Fuck freedom!
Idag skulle jag skriva på min hemtenta. Jag skulle bli klar med analysen, var det änkt. Blev jag det? ...Näääeee. Jag skrev åtminstone ungefär 1000 ord, så det var ju åtminstone något!
Men jag tröttnade på skrivandet och träffade Karl istället. Vi gick till ett socialistiskt bok-caffé i en källarlokal och kände oss lagom alternativa. Jag chockade mig själv och beställde te. Vem är jag ens jag vet faktiskt inte. När vi satt där började vi konversera med ett holländskt par, vilket var mycket trevligt. Vi pratade om katter, pianospelande, latin och mycket annat.
Efter att ha lämnat cafféet satt vi på en trägrej och pratade om mina relationsdraman tills vi mötte upp mamma. Karl skulle nämligen med och repa med Jane Bond, för det tyckte vi var rimligt. Där spelade vi "not bitter in the slightest" för sista gången (eftersom jag nu vet ungefär hur den ska arras), call me och roots. Med andra ord blev det ett baktaktsrep. Karl hängde med på olika instrument och lärde sig alla låtar på ungefär en sekund. Ibland lät det till och med bra om oss. Sen köpte jag asian express-mat (yaaay), pluggade lite mer och här är jag nu. Jag känner sömnen falla över mig, men idag har varit bra. imorgon...lär inte bli det.
nuet, framtiden och Anders
Hej ni!
Igår blev en jättebra dag! Fast den innehöll tentaplugg och det är ju aldrig positivt. Men jag åkte till stan och julfikade på grand med mamma och mormor. De anställda visste inte hur man behandlade kunder, men fikat var gott (mandelmusslor <3) och sällskapet var trevligt so I won.
Jag vann ännu mer sen, när Plockahontas kom hit och vi åkte till Helsingborg. Som man gör. På vårt tåg spelades hopplöst omoderna låtar, så jag kom fram till att det var en tidsmaskin. Vi åkte förbi en miljon konstiga städer, som till exempel Vallåkra...vilket är den enda jag kommer ihåg för den var viktig. När vi kom fram gick vi till en bar där hans kollega skulle spela. Och de spelade inte vilken musik som helst, utan irländsk folk-punk. Jag menar. Fiol. Och banjo. Fakking banjo yall! Jag var helt överlycklig och tackade kanske en miljon gånger för att ha blivit medbjuden. Andra saker som hände på baren var att jag blev kallad 17-åring av bartendern, att jag bröt min halvfrivilliga vita månad med besked och mycket hoppande och sånt.
Vi åkte hem under seriösa musikdiskussioner och åt sen kakor vilket man ska göra mitt i natten. Vi såg dock ganska sorgliga ut när vi låg bredvid varandra i sängen och åt varsin stor kaka under absolut tystnad. Det var väl viktigt med kakor enligt oss, I guess. Vi sov sedan och hade en (för kort fast ändå lång som vanligt) morgon.
Under dagen har jag gjort tre saker. Först pratade jag med Linus. Vi discikerade då en väldigt detaljerad dröm jag hade natten till igår (se: Rubriken) och han var bra som vanligt nuförtiden. Sen repade jag med jane bond, eller åtminstone mamma och Vicky. Vi fortsatte då arra en av mina låtar, vilket resulterade i jättemycket tamburin. Det trodde man kanske inte. Slutligen har jag pluggat. Woooohoooo. Och alltså fakking hell vad det stormar! Jag vill antingen springa ut och bara: "yaaaaay storm!" eller krypa ihop i varm famn. Inget av detta kan jag göra, så jag sover istället. God natt.
But tonight ain't Monday it's Friday
Rent tekniskt sett är det ju lördag, men ändå. Jag har haft den där låten på hjärnan heeela dagen so it made sense.
Idag var jag först i skolan och upptäckte att jag inte kan något. För det kan jag inte. aaaaallssss. Det...är ett problem ifall ni undrar. Speciellt med tanke på att min lärare just nu är Agnes mamma. Det känns inte jättekul att misslyckas då...and still, I surely will. It is what I do.
Men sen åkte jag till systers julfest! Där var en massa läkare och jurister, och vi gjorde olika tävlingar. Jag bildade tillsammans med en läkar-Amelia, en jurist-Lovisa och en Benjamin (han fick inget epitet pga han är bara han) laget "högtidsdrog" (förklaring kommer). På vår första station skrev vi en ny text till en jullåt, och den handlade om julmat. När vi framförde den la dock Benjamin till en Amazing skånsk improv-rap-vers om allt möjligt. Han sa "vi vinner alla tävlingar", Amelias "beat" tystnade för vi var säkra på att han målat in sig i ett hörn, och han ropar med pondus "vi är grävlingar!" då vet vi, I guess...
Sedan skulle vi göra någon slags med andra ord-lek med ord vi själva skrivit. Amelia valde då att skriva orden "juletid", "julefrid", "juleskit", "julekrig" och "julespeed". Detta blev vårt konsept, hense: högtidsdrog, och vi var awesome på det momentet över lag. Så också på ett fysiskt moment med pepparkakor, och sen gjorde vi cupcakes efter nämnda konsept. Fakking ambitious.
