Tell me I will be released, not sure I can deal with this

(Varning: Kryptiskt mush.)
 
Jag hör duetter i mitt huvud. Oftast relaterar jag bara till låtar utifrån mig själv, men inte nu längre. Nu hör jag en annan persons röst. Eller...inte den faktiska rösten, för den kommer jag inte ihåg, men alltså metaforiskt. Vi turas om att sjunga lead i orimligt många låtar. Musik är ett minerat område på ett helt nytt sätt. För den metaforiska rösten tillhör ju en person som finns på riktigt. Förut var det inte så. Då kunde jag glömma bort det, men inte nu längre. Nu är det en person som finns på riktigt. En person vars namn jag inte kan uttala (ens om någon helt annan) utan att det smakar motbjudande i munnen. En person som har tankar och känslor jag inte har någon aning om. Jag bryr mig egentligen inte det minsta om de där tankarna och känslorna. Eller...på ett sätt. Jag vet inte riktigt. Jag bryr mig inte men ändå stör det mig. Att det inte handlar om mig, kanske. Det kanske jag vill att det ska? Fast nej, det vill jag ju inte. Eller jo. Jag vet inte alltså. Jag vet bara att jag inte kan skratta bort saker längre. För det är inte roligt. Det är smärtsamt och jag är inte ens offret i det hela. Så funkar det ju inte, det förstår jag också, men ändå. Det är väl den tredje personen i sammanhanget (nu börjar det bli förvirrat va?) som är problemet. Den som finns väldigt mycket på riktigt. Som har så orimligt mycket makt över sakernas tillstånd men inte använder den. Usch, jag vill inte ens skriva så här. Vill inte döma för det är inte min plats och jag vill inte bara. It isn't my business. And it should not me. Så om jag kunde sluta tänka på det också skulle jag bli glad. Jag kunde ju det så länge. Glömde nästan. Kan inte glömma nu. Musiken låter mig inte glömma. Jag ska inte glömma heller. Det blir så mycket värre att komma ihåg då. Fan. Jag ska bete mig som folk snart men jag orkar inte vara stark just nu. Vill egentligen bli arg, tror jag, men har ingen anledning till det. Men det hade känts bättre. Men även om jag haft en anledning hade jag inte kunnat. Är nog för rädd för att verkligen bli arg. Blir arg å någon annans vägnar istället. inte min plats osv osv men det är väl en coping mechanism. Det tror jag att allt är så det kanske bara är något jag säger. Allt är kanske bara något jag säger. När allt kommer omkring har jag ingen aning om vad som händer i något av deras liv. Egentligen. När allt kommer omkring är jag inte särskilt relevant för vad som händer. Duetterna hörs lik förbannat i mitt huvud. Hela fucking tiden. Och det är inte roligt längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0