min Sirius-planch och allt vad det var. Och vet ni vad? klockan är fan mycket och jag ska som sagt ha föreläsning imorgon. och nu blev jag livrädd för ett ord i en podcast, så det säger ju en del. Jag vill jättegärna skriva ett inlägg om min ordrädsla någon gång, men jag tror inte att jag kan förklara det. Ord, alltså. Snart i en avhandling nära dig. God natt nu räcker det jävlaridet.

Så här en torsdagsnatt när jag egentligen borde sova fick jag en liten tanke. Den är inte särskilt ny, men ganska fucked up.

 

Det är ju ingen hemlighet att jag varit del av ett kontrollerande förhållande. Så kan man inte säga eftersom man inte är en del av ett förhållande (eller man säger inte att man är det) och eftersom förhållandet i sig inte kontrollerade någon. Men ja ni fattar. Det är inte det vi ska prata om, för det ska vi väl aldrig prata om egentligen. Vi ska bara prata om detta: Att det är min norm nu. Jag har lärt mig att kärlek=kontroll. På ett sätt är jag ju livrädd att bli kontrollerad. Vill ofta skrika "skit i det du" när folk frågar saker på fel sätt. Men! Om jag fått välja hade jag kontrollerat alla. Jag hade velat veta vilka alla mina näras vänner är, var de befinner sig at all times, hur de mår och vad de tänker på. De allra närmaste, menar jag nu. Jag lägger ihop deras liv som pussel (detta gör jag med andra än de närmaste också) och kommer ihåg exakt vad jag lärt mig. Men som sagt: Jag vill veta allt. Det känns jobbigt att jag inte vet. Att folk har relationer och upplevelser jag inte vet något om. Som en funktion av detta berättar jag ju också om mina vänner för alla. Jag är noggrann med att alla vet allt.

 

Det här behöver ju inte ha något att göra med mitt förhållande, men jag anar ju det. Just att varje sekund ska vara noterad. Och så ska det inte vara. Jag biter ihop om alla de där små sticken i bröstet som inte betyder något riktigt. Folk måste få göra vad de vill och jag måste kunna vara okay med det. Jag är ju åtminstone medveten om vad som händer...det är min catchfrase i allt men ja. Hej jag är ett kontrollerande psycho egentligen bara så ni vet.

Blue: Klart du är! När ingen ser sitter du och lyssnar på Taylor Swift och hela paketet. We both know it's true. ;)

 

Alltså livet. What the hell is going on. Det vet ju inte ni, men ändå. Vi börjar med igår. Som ni såg var ju Plockahontas här, och vi började jobba med mina albumlåtar! Tanken var att han skulle hjälpa mig med förproduktion och sånt innan jag gav låtarna till Lotta. Det var tanken, tills vi insåg samma sak: Vi förstår ju varandra nästan perfekt i sånt här. Vaaarfööör skulle någon annan då producera den? So he's doing it. Which is amaaaazing! Vi har redan en massa lagom märkliga idéer (hiphop och jazz har varit ord som använts and this is not a bad thing) och alltså...hej jag får jobba med min favoritperson I win at Life. Innan vi sov hade vi också ett jättefint samtal om hur barn inte vet om de är verkliga. Lilla Emma borde ha träffat honom, tyckte jag, tills jag kom på hur creepy det hade varit...

 

Vi vaknade och jag var extremt lugn (händer väldigt sällan på våra morgnar då jag oftast är hyperaktiv pga endorfiner and shit) och väldigt glad. När han åkt fördrev jag någon timme innan jag åkte till tandläkaren med syster. Hon fick laga en tand helt oplanerat och var i chock (hon har aldrig gjort det innan). Fast sen fikade vi på ramklints (<3) och hon drack en salted caramel latte så jag tror hon kom över det. Det var egentligen en fika with the fosters, om än något oortodox pga platsen, så vi gick igenom ett dramaaatiskt avsnitt. Vi hann också prata om kvällar när allt spårar ur, nyårsfiranden, systers höst och såklart lite Gilmore guys för att vi måste. Fin är hon, min syster.

 

Sen åkte jag him och åt middag med mina föräldrar. Vi fixade bank-saker och sånt, så nu känner jag att jag har mer koll på mina pengar. Kul för mig I guess.