De hade också gjort ett quiz. I detta fanns en grammatikfråga, vilken jag hade rätt på...men det hade inte skrivarna av frågan. Jag har nu förstått att min återgivelse om vad som var fel inte intresserar någon (förlåt Plockahontas), men jag fick applåder och en grabb utropade "you just got linguisted!" which was Amazing. Jag älskar grammatik. <3 (det kommer jag inte säga nästa vecka. tentaaa.) Sen vann vi inte hela tävlingen, which is just wrong, och sen åkte jag hem basically.
Väl hemma tog jag mod till mig och ringde Plockahontas. Nostalgiskt, eftersom det var så vi började allting, men ja jag ringer itne folk ok. Men när jag väl gjorde det pratade vi i två timmar, so I win. Vi pratade om hur viktiga dikter är, hur man kontrollerar känslor och när man inte ska göra det, att platser är likadana och en massa annat som ofta inte var varken genomtänkt eller passande. Vilket väl är helt ok men ja. Nu borde jag verkligen sova. God natt allesammans.
Det är du som ska tacka
Alltså jag är så trött. Klockan är bara kvart över sju men jag vill bara sova i en miljon år. Det är Plockahontas "fel", och nu sa de ett skämt om Pocahontas i pang prego som jag lyssnar på nu pga nostalgi. Varje gång någon pratar om Pocahontas blir jag djupt förvirrad för det är ju en bokstav för lite? Eller två men det hör man ju inte. Hursomhelst...det var hans "fel", för han kom hit igår...och skulle inte sova över för han skulle upp tidigt. Skulle inte. Det är många förutsättningar man har här i världen. (Kom nu på att det är mitt fel pga mycket övertalning kan subtilt ha hänt...så ursäkta jag tar tillbaka alla anklagelser). Så jag vann i livet men jag är mycket trött som sagt, och inget produktivt har jag gjort. Shocker! Tick tack, klockan går, snälla kan den inte bli typ tio så det är liiite acceptabelt att sova. Jag gäspar så det rinner tårar no joke. Så det var nog vad jag hade och säga. Effektiv är jag åtminstone. Lycka är min tröttaste känsla. God natt.
honesty tastes cleaner than lies
Idag var mest en tom dag när jag försökte plugga och annat kul, tills jag åkte till Sofia. Jag var kaostidig så jag satt och drack te och bara njöt av att vara på underverket. I love that Place. Jag visste inte vad jag skulle göra på lektionen, men jag började skriva på en låt när jag väntade så vi jobbade med den. Se: Rubriken. Jag har i princip stulit melodin, men...ändå. It works. Stämmor och grejer hände and I am excited!
Sen åkte jag him för att äta tacos och träffa de där föräldrarna jag har. Det var trevligt och sånt. Nu är jag återigen i väntan på plockahontas. Det är min standard-position i livet. Jag tror att jag är för.
Där bak på medeltiden
Hur gör man saker? Hur pluggar man? Hur får man självdisciplin? Jag vet verkligen inte och verkar inte få någon klarhet i det heller. Jag pluggar aldrig. Literally aldrig. Det börjar bli ett problem men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är ju bara lätja. Vad gör man för att bekämpa något som inte har en orsak? Jag veeet inte!
Jag har inte träffat en levande människa idag. (Ingne död heller.) Jag har dock pratat med människor. Till exempel Plockahontas om vad en "partial kiss" är (jag skulle tydligen få en om jag pluggade lite...han försöker åtminstone motivera mig which is cute), Hannah om familj och 2012 samt Linus om "please don't leave me i stadsparken", bloggpartiet, vem jag verkligen inte vill bo med (han vet precis hur han ska trigga igång mina sämsta sidor...this is not good) och hans fot som han har skadat. Så det var ju åtminstone något jag hade gjort. Nu ska jag sova och låtsas att jag inte fuckar up allting.
Who put the poison in the way I think?
Jag vet åtminstone vad jag gör. Jag kan se det själv. Det kunde jag inte innan. Men faktum kvarstår: Jag gör det. Så fort någonting känns riktigt bra gör jag samma sak: Letar upp dåliga saker. För det finns alltid dåliga saker. Visste ni det? Aaaaalltiiid. Det gäller bara att hitta dem.
Du sa en gång att jag låter saker förgifta mina tankar. Det är precis så det är. Jag kan omöjligt hantera det vackra som liksom bara händer omkring och i mig hela tiden. Så jag fokuserar på annat. Förut var det tänder jag ville slå ut, restriktioner och min egen otillräcklighet. Och nu? Det finns alltid något. Tabletter, spöken, nya regler, överraskade leenden, skuldkänslor, bekännelser. En disorienterad insikt mitt i nattens osammanhängande drömmar: Saker hänger ihop. Det jag tar för självklart är verkligen inte det. Mina grundläggande principer är inte andras. Det är viktigt att jag kommer ihåg det. Det spelar ingen roll nu egentligen men jag påmindes om just det. Jag kan inte förvänta mig att bli bemött som jag bemöter. Jag kan och får inte tro att jag vet något jag inte vet men det gör jag hela tiden ändå. Jag försöker att inte låta saker bekomma mig lika mycket. Jag försöker att tillåta mig själv att vara lycklig. Vienna osv. Jag gör verkligen det. Men det tar tid att lära sig bryta ett mönster som sitter väldigt djupt. Jag kan inte skaka av mig drömmen helt. Den var inte sann in the slightest men…then again…det är lite det som är poängen. Jag ber om ursäkt för detta för egentligen är livet fan i det närmaste perfekt. Det är bara sån här jag är.
slaktad av en bebis
Hej och sånt!
