En saga om att slå ut tänder
En dag ska jag träffa dig igen.
Jag ska sträcka ut min hand och skaka din, precis som förra gången.
Du ska antagligen minnas mig, fast lite vagt.
Förmodligen komma ihåg mitt namn.
Vi ska småprata lite och du ska inte lämna något vidare intryck.
Som du gör.
Jag ska vara trevlig och prata svenska.
Som jag inte gör.
När du minst anar det ska jag slå ut dina tänder.
Varenda en.
De ska ligga i drivor vid våra fötter och blod ska forsa ur din mun.
Du ska skrika, eller försöka, och jag ska le mitt finaste leende.
Jag ska inte förklara varför jag gjorde det.
Inte säga något av allt det jag tänkt säga.
Istället ska jag lämna dig där och gå hem.
När du träffar folk ska du åtminstone lämna ett intryck.
Så ska jag tänka och skratta lite.
Inte gapskratta på gatan.
Men le lite för mig själv, ska jag sannolikt göra efter att ha slagit ut dina tänder.
Senare ska jag inse vad jag gjort.
Då ska jag ringa någon annan och be om förlåtelse.
Någon annan, som är viktigare än du.
Kanske det viktigaste jag någonsin vetat om.
Förlåtelse ska antagligen inte komma.
Du är ju viktig för andra.
Det är just därför jag ska slå ut dina tänder.
Just därför jag måste vinna, men oundvikligen förlorar.
Just därför ditt namn smakar bäskt på min tunga.
Gör mina tänder gula.
Jag vägrar att säga det.
Folk tycker att jag är töntig.
De undrar vad du heter och vill antagligen googla dig.
Såna är dem, folk.
Google löser mer än våld, tycker dem.
Men jag vägrar.
Jag kan inte slå ut tänder.
Inte slåss alls.
Det är nog en jävla tur.