 

Men. Sen kollade jag mitt antagningsbesked. Och alltså. What. Jag kom in på mitt förstahandsval (förlags- och bokmarknadskunnskap), vilket jag var helt övertygad om att jag inte skulle. Detta betyder: 1) att min tidsplan flyttas fram ett år, 2) att jag ska läsa nåt helt nytt igen vilket jag verkligen inte var beredd på och 3) att jag inte har sama klass nästa termin vilket jag verkligen hade sett fram emot. Ok. Breathe, Emma. Detta är en bra grej. Jag har åtminstone förstått att det borde vara en bra grej. Men alltså. Hej förändring. Borde sova nu men är fortfarande i chock. Ska åtminstone försöka (jag kommer lyckas för det gör jag alltid men ja). God natt.

igår fortsatte bra tycker jag. Jag pratade med Hannah, aka min stalker (hon läste förra inlägget efter fyra minuter och kommenterade min facebookstatus efter en minut) om hur man pratar med sina barn, samtal jag kanske inte borde haft och lite allänna sexualitetsdiskussioner. Ungefär som vanligt, alltså. Hann också med att prata med Linus om en massa helt orimliga scenarion. Så var livet igår.

 

Idag debatterade vi språknormer i skolan. Det var fantastiskt! Jag argumenterade dramatiskt för båda sidor och pratade om hur ord smakar. Folk be like: oookaayy. Sen skrev jag projektplan med Saga och Rasmus, och de är awesome. Jag och Saga konstaterade att vi ska reclaima ordet "satmara" (istället för bitch) och hon var allmänt bra. Men nu kom Plockahontas hit (i tid! what?) så jag ska gå härifrån.

Igår blev väl en helt ok dag/kväll (dagen försvann i en av våra långa morgnar...jag borde ha ett nytt ord för det...morgag? eh, nej...det kan man ju inte säga! Kom gärna på ett ord åt mig!). Först kände jag mig djupt otrygg och ledsen, men sen pratade jag med Linus. Eller det kanske var innan...whatever. Vi kom fram till: "Cash is king, time is Queen, and Jocke Berg is fucking Jesus!" Jag håller inte med om detta. Anyway. Kvällen fördrevs med Plockahontas-skrivande (så kan man inte säga...lät som om jag skrev om honom, och det gjorde jag faktiskt inte) och musikande.

 

Idag är jag mest i en glad och trött hemma-bubbla. ischoklad, podcasts, snart plugg. (Snaaart jag lovar.) Livet är ganska bra och cosy faktiskt. hej december du är helt ok.

Så igår skrev jag ju alltså tentan. Och...det gick braaa! tror jag, alltså. Jag äääälskar ju grammatik! Jag och min tentavakt skrattade åt förkortningen "do" och mitt hat mot sättsadverbial/min kärlek till prepositionsobjekt. Jag pratade alltså med honom för att han skulle hjälpa mig skriva vissa frågor. Så ni inte blir helt förvirrade nu.

 

Sen väntade jag jättelänge och åt blockchoklad och sånt man gör innan jag åkte för julbak med euphoriagruppen hos Karl. Folk bakade (jättegoda) lussebullar och sjöng jullåtar och var söta. Mitt i något trestämmigt lät det som att de sjöng "äpplehem" och jag och Jeanette (som ju inte är så bra på stämmor någon av oss) bestämde oss för att åka till äpplehem tillsammans. Under bakandet hann jag också catcha up med Marie som jag har saaaknat och vi pratade om mitt album.

Jag: Den tror jag att du har hört.

Hon: Ja. mmm...när blir det? Är den den låten?

Rimlig beskrivning. Vi satt sen och drack glögg och tittade på en klassisk konsert som gick på tv. Karl syntolkade vackert om gamla kärringar och fagottister som snart skulle dö. Vi åt sen jättegod mat som Karls mamma hade lagat, för att sen hänge oss åt äppelpunch, lagrad julmust och knäckkokande. Jag tog isär formarna (cue: En miljard sexuella anspelningar), satt på golvet (det var en golvdag igår) och kom ihåg recept åt alla. Marie översatte "12 Days of christmas", vilket blev väldigt fint. Kvällen över lag var mycket fin, fast jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.

 

Nu är det söndag. Jag sitter och väntar på att en sån där Plockahontas behagar infinna sig i den vakna världen. Sovvärlden verkar passa honom alldeles utmärkt. Det tycker jag är tråkigt! Fast också fint, så ja jag är lite kluven. Nu ska jag sluta blogga och kanske joina honom igen för jävlar vad kallt det var här uppe!

Agnes: Men...du är mitt favoritfolk!

