You called me pretty and I didn't flinch

Blue (första kommentaren som jag inte svarade på): Om vi ignorerar faktumet att du bara är insinuant för att det är en grej nu, så kan jag svara så här: Du om någon borde väl veta att förälskelse ger jättemycket endorfiner? Det var faktiskt det jag syftade på.
Blue (andra kommentaren): Givetvis finns det kontrollerande i mig oavsett och det har det alltid gjort (Jolanta hävdar att det har med min blindhet att göra, vilket ju är en intressant teori åtminstone). Min förvirrade poäng var nog att vad vi var gjorde den instinkten till någonting destruktivt. Jag hade den sen innan men av oss lärde jag mig att den hade rätt att finnas och användas fel. Makes sense?
 
Igår blev en intensiv dag rent känslomessigt. Varför är något oklart. Efter skolan satt jag i flera timmar och såg spoken Word poetry. Det är det enda som kan få mig att gråta, for the record. Eller alltså. Jag gråter ju åt livet, men jag menar att jag inte gråter åt filmer eller böcker särskilt ofta. men spoken Word? Tears be flowin. Det var väldigt fint att få gråta utan att vara helt förtvivlad, och jag älskar ju spoken Word fast jag ofta glömmer det. Rubriken är från Andrea gibson, AKA drottningen av ord eller något. En av mina drottningar åtminstone. jag har en del. Ej att förväxla med spökdrottningar. (Vilket konstigt ord på svenska. Och alla utom Plockahontas undrar vilket märkligt språng jag tog i huvudet nu...men ja deal with it osv.)
 
Sen blev jag oväntat räddad ur mitt dramande, eftersom Plockahontas ringde och ville ha med mig på konsert. Det vill jag ju alltid göra, så vi åkte till malmö och gick ut på en fakking brygga. Det borde man göra oftare i december, speciellt när det stormar. Det var en jättemysig lokal och jag fick dricka vin vilket var väldigt bra för jag var sugen på det. Det var också jättedåligt för jag hade bara ätit klemmentiner till middag vilket gjorde mig jättefull i fem minuter. Lyckligtvis är jag ju sån att efter fem minuter försvinner det helt om jag inte dricker mer, so I win. Det här var ju intressant. Hursomhelst såg vi först Jenny Nilsson one woman Orchestra. Henne såg vi ju i maj också och hon är fortfarande sviiinduktig! Hur så få ord kan bli så mycket förstår jag inte. Wow.
 
Efter ett märkligt intro eller vad man ska säga spelade också själva huvudbandet, AstroMike Gordon (antal gånger jag fick googla det: minst 2). Först trodde jag att det var ganska sådär, men sen...fattade jag, kan man säga. Någon slags teatrikal rock-jazz-pop-musikal (mest för att han lät som en musikalartist) med jättemycket charmiga texter, falsett och melodier som till och med funkade på mig. It was Amazing! Vi åkte hem med paus för mat (vilket kändes märkligt nostalgiskt för mig men det var väl pga dagen i allmänhet) och samtal om olika drottningar, prinsessor och rasister. Fin kväll.
 
Såklart vaknade jag då klockan 07:02 med ångest. God morgon! (Jag tvekar fortfarande inför att skriva det ordet. Vet fortfarande inte om jag är entitled till det.) Jag fick ligga i en boll och rida ut den, men nu mår jag bra och ska åka him för julbak. Jätteförsenad är jag dessutom men det tycker jag är ok. Vill ju hellre komma dit glad och äten än inte, så så får det vara. Hejdå allesammans!

Kommentarer
Postat av: Blue

Var tvungen att googla order insinuant. Tack för det! Det var fint och passar bra i mitt ordförråd.

Och ja, vi vända det mesta till något destruktivt.

2015-12-12 @ 13:24:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0