Igår träffade jag först min familj. Vi var på Erikshjälpen i en miljon år (en miljon ååår!) innan vi åkte hem, åt chokladtårta (värt de miljoner åren för den var jättegoood) och umgicks. Det var trevligt även om alla var obsessed av julsaker. Typ tomtar och sånt. Jag måste tydligen också ha tomtar. Och ljus och allt vad det var jag skulle ha. Mycket viktigt, säger de.
Sen åkte jag genom snöovädret för att träffa euphoriaaaaa! Eller nästan hela euphoria, för Jeanette var inte där, men ändå! Vi bakade pizza och min kofta blev anfallen av krossade tomater. Den var inte ett jättestort fan av det, men håret klarade sig so I was fine with it. Karl gjorde pizzan i formen av en flygande gris (sa han), så allt var som det skulle. Vi åt sagda pizza och sen dansade vi mycket till 90-talsmusik (Plockahontas och jag turades om att påminna varandra om hur gamla/unga vi var då och sen få panik över det) och Rammstein. Jag och Marie hade också ett efterlängtat ireplaceable-moment när de andra pratade dirigering och var ointressanta. Rubriken...hade något sammanhang men jag tyckte mest att det borde vara ett metalband. Vilket ju är helt sant.
Sen trotsade jag och Plockahontas vägkaoset och åkte hem. (Vet ni jag höll nästan på att skriva hans riktiga namn där. Borde jag börja med det?) Jag var så fucking kall att jag knappt kunde tänka, men jag lyckades till slut värma upp mig och somna. Först fick jag dock instruktionen "you can't grind chocolate cake." Jag skulle göra lemonad av den, tydligen? Jag vet inte vad han pratar om hälften av tiden. Men han är söt så han får godkänt ändå. Sov gjorde jag hursomhelst, om än mycket oroligt. Hann drömma väldigt obehagliga historier, omskrivningar av sånger (som jag kom ihåg när jag vaknade men nu är det något oklart) och annat kaos och vakna väldigt många gånger. Så jag är trött idag. han stannade här för en sedvanligt jättelång morgon och vi pratade då om våra outcast-tider, hur ofta vi är på systembolaget och en massa annat extremt patetiskt vilket är ganska Lovely tycker jag.
Sen dess har jag mest suttit och stirrat ut i luften. Mitt enda produktiva var att prata med Linus. Där förklarade jag mina känslor i en lång och förvirrad skogsmetafor, som han försökte förstå vilket gör honom ganska awesome. Men alltså. Jag måste sova nu. Ska bara publicera kryptiskt mush först. God natt fina människor.
If we play very quiet, my love, mary never has to know
Igår fick jag alltså Plockahontas-besök! Såna är viktiga för livet tycker jag. Vi lyssnade på en massa väldigt suspekt musik som han ville visa mig, vilket var väldigt fint om än något märkligt. Dragspel, isländska och väldigt mysteriska texter...I approve of this. Sen tror jag att vi sov, basically.
Efter drömmar om hjärtatacker (sammanhang: oklart) och four blinds samt många uppvaknanden bestämde vi att det fick bli morgon. Jag är ett så stort fan av våra morgnar så ni anar inte. Den här fick dock bli kort (för oss...så ja inte så jättekort men ändå), och sen gick väl dagen. Mamma kom hit för fika, musiklyssnande och prat om vår släkt med mera. Sen har jag spenderat kvällen med att läsa ointressanta saker och lyssna på Christian Caldeira. Som är väldigt söt. Men nu är jag trött (åtminstone i huvudet) och tänker därför sova. God natt och sånt.
Världen går inte under för att du ska äta potatis
"Honey, are you eating properly?
"Why?"
"You're getting thinner."
Och det där tror jag ju alltså inte det minsta på. Jag expanderar konstant eller så står jag stilla, that's about it. But goddamn did it bring me back. Jag har tänkt mycket på det där lately. Kanske för att jag mår bättre än någonsin, eller kanske bara för att jag påminns. Häromdagen fick jag frågan "vad det var för fel på mig när jag inte åt". Men...jag åt ju jämt. När jag tänker tillbaka är det som om jag åt exakt hela tiden. Allt handlade ju om mat. Svagheten i att ge upp och låta kroppen vinna. Jag låter aldrig kroppen vinna om jag kan undvika det, i något. Den ska vara underlägsen mig i allt, inte bara mat. Den är oviktig, motbjudande och unclean as fuck.
Men just glädjen efter det där replikskiftet skrämmer mig. En liten röst i mitt huvud. "47", säger den. "Minns du 47?" Och det gör jag. jag försöker övertyga rösten om att det inte är ett positivt minne. Men jag minns fingrar mot höftben och hur de var det enda jag tyckte om med mig själv eftersom de stack ut. Jag fortsatte ändå att äta. Ni vinner på min svaghet. Om jag varit starkare hade jag antagligen mått mycket sämre, konstigt nog. Disciplin. Det är det som krävs.
