hopelosthead

Jag förstår inte. Det är inte svårare än så. Jag fucking fattar inte. hur alla går runt och är och så är det inget mer med det. Folk känner en sak och sen är det så de känner, inget mer med det. Jag kan inte. Jag kan inte vara en för jag är två så fort något räknas. Slängs mellan ytterligheter och kan inte kontrollera det. Min kropp förstår inte basic signaler. Det den borde kunna. Närhet betyder illamående, oavsett hur och med vem. Tack hostess. Demon förstår men hon är inte här. Men sen plötsligt kommer hon och sopar bort allt. När hostess kommer tillbaka är allt smutsigt och äckligt och fel. Men det är inget jag kan säga! Det är inget som någon någonstans kommer att förstå. Ni kan nicka och hålla med men ni förstår inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska få ihop mig själv. För det måste ju gå? Det kan ju inte kännas så här jämt? Var kommer det här ens ifrån jag fucking vet inte! Fanns det alltid eller kom det bara för några år sen? Är det bara en motreaktion på all tomhet, alla dåliga asosiationer? Eller är det bara jag som inte fungerar som jag ska? Jag vet att jag borde sluta tänka men jag är fucking livrädd och jag vet att jag inte borde blogga för ni kommer tro att något har hänt. Inget whatsoever har hänt så ni vet. Det är bara jag. Jag som trodde att saker skulle bli annorlunda. Mindre illamående. Mer rätt. Men det är väl bara jag som överanalyserar som vanligt. Jag vet inte hur man gör något annat än just det. Jag vill bara veta vad jag ska vilja, vad jag ska behöva, det är nog bara det. Jag vill vara överens med mig själv för jag trodde att jag äntligen äntligen var det. Men nej. Uppenbarligen inte. Jag vill bara gråta och gömma mig och aldrig någonsin komma ut. Eller skärpa mig. Det vore också helt rimligt. All oro förbjuden (I mean it).