 

Nu innan min tenta (kaaaoooos) tänkte jag berätta om gårdagens eskapader. Då var jag i Eslöv för att dessertbufféa med Olle och Robert, vilket var vår present till den senare. Jag och Olle skulle förbereda allt, men det blev ju mest Olle alltså. Under tiden hade vi samtal om "lilla söta Cecilia", att jag skulle ha blockchoklad med mig på tentan, "deg featuring mjöl", vilka kroppsvätskor som var värda att laga mat på ("man kan nog äta allt...men om det är bra...eller smart...det är ju en annan sak"), namnförväxlingar (jag har ju fått den märkliga vanan att benämna Plockahontas vid namn och det gör ofta saker något förvirrande), möbellåtar (samt vad en möbe är) och då alla efterrätter vi gjorde. Vi (han) gjorde jordgubbspaj (jag bidrog med att knåda deg (featuring mjöl) och följa med för att hämta jordgubbarna i en lägenhet full av craaazy hundar), "chokladsåskaka" (jag bidrog med att diskutera med mig själv vilka satsdelar det ordet kunde anta), citronfromage (Roberts bästa grej i livet) och mat (där bidrog jag tyyp med skalning av potatisar). Vi hade väldigt trevliga tider vilket märks på mina jättelånga meningar. Jag kom också fram till att han nog är den vän jag kramas mest med av alla. Det blir väl så efter alla våra turer hit och dit antar jag.

 

Sen kom Robert, kvällens huvudperson så att säga, och allt intogs. Han berättade om julhelgen han varit på i Robertsk detalj och allt var som det skulle i världen. Vi åt för övrigt hjort. Det hade jag aldrig gjort innan (hahaha det där var inte medvetet) men det var väl som kött är mest. Sen pratade vi om musik och festivaler och allt möjligt vi pratar om och åt alla efterrätter (+ tårta som han hade med sig). Vi hade bra liv helt enkelt. Rubriken refererar till att folk tydligen ofta säger så om mat och sånt. Jag trodde inte på det. Sen sa jag "en tårta är ju alltid en tårta." Så...de hade ju rätt. Woops.

 

Sen åkte jag hem med en taxichaufför som konsekvent kallar mig sin dotter, blev otrygg as fuck, drömde att somna på konstiga sätt i olika vänkonstelationer och nu är jag här. Snaaaart tenta. i can't do this. :(

Vi lever inte i en värld. Vi lever i...jättemånga. Minst en per person. Jag tänker jättemycket på det där, mest för att jag har så svårt att flytta mig mellan världar.

 

Alla har till att börja med varsin värld. Där har man sina egna drömmar, tankar och intressen. De är jätteviktiga för en själv. Utanför den ligger världen där ens viktiga personer bor. Där finns lager för familj, partner och vänner. I den världen tar vi emot deras konflikter, tankar och förehavanden. Ytterligare utanför finns ens bekanta och sen även en lokal, nationell och internationell värld. Man kan alltså säga att hela världen är som en rysk docka.

 

Förutom då att det inte är så enkelt alls. Alla dockor står i en klump istället för inuti varandra. De måste existera samtidigt. I min värld bryr jag mig om mitt album, min tenta och alla mina märkliga tankar (så som denna). I min viktiga personer-värld finns det jättemycket att oroa sig över. Vid sidan om det ska jag bry mig om den nationella världen (där allt går åt helvete) och den internationella världen (där aaaaallllt går åt helvete). Detta ska på något märkligt sätt vara likvärldigt? När teroratackerna i Paris hände brydde jag mig samtidigt om albumplanering och hade en jättefin helg med mycket Plockahontas-tid. Det är bara ett exempel. Världarna går ju helt omöjligt ihop! När någon nära faller ihop, hur ska man då bry sig om sig själv? Hur ska man också samtidigt bry sig om världen? Fan, jag vet inte. Det var mest det jag ville säga.

Jag är så trött att jag blir rädd för random ord. Som om det är 2009 eller något. Redan vid 20:00 på kvällarna börjar jag gäspa och blinka. Jag vet inte vad mitt problem är. Jag gör ju ingenting som utmattar mig, menar jag. Livet, alltså. Det är i sig inte så bra. Eller mitt liv är väl ok men andra dåliga saker händer. It matters ok. Annars låter jag mina tankar driva omkring. Ofrivilliga dagdrömmar händer och jag har inte energi att stoppa dem. Men det är ok för jag får ju tydligen tänka vaaad jag vill so I win at Life. Säger vi. Mina händer skaver, det är fakking vinter, jag vill sova. Bleh den här dagen alltså.

Och jag har lämnat in min hemtentaaa! Den blev inte särskilt bra alls, men den hände åtminstone och att lämna in något i tid (med någon timmes marginal, no less) är ju nästan surrealism. Så det är vad jag gjort idag. Skrivit textanalys tills jag kräktes ungefär. Har också pratat med Linus om hjärnbilder med mera samt fått ett kort Plockahontas-besök. Där konstaterade jag att min missbrukarpersonlighet tar ut sin rätt (and it is not good) och att han har väldigt märkliga tankar. Det var ju inget nytt, men ändå. Så ja jag ville bara kika in och säga hej det är jul nu tydligen. jag är för, tror jag. Det mesta är jag åtminstone för. God natt, kära folk.