Det finns ju åtminstone koltrastar

Jag borde ha vuxit upp. Genom alla tankar jag har haft de senaste två veckorna är det den meningen som stannar. Jag borde ha vuxit upp men det har jag inte gjort. Jag är ett barn. Ett skräckslaget litet barn. Naivt. Tror konsekvent på alla för jag förstår inte varför man ljuger. Säger saker som inte stämmer. Det kallas mod att vara ärlig men det är det aldrig för mig. Det är bara svårt att förstå folk. Jag vill vara mindre rädd. Släppa på min sjuka kontroll i fem minuter men det är inte så lätt. Inte bara att bestämma sig. Jag behöver orimligt mycket trygghet. Det finns ingen. Det finns ingen jag kan krypa ihop hos och inte känna mig äckligt omhändertagen. Eller. Det finns en. Konstigt, eftersom det är den person jag varit allra mest rädd för. Ändå är det bara ett nummer jag vill ringa när jag mår så här och det är inte det man kan tro. Aldrig. Måste ju vara stark. Det är också konstigt, för jag beter mig inte så. Ärligheten kräver att jag förklarrr hur jag känner. Tell, don't show. Vill så gärna vara stark, se stark ut, jag vet inte faktiskt. Vill skydda och inte konstant bli beskyddad. men jag behöver ju det. Behöver kanske att någon ska säga åt mig att skärpa mig. Det är väl alltid det man ska ha i sitt liv. Men jag vill inte. Jag vill inte höra att jag måste växa upp för det är väl jävligt uppenbart men jag vet inte hur. Jag skulle vilja lära mig att bete mig som folk åtminstone ibland. Men fuck it just nu vill jag bara ligga stilla och ha en hand som stryker mig över håret utan att det måste vara så jävla panikläskigt. Fucking hell. Det är jag och koltrastarna. Genom allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0