Det har blivit mer påtagligt sen jag flyttade hit. "Har du mat hemma?" "Vad ska du äta ikväll?" "Vill du ha något att äta?" for the love of god I fucking eat ok? Jag vill inte, jag vill kanske aldrig, men jag har liksom inte så jävla mycket val. Jag vill poängtera att jag inte är arg på någon. Kanske mest mig själv. Jag tycker ju inte om att jag fortfarande är så här, men det är jag. Ibland. Jag önskar att du hade haft rätt och inte för första gången önskar jag att jag hade något att jämföra med. Jag vet ju inte vilken bedömning jag ska lita på. Så det blir min egen. Den sämsta. Jag vet inte vilken siffra det är nu. Jag vill aldrig veta.
mr ink man and the yolos
Idag var jag i skolan sådär jättemycket igen. (Att vara i skolan hela dagen är jättemycket ok.) Dagen sniglade sig fram, men jag hade en trevlig workshop-eftermiddag med Erica, Sebastian (A.K.A mr ink man av anledningar ingen utom vi förstår...märkligt att ha internskämt med någon man inte känner) och Hampus. Den sistnämnda hälsade mig med: "Emma, hur är det? jag har inte sett dig sen murens fall!" ...what does that even mean. Vi hade trevligt i alla fall och tog alla uppgifter lagom seriöst. Fast jag tog alla meningsformuleringar extreeemt seriöst. Någon var ju tvungen.
Sen åkte jag him för att äta middag med pappa och mormor. Vi åt mycket potatismos och såg ett avsnitt av så mycket bättre, vilket jag inte hade sett i år. Det var väl en lika medioker sessång som jag hade anat, men kul ändå. Och gott med lagad mat och kul att träffa dem såklart. Nu sitter jag och väntar på Plockahontas som den tålmodiga sak jag är. Efter den här hösten kommer jag sannolikt att skriva pjäsen "i väntan på plockahontas". Jag kommer vinna priser och allt. Det kommer hända. Just you Watch. men tills dess, god natt.
Allt detta är mycket sant...och dumt
Idag vaknade jag och kände ungefär: Nu får det inte vara något med något. Så jag följde min instinkt, lät skolan vara och la mig igen. Bra av mig, tror jag faktiskt. Jag mådde lite bättre sen och åkte till Sofia. Där trodde jag att jag skrev klart sista albumlåten, men...den blev inte bra. Jag får ordna det. Sen har jag pratat med Linus, fördrivit tid och inte fått besök vilket egentligen var planen. Men jag får längre besök (alltså sovbesök) imorgon istället so I win at Life ändå.
Innan jag låter detta korta inlägg vara slut vill jag också nämna den underbara kvinnan jag träffade vid bussen igår. Jag var vilse och hon ledde mig rätt, men stod sen och pratade språk med mig tills bussen kom. Hon var från Canada och förstod helt alla mina behov av att byta språk vid olika tillfällen osv. Och att få prata engelska gör mig ju ganska lycklig. En jättefin grej mitt i allt. Rubriken idag kommer från ett skolsamtal med Saga igår. Saga är bra for your information. Med det sagt ska jag sova. God natt.
Trouble found me, trouble found me
Det är höst. Det är höst och det märks. Jag vet inte hur jag har lyckats må bra hela den här hösten men nu fick det vara nog. Eller alltså. Jag har från och till inte mått bra alls men det är ett annat sorts dåligtmående än detta. Levande dåligtmående är plötsligt och mycket värre men det försvinner lika fort. Det här är mer stirra-in-i-väggen-känsla. Höst, alltså. Vill helst ligga i min säng och inte gå upp för någonting. Fast det gör jag inte för man får ju skärpa sig ändå. Så jag sitter hemma och sjunger glada sånger så ledset jag kan. Är i skolan och tänker på annat. Repar och försöker sjunga uttrycksfullt och sånt. Går och lägger mig för tidigt om kvällarna. Vi skyller på hormoner. Endorfin-abstinens och så. Eller vänta. Det kanske är dumt att skylla på. Jag vill ju åtminstone låtsas vara någorlunda självständig. Så. Vi fortsätter skylla på hösten. Imorgon lär bli bättre. Vi satsar på det, tycker jag.
Den bästa sortens utmattning
Blue: Hahaha nej. Jag förespråkar inte våldtäckter av torn. Eller något annat, men det behöver jag kanske inte klargöra...
Igårkväll var jag hos mormor för att äta middag med henne, syster och Benjamin. Vi pratade om sömn, blodproppar och annat mindre peppigt, men lyckades ha trevliga tider ändå. Mormor hade lösenordskaos och vi förstod ingenting om varför hon kaosade från början men det var väl också en upplevelse.
Sen tyckte jag och Plockahontas att vi faktiskt inte hade setts på fleeera timmar så han kom hit och sov här igår natt också. Vi pratade om samtalsterapi och hur våra tankar såg ut (mina var i olika rum och hans var en pendel), men sen sov vi väldigt mycket för det behövde vi. Det behöver jag fortfarande men ja.
