hopelosthead

Det finns kanske 28000 ord jag vill säga. Här och på andra ställen och hela tiden. De står mig upp i halsen. Jag får bita ihop ibland för att hålla tillbaka dem. Men det måste jag. Det är viktigt att bete sig som folk. Vara behärskad. Inte vara "that girl." Kunna ägna sig åt andra saker, tänka på andra saker. Science fiction. jag använder det uttrycket ganska ofta nowadays. Så varför sitter jag här och skriver i min blogg när jag inte ska? För jag vet inget annat. Det här är det enda jag någonsin gjort.

 

Kvällskänslan aside så är det jävligt värt det. Det tänkte jag skriva ett helt inlägg om innan. För det är det. Jag lever fullt ut och det var ett tag sen det hände. Jag är en person. Överens med mig själv. Det i sig är nog ganska viktigt har jag en känsla av. Then again what isn't? Kanske allt detta. Det kanske bara är kryptiskt mush, helt enkelt, och så är det inte mer med det. Man kan aldrig veta. Jag hade ingen aning, har ingen aning. Det skrämmer mig men det är fucking fantastiskt också. Faktiskt. Men alltså, ord. Så många. Jag vet inte hur de ska få plats. Och de kan inte komma ut i dikter/sånger/andra platser heller, vad det verkar. Det hjälper lite men inte mycket. Vad som hjälper, for your information, är leenden. Mina egna, alltså. De hjälper orimligt mycket.

 

Påminn mig om att jag borde ha skapat någon slags hemlig blogg för typ fem år sen. Det här håller ju inte.