Vi får aldrig börja tro på legenden om oss själva

Dagens rubrik är signerad Plockahontas, och det mest för att han tyckte att det lät som en rubrik när han sa det. Det tyckte jag var fint, så då blev det det. Det är säkert felciterat dessutom. Exakt ingen vet. När jag slutat skriva kryptiskt mush igår hade vi nämligen ett väldigt långt samtal, där vi kom fram till att jag säger 5 % av allt jag tänker. Det är ju givetvis en lögn, Men det var ändå vad jag sa ungefär en miljon gånger. Vi pratade också om mitt lägenhetsletande, att någon borde jobba ur Melissa Horn ur Melissa Horn (men att han inte var the man for the job), mina märkliga issues med olika grejer och hur de kan bli konstruktiva, hur något väldigt bra kan bli väldigt dåligt, hur föreningsmänniskor verkligen inte ska vara och väldigt mycket om ord, såklart. Alltid ord. Jag fick dessutom läsa och ge mitt omdöme om en text han hade skrivit. Det var jättelänge sen jag fick göra något sånt, så redaktören i mig var väldigt glad. Det är helt enkelt det jag måste jobba med.
 
Vad övrigt är, är sjukdom. Snörvlar sönder hjärnan, sover och febrar (tror jag). Det är synd om mig. Säger vi. Om en halvtimme måste jag dessutom lämna huset, och det är ju ett trauma i sig. Fast kanske bra för mig, ändå. Hörs sen någon gång om något annat eventuellt kanske.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0