Idag var jag, som antytt i förra inlägget, väldigt känslosam och grejer. Men jag åkte och träffade Agnes, som var i stan! Bäst, är Agnes. Hon förstod precis min sinnesstämning och vi fikade på barista (<3) under prat om Shakespeare och ungdomslitteratur. Agnes flytta hem igen snart you are dearly missed like all the time.
Sen åkte jag och repade med Jane Bond. Vi fortsatte med vår imagine dragons-cover och sjöng jättemycket stämmor! Vi borde göra det oftare, för det lät riktigt bra! Sen spelade jag en av mina låtar för dem för att få hjälp med arrangemanget, och det blev...ska-punk. Jag tror att jag är för? Det är oklart, och nu måste jag fakking sova innan tröttheten och saknaden äter upp mig. God natt!
And for once you let go of your fears and your ghosts
Jag vet att jag måste gå upp och äta så jag hinner hemifrån i tid. Men jag ligger här. Jag vet inte varför men det är väldigt svårt att ta sig upp. Jag vet att jag föll framåt när jag försökte och att jag behövde luta mig mot väggen när jag stod. Mot väggen och mot dig. Jag vet att jag bara för en stund sedan låg precis så här. Jag vet att du satt på min sängkant och strök mig över ryggen och jag vet att jag aldrig varit så trygg i hela mitt liv. Jag lät varje muskel slappna av och det gör man inte så ofta som man tror. Jag vet att jag grät när du gick men jag vet också att jag inte egentligen var ledsen. Bara hudlös och ofiltrerad. Det är jag nästan aldrig även om jag ofta ser ut att vara det. Jag kunde ha legat så alltid. Dina händer som försäkrade mig om att jag fanns på riktigt och att det var viktigt att just jag fanns just här just nu. Det intensiva kunde falla bort en stund och det händer också väldigt sällan. Vi har sovit hela natten. Vi lär oss hur man andas tillsammans. Och kanske jag råkar tänka på hur allt kunde vara. Ibland. Kanske, när jag fick ligga just så, att jag tänkte lite på det. Men jag försöker låta bli. Det är inte viktigt. Det enda som är viktigt är detta: Jag vet att jag älskar dig. Fast jag inte borde och fast jag inte ska. Jag vet att jag aldrig någonsin har varit så här sårbar. För det är jag väldigt tacksam.
Ibland måste man välta det jävla tornet
Igår blev ungefär lika bra som jag hade tänkt mig. Jag träffade mormor och farmor på fika och lägenhetsvisande för farmor som ju inte har sett den innan eftersom hon bor långt bort i västergötlandsvärlden. Det är en egen värld ok. Men vi pratade om hur det är att vara gammal (ganska bra, konstaterade dem), min kusins superkrafter och lite annat. Jag fick dessutom en jättefin tändstickstavla av farmor! Farfar gjorde den som fjortonåring och därför känns det lite extra coolt att den ska hänga här i min lägenhet. Jag lägger mycket vikt vid vad som får hänga på mina väggar, faktiskt. Därför måste jag köpa en Florence-poster asap. Men det är inte det jag ska prata om.
Sen åkte jag hursomhelst och träffade Robert! Länge sen, tyckte jag att det var. Vi åt mat och pratade om religiösa människor som går för långt, vilka alkoholhaltiga drycker låtarna på min ep låter som (bara paris och transparent funkar som vin vilket är lite synd med tanke på vitvinspoesi), sexualitet ("Vi undviker väldigt många ord just nu." "Ja, visst är det vackert?"), terorist-trippeln, utlämnande facebookstatusar ("inte ens jag skulle skriva så!" "nej...inte ens du!") och folk som inte kan hantera pengar. Visst var det där en rimligt lång mening? Tyckte också det. Folk gör så många mening. De borde chilla. ...Sa hon och skrev korta meningar? Jag vet inte vad jag gör ens. Jaja...jag åkte hem sen i alla fall, med en taxichaufför som var väldigt trevlig om än kanske inte så överdrivet smart. Det kan inte alla vara, har jag hört.
När jag kom hem blev jag besökt av en styck Plockahontas. Det tyckte jag var väldigt bra för det kändes som jättelänge sen. Det gör det i och för sig alltid så jag har kanske inget case här men ändå. Vi åt kakor och jag spelade upp mina tidigare försök att sjunga metal för honom. Minns ni det? Good times, good times. Jag försökte bevisa att jag inte var metal, men han tyckte att jag lät som Amy lee och att jag borde sjunga sånt oftare. Vilket jag verkligen vill. Så, ja, jag kan ju försöka. Jag sjöng sen en av mina allra nyaste låtar för honom och fick väldigt positiv responns så det kändes extremt bra. Jag vet ju aldrig om en låt ska låta bra utanför mitt huvud eller inte. Men det tyckte han tydligen. Rubriken kommer från samtalet efter att jag hade sjungit den och är väldigt, väldigt sann. <3
Natten blev ganska turbulent av olika anledningar (det där lät som om vi bråkade eller något, men det gjorde vi alltså inte för alltså varför gör man sånt ens), men morgonen blev som vanligt väldigt fin. Vi är bra på morgnar. eller egentligen inte eftersom han mest vill sova och jag mest vill hoppa omkring. Men när vi väl får någon slags balans i det där funkar det väldigt bra. Och nu ska jag väldigt snart åka iväg så nu får det här inlägget vara alldeles jätteslut.
