hopelosthead

De där minuterna när allt känns. När man är mottaglig för intryck och tankar och allt finns på riktigt. De är få, men starka. Ibland fina. Och ibland ganska jobbiga. Men ofta på ett fint sätt.

 

Jag försöker skriva om saker som om de är vackra. Det är de inte. Jag känner fula känslor. Såna som jag har kallat svartsjuka och skuld förut. Det är egentligen felaktiga namn. Det handlar ju bara om självförakt egentligen. Frågorna: Behövs jag? Till vad? Vad tillför jag i olika sammanhang? Ena stunden tänker jag "shit vad jag är bra" och i nästa vet jag inte varför jag går omkring och är ens. Det är jävligt märkligt. Man är så utbytbar hela tiden bara. Så är det ju med alla men ändå...jag vet inte. Jag känner mig bara konstant out of my dept. Jag vet inte vad jag håller på med, helt enkelt.

 

Och mitt i allt dyker "angels" upp och just det, jag har känt andra känslor. Är det inte märkligt? Att känslor kan försvinna? A first for me. Känslor försvinner så sällan för mig. Det vet ni nog, i och för sig, men ändå. Så kul att sjunga riktigt gamla låtar, mina alltså (så inte jättegamla) och slås av jävulsreferenserna. This was a thing. Is a thing? Is sometimes a thing? Ingen vet. Vad pratar jag om? Det är lite oklart men det ska det vara. Imorgon ska jag läsa dikter inför publik. Jag kan inte sluta tjata om detta nej. Hur gör man ens det, liksom? Hur? Det vet jag inte men jag lär upptäcka det. Nu börjar filtret återvända så jag lämnar er med detta osammanhängande mush. Trevligt för er, tycker jag det är.