hopelosthead

Hej alla folk!

Jag är hemma! Jag kom hem igår morse, så det är kanske inte så revolutionerande, men jag tycker det ändå. Och nu ska jag berätta för er om min hemresa. Först ska jag berätta hur det skulle ha varit:

Vi skulle åka till ett mall och handla i lördags. Sen skulle vi flyga till Charlotte (en liten stad i North Carolina), för att sen flyga till Washington. Vi skulle komma fram dit mitt i natten, sova där och hänga där på söndagen, för att sen flyga hem på kvällen (vår tid).

 

Så...blev det inte. Eller okay, vi ska vara rättvisa. Vi åkte till ett mall och handlade. Jag hittade ytterligare en klänning (kan vara så att jag älskar klänningar), ett par nattlinnen och, viktigast av allt, fyra skivor! Tre av de var secondhand och kostade nästan ingenting, så jag var väldigt nöjd med livet. Sen...blev det sämre. Först stod vi i den längsta intjeckningskön i hela världen, och sen var vårt plan till Charlotte försenat med en och en halv timme eller vad det var. Jag uttalade mig då om Charlotte, där det verkade som om alla skulle byta plan: "Det är som ett amerikanskt Nässjö! Så det är uppenbarligen där jag ska bo." Och så blev det. Vi missade planet till Washington och fick sova på golvet, med jackor som kuddar och täcken. Det var kallt, och inte särskilt trevligt, men det var i alla fall en upplevelse. Vi hade bokat en ny biljett till morgonen och precis när vi vaknat till och köpt frukost får vi veta att...det är inställt. Mamma blev så upprörd att hon tappade kassen med vatten...och då är hon upprörd! Tydligen? Så vi fick panikboka om (lyckligtvis behövde vi inte betala för biljetterna) och flög till Baltimore, av alla ställen, för det låg väldigt nära Washington uppenbarligen. Så där landade vi (och sjöng "good morning Baltimore!" hela tiden naturligtvis) och åt brunch på Dennis för det behövde vi. Vi hyrde en bil, åkte till Washington, spenderade lite tid där (ännu en flygplats yaaaay fast inte) och sen åkte vi äntligen hem. Hemvägen var smärtfri...förutom crazy turbulens som gjorde att jag trodde att jag skulle dö och att maten kom en timme för sent, men det är väl bagateller ändå? Så till slut kom vi hem. Jag var så trött att marken rörde sig...när jag satt ner. Så jag har sovit, skrivit uppsats och försökt rycka upp mig. Samt eventuellt blivit förkyld men det återstår att se.

 

Rubriken var det också ja. Vi har ju varit ganska övertrötta som ni kanske förstår, så jag och Syster skrattade väldigt mycket åt den låten och sjöng den lite hela tiden (fast det var mest hon som sjöng för jag är inte så bra på Armstrongska). Annar hon sagt under hemresan är:

Om frukost på plan: Det kommer vara någon macka, och den kommer lukta...Starbucks-grönt...

 

Om exakt ingenting, helt plötsligt: Ooooo, jag är ett spöke!

 

Hög nivå på konversationen var det. Och det får vara det för nu. Hejdå.