hopelosthead

Så här en torsdagsnatt när jag egentligen borde sova fick jag en liten tanke. Den är inte särskilt ny, men ganska fucked up.

 

Det är ju ingen hemlighet att jag varit del av ett kontrollerande förhållande. Så kan man inte säga eftersom man inte är en del av ett förhållande (eller man säger inte att man är det) och eftersom förhållandet i sig inte kontrollerade någon. Men ja ni fattar. Det är inte det vi ska prata om, för det ska vi väl aldrig prata om egentligen. Vi ska bara prata om detta: Att det är min norm nu. Jag har lärt mig att kärlek=kontroll. På ett sätt är jag ju livrädd att bli kontrollerad. Vill ofta skrika "skit i det du" när folk frågar saker på fel sätt. Men! Om jag fått välja hade jag kontrollerat alla. Jag hade velat veta vilka alla mina näras vänner är, var de befinner sig at all times, hur de mår och vad de tänker på. De allra närmaste, menar jag nu. Jag lägger ihop deras liv som pussel (detta gör jag med andra än de närmaste också) och kommer ihåg exakt vad jag lärt mig. Men som sagt: Jag vill veta allt. Det känns jobbigt att jag inte vet. Att folk har relationer och upplevelser jag inte vet något om. Som en funktion av detta berättar jag ju också om mina vänner för alla. Jag är noggrann med att alla vet allt.

 

Det här behöver ju inte ha något att göra med mitt förhållande, men jag anar ju det. Just att varje sekund ska vara noterad. Och så ska det inte vara. Jag biter ihop om alla de där små sticken i bröstet som inte betyder något riktigt. Folk måste få göra vad de vill och jag måste kunna vara okay med det. Jag är ju åtminstone medveten om vad som händer...det är min catchfrase i allt men ja. Hej jag är ett kontrollerande psycho egentligen bara så ni vet.