popping pills is all we know
Idag har också varit en sån där bra dag! Jag var i skola njättemycket (tänk att man gick i skolan hela dagarna på gymnasiet och alla stadier! Kaos!), men det var nice. Hela förmiddagen gick åt till att försöka säga "prepositioner propositioner presuppositioner" (jättesvårt!) och prata med Laura om vad Timbaland gör nu för tiden (och att det borde finnas en kamera i hans hem så vi kunde kolla upp vad han gjorde exakt nu), att vara bakis på ikea, låtar vi hade på hjärnan som vi gav till varandra och potatismos. Hon hade nämligen med sig en matlåda innehållande enbart enooorma mängder potatismos. Jag vann på detta för jag fick äta en massa av det. Då blev jag mycket glad.
Efter en ointressant eftermiddag (som i att vi gjorde ett bra jobb och ni bryr er inte om textanalys) kom jag hem och hann lyssna på ett extra bra avsnitt av Gilmore guys innan jag åkte till syster. Vi hade middag with the fosters och det var ett extra awkward avsnitt vilket jag konstigt nog var ett fan av. När vi pratade om det hann vi lyssna på låten i rubriken, tänka på samma låt till samma sammanhang utan att prata om det, upptäcka att Stevie Wonder låter som en ko, ha ett läskigt tvilling-moment (säga en lång mening samtidigt), sjunga kacey musgraves, skratta jättemycket och ha bra tider. Bra dag, som sagt. Imorgon lär bli bättre, men ändå.
jag håller andan, håller andan, håller andan vid din busshållplats
(Det här inlägget är inte särskilt viktigt. Det skrivs lite för framtida rubriksymetri och lite för att jag vill. Men det spelar ingen roll egentligen.)
Sak jag verkligen inte saknat sen jag flyttade: Att åka buss genom östra torn varje dag. Åka förbi din hållplats. Samma film i huvudet. Hur du går på, av någon sjuk anledning påkallar min uppmärksamhet. Vi pratar. Vad har hänt sen sist, var är vi i livet, ja vad konstigt det blev då för längesen. Jag skrattar åt hur jag var. Du är lugnare, mer harmonisk, primary color. Du går av tidigare än jag och vi säger hejdå. inga planer på att ses eller så, men bara lugn. Varje gång spelas den där filmen upp. Så jag kan ju inte säga att jag saknar att behöva åka där varje jävla dag.
Jag vet inte varför det är så. Du är oviktig. Genuint. Så pass att låten i rubriken antagligen inte får vara med på mitt album (det är sorgligt men ja). Jag såg dig i somras och märkte det knappt för att det betydde så lite. Så vaaaarfööör spelas den där filmen upp? Jag menar jag fick closure och allt sånt. Ett sista citat som blivit legendariskt bland mina vänner. Ett bevis på att du var fucked up på riktigt. Det räckte. Jag tyckte och tycker det. Så kan du låta mig vara även när jag åker buss? Snälla? Jag har nog med fakking spöken som det är, don't you know. (För det behövde jag ju börja tänka på nu också jaaa. Emma varför vill du dig själv illa. Du har ju mått jättebra hallå? Det är väl antagligen därför. men jag ska fortsätta må bra bestämmer jag nu!)
an antisocial pesimist but usually I don't mess with this
inte för att den rubriken hade med inlägget att göra men jag tycker om låten så det är inte mer med det. Jag tycker också om den här dagen, men jag tror bestämt att den gör sig bäst i listform. Detta har hänt idag:
-Vaknade med en obehaglig känsla. Tänk om tystnad någonsin kan sluta betyda varningsklockor och ångestklumpar. Tänk om. (Alltså inte som i vanlig tystnad. Det var mer specifikt men ja skitsamma.)
-Jag trodde att min dator hade gått sönder men jag hade bara inte kopplat in den. Det är inte ofta jag känner mig riktigt så korkad.
-Jag hade en lååång föreläsning. Eller...den var lika lång som vanligt men den kändes lång. Den var bra och så men alltså vad är den här kursen ens
-Färdtjänst svarade direkt, bokade de tider jag ville ha och kom i tid båda resorna. What just happened I am not prepared for this.
-Jag var hos Sofia och började på en ny låt. Den kommer att bli rytmisk och slagverkig och kanske gitarrig och kanske typ bra.
-Låten handlar om sniglar. Eller. Sniglar nämns. Detta gör mig väldigt lycklig för jag älskar sniglar were yall aware.
-Jag tror att jag har gått över gränsen och blivit oironiskt pretentiös. Det är nog ett problem?
-Sen var jag så peppad att jag var tvungen att träna. Märklig grej men jag uppskattade det.
-åt middag med familjen och de var märkligare än vanligt. Syster berättade intressant fakta (tyckte hon) och jag "förklarade påsken".
-Nu börjar klockan närma sig mycket och det är väl bra tror jag. God natt.
