What kind of man loves like this?

Den här dagen började fint med att jag vaknade av ångest. Cosy. Jag tog mig upp (hur vet ingen egentligen) och iväg, för jag skulle åka på äventyr med Agnes. Kombinationen att hon var trött och jag mådde förjävligt var inte direkt optimal, men åkte gjorde vi. Till Simrishamn, av alla ställen. Tågresan var lång like you wouldn't Believe (we didn't), men till slut kom vi fram. Väl där insåg vi att Simrishamn var orimligt litet. Alltså orimligt! Men vi åt lunch, åtminstone. Jag åt pannkakor, för det tyckte jag var värd. Oklart om jag var det, men ändå. Sen gick vi runt i staden och sjöng märkliga sånger om den ("Simris-daaamn!" är en highlight). Agnes påstod att tyger visst har liv (och fötter...) och allt var som det skulle. Vi hann också med ett litet deeptalk vid själva hamnen i sammanhanget. "So tell me, Emma, exactly how freaked out are you right now?" tack, Agnes. Du är bäst. På vägen hem åt vi Daim ("I'd rather live in a guy-free World than in a Daim-free World" true that) och sov, åtminstone Agnes. jag tänkte mest.
 
Sen kom jag hem och lägenhetspanikade (alltså serri var ska jag bo? Kaos!) innan jag och mamma åkte iväg igen. Vårt mål var att köpa äppelöl, men vi köpte istället skor. Det är ju också bra att ha, kan man tänka. När vi väl skulle köpa ölfanskapet var systemet stängt, så vi åkte genom halva stan för att köpa den. Nu hoppas jag verkligen att jag tycker om den och att det inte bara är något jag hittar på. Jag har alltid tvivelaktiga motiv med exakt allt jag gör, så det vet ingen. och med "alltid" menar jag nu. Nästan lite nostalgiskt.
 
Det är ju det allt det här är. Nostalgiskt. Fast ändå inte. ändå nytt. Men känslan jag har haft idag är nog mer nostalgisk. Fast det kanske bara är en coping mechanism? Jag hittar på en känsla jag är van vid istället för den som är rimlig i sammanhanget. Jag vet inte men idag är en hemsk dag och jag vill inte att det ska bli imorgon för imorgon ska jag på festival. Hur man ens gör det. Jag vet inte. Och det känns som om jag borde vara hemma. Samtidigt inte. Alls. Fan, jag vet inte, allt ändras hela tiden. "Jag hinner inte med i dina känslostormar", sa mamma idag. Tror ni att jag gör det? I don't for the record. I really don't. Jag är arg, ledsen, förvirrad, lycklig, ensam, orolig, livrädd, hoppfull, likgiltig. Den sista är kanske mest förvirrande, men lyckligtvis ganska sällsynt.
 
Så. Jag ska återgå till Florence. Och imorgon blir det Sweden rock. Ses på söndag om jag fortfarande lever osv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0