hopelosthead

Jag skrev häromdagen att jag är i den riktiga världen. Det är jag fortfarande. Det är ganska märkligt att jag inte varit det på flera veckor. Att jag konsekvent skapat scenarion som jag sen trott på. Att jag hela tiden tror att det värsta ska hända. Kanske inte med den situation jag är i just nu, men i de situationer som kanske kommer. De jag hoppas på. Jag hade bestämt mig för precis vad alla inblandade skulle tycka och tänka. Jag hade inte frågat någon annan om vad de tänkte och tyckte. Ändå antog jag att jag visste. Till och med människor jag inte känner (eller bryr mig om) gav jag röster i mitt huvud. De fick också tycka och tänka saker. Och det är ju jävligt konstigt för det spelar väl ingen roll vad de tänker om något? Eller det gör det väl...men, nej, egentligen inte. Inte för mig. Jag har helt enkelt konstant bestämt mig för att den verklighet som gör mest ont för mig är den som faktiskt finns. Helt ogrundat.

 

Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade för ett tag sen. Ett som faktiskt står nästan ordagrant i den här bloggen, fast i en helt annan kontext. En fråga jag inte kunde svara på, för jag hade aldrig tänkt på det. Jag försökte, för jag svarar ju alltid på alla frågor jag får, men jag minns faktiskt inte vad jag kom fram till den natten. Det var så mycket annat som hände då. Jag har tänkt på den där frågan sen också, men inte kunnat besvara den. Inte förrän idag. Idag förstod jag plötsligt vad den betydde.

 

Svaret på frågan är: Nej. Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig. Jag har ingen aning om hur man gör. Men jag är åtminstone medveten om det nu. Kanske inte sen, men nu. Det hade jag kanske inte varit om jag inte fått frågan. Tack för det.