Det är något magiskt som händer
Eller rent praktiskt händer ju inte jättemycket. Jag har haft väldigt mycket ledig tid. Städat, har jag gjort, så nu är här ju nästan beboligt. Det trodde man inte! Jag har "lagat mat" också, vilket var mycket gott. Jag har också pratat i telefon med både Onna, Linus och Agnes. Alla dessa människor tycker jag väldigt mycket om for the record.
Det magiska var väl mest igår natt. Jag fick ett sånt där natt-flow som jag får ibland. Storm, chokladpudding, Ani di Franco (var tvungen att ta reda på om Plockahontas hade rätt i att vi var lika och sen lyssnade jag i två timmar...and he does kind of have a Point) och en ny låt. Alltså jag förstår inte. Låtarna bara händer! Och jag blir ofta väldigt nöjd med dem dessutom! Till och med det engelska språket börjar jobba med mig igen. Den här handlar om att sitta i ett torn. "Bara ingen räddar dig så är jag nöjd", sa Linus om det. Han...blev inte nöjd. Det tyckte jag att han skulle bli, för det var ju en låt med lyckligt slut! Håller jag på att få någon slags livskris? Kanske, och i så fall är jag ett stooort fan! Så, livet alltså. Det är en magisk höst. Men nu borde jag, ironiskt nog, skriva något inför Sofia-lektionen imorgon. Så hejdå för nu.
Milk and honey
Kort efter bloggandet igår kom alltså Plockahontas hit. Det blev en fin kväll och natt, speciellt eftersom det stormade kaosmycket utanför. Jag äääälskar stormar you guys. Vi övervägde att gå en stormpromenad, men det kaosregnade också så vi avstod. Höjdpunkten var annars en väldigt lång konversation som utgick från att jag var en tavla. Han döpte denna till rubriken (inte direkt vad jag hade valt men ok) och den skulle tydligen hänga i hans tak. Jag älskar att ha någon i mitt liv som tar saker lika långt som jag gör. Det är ju mycket roligare!
idag hade vi en lååååång morgon, på vilken jag nog borde ha sovit mer. Men alltså mängden energi jag har på såna morgnar slår ju ungefär allt. kan jag få lite av den på skoldagar tack? Nähä, tack värld. Anyway...när han åkt åkte jag nästan direkt till Malmö för att se en Queen-konsert där mamma var med i kören. Tyvärr var denna lite av en besvikelse. Om man ska göra Queen kan man väl bemöda sig med bra solister? jag hade gjort det bättre, och då hade jag nog inte ens gjort det särskilt bra. Jag blev provocerad. Men ja Queen är ju fina osv. Sen ikväll har jag ätit taimat, skrivit en debattartikel och försökt hålla ögonen öppna. Men nu ska jag avsluta inlägget med systers och mormors samtal om musik. Allt det här är sagt helt seriöst och oironiskt. Enjoy:
Syster: Vad gillar du för musik?
Mormor: Jag vet inte. All musik.
Syster: Finns det inget du inte gillar?
Mormor: Jo...Beethoven och sånt!
Syster: Jaha...men gillar du Heavy metal?
Mormor: Det vet jag inte vem det är.
Syster: Men jag menar hårdrock.
Mormor: nej!
Syster: Vanlig rock?
Mormor: Ja! Rock and the Clock!
När man minst anar det
Ladies, gentlemen, and other random creatures: Jag har bytt telefon idag! Här sitter jag med min knappsats-smartphone. Hur smart det faktiskt är återstår att se, men den fungerar och är så prettyyy! Och det fast den har Alva i sig. Jag vet, sjukaste.
Jag åkte him och fixade med den idag med pappa. Medans vi bråkade med minneskort och appar hann vi också med att umgås, vilket var uppskattat. hundpromenad, musikdiskussioner (vad är en "hård" låt som inte är hårdrock? Ännu oklart!) och sen jättemycket emomusik. Jag var som ett barn på julafton och sjöng med i exakt allt som spotify slumpade fram. Den typen av musik kommer alltid att ha en nostalgisk plats i mitt hjärta. Så, så många minnen. Det i kombination med två chokladfondanter med hemmagjord kolasås och grädde (rekomenderas inte...åtminstone inte två...men gott var det!) gjorde att jag var gaaanska speedad när mamma kom. Jag dansade till och med med henne till my chemical romance. Det är inte varje dag jag dansar frivilligt!
När jag kom hem fortsatte jag det nostalgiska lyssnandet, tills jag fick ett ryck och såg Andrea Gibsons bästa dikt. Då började jag gråta (because I literally Always do) och det slutade med att jag skrev en spoken Word-sång. Den är det mest intensiva och sorgliga jag någonsin skrivit. Jag vet inte ens vad som hände. men nu sitter jag här, helt utmattad. Snart kommer Plockahontas och får stå ut med min märkliga sinnesstämning. Det blir...kul för honom, eller något. Det var allt från idag. Hejdå från mig och min nya telefon! Inte för att jag skrev från den eller så, men ändå.
pop goes the culture
Jaha, jaha. livet går. Igår var jag jättemycket i skolan. Vi textanalyserade like crazy. Jag åt lunch med Saga och Johanna, och fick choklad av inge. Livet var väl helt ok men motivationen saknades. På kvällen hände inte mycket. Jag åt, pratade med Plockahontas och sov. Fun times.
Idag kom mormor hit och fikade. Det var jättelänge sen jag träffade henne, så det var fint. I övrigt har jag bara tänkt igenom mina låtar om och om igen för att lösa albumproblemet. Linus var fantastisk och skrev en lista på vilka låtar han tyckte skulle vara med samt fördelar och nackdelar på de som eventuellt skulle försvinna. Bästa ändå. Så, det är det som har hänt, helt enkelt.
Påminn mig om hur det blev så här
Idag var jag i skolan oriiiiimligt tidigt och det märktes för jag kunde inte fokusera in the slightest. Om jag nu någonsin kan det. Men senare på dagen åkte jag till Sofia och skrev en ny låt! Rubriken kommer från denna. Jag vet inte om den är bra eller inte, men det återstår att se I guess.
Efter att ha blivit skrämd i en färdtjänst av en kund jag inte visste satt i bilen (efter en halvtimme!) kom jag hem till mina föräldrar. Där åt vi mat, hämtade mitt soff-tyg (som är lila <3) och fortsatte Emma-lär-sig-telefon-kursen. På lördag byter jag telefon permanent, goddammit! Peppen är enorm you guys!
In other news, though: Jag måste lära mig att hantera mina känslor. Det här går ju inte längre. Mitt närvsystem blir helt satt ur balans av minsta lilla. Jag menar. Emma. Hur tänker du hantera om allt faktiskt går åt helvete? Kommer du då att flytta från din älskade lägenhet för att porten gnisslar? För det är till och med för patetiskt för dig, förstår du Emma. Get your shit together osv.
I'll be coming round the diner singin songs
Idag kom syster hit på halloweenmiddag. Vi åt lax (man kan aldrig gå fel med lax ju!), lyssnade på dixie chicks, pratade om Gilmore Girls/guys, peppade inför årets end-of-year mashups (bästa grejen med slutet på året, ju!) och "sjöng" i systers fall. Sen åt vi chokladpudding med grön grädde, för det är vår halloweentradition av någon anledning (vi fick det en gång i skolan när vi var typ 6 år...sen blev det som det blev) och sen såg vi såklart ett avsnitt Gilmore. För vad annars liksom.
Nu ligger jag i min säng och försöker bli varm. Det går sådär. Min granne gör märkliga ljud (det gör han ofta och jag veeet inte vad det är) och jag borde sova men jag har ingen lust. Jag saknar dig. Newsflash osv. Men det var nog allt för ikväll, kära folk. God natt.
Ett helt vanligt listinlägg
-För första gången i mitt liv blandar jag konsekvent ihop dagar. Allt flyter ihop och jag tror (tror) att det är positivt.
-Det är kallt i min lägenhet were yall aware. Jag glömmer ofta bort det, men idag påminns jag. Värme önskas tack.
-Ibland inser jag hur ohållbar min livssituation faktiskt är. Med mat osv menar jag. Sen förtränger jag det igen.
-Idag satt jag och tänkte på att jag är väldigt nöjd med andra delar av mitt liv, och att jag inte saknar saker jag trodde att jag skulle sakna mer i det här "skedet" av allt eller hur jag ska säga. Sen började jag tänka på vad det är för saker egentligen. och nu är jag osäker. Fast jag tror jag håller med min första tanke. Tror. (Mycket troende idag. Get away from me, bible!)
-Idag köpte jag den första mjölken sen jag flyttade hit. Det är ganska insane.
-På tal om det, typ: Jag har bott här i tre månader imorgon. Lägenheten I love you so much. (Fast bli varmare. Åtminstone när jag är själv. När jag inte är det kan du bli kallare. kan du ordna det?)
-Jag har börjat med textanalys i skolan och har Agnes mamma som lärare. This is confusing to me men hon är mycket bra hittills (det krävs kanske inte så mycket på introduktion men ändå).
-OBS: Vi hade grammatik med Gunlög (jag vet!) och analys med Anna. Jag tror att det alliterativa är med flit.
-Inatt drömde jag att jag åkte en livsfarlig hiss upp till fjärde våningen, men den fortsatte upp till femte våningen och vi höll på att dö av hur dramatisk den var (vi=jag och okända folk). Sen när jag kom till skolan skulle vi åka hiss...till fjärde våningen...
-Jag drömde också att vi skulle ha euphoriafest i lägenheten (vilket vi borde ha!), fast med gymnasieklasskamrater (not in a good way) och väldigt oattraktiva gitarrister (det behövde väl jämnas ut).
-Det var allt för idag. Jag hade egentligen ingenting att säga så jag är ganska stolt. God natt!
Behold...the zombie dick!
Blue: Då har ni ju åtminstone något gemensamt. Enjoy that, both of you.
Ja, alltså, rubriken idag. Jag skulle jättegärna ge er kontext, det skulle jag, men...jag har ingen. Det var nog därför jag tyckte att det var så roligt. Mycket skratt, fick den. Det tror jag att den uppskattade, för rubriker vill nog bli skrattade åt. Åtminstone komiska sådana.
Idag blev en braaa dag. För att fortsätta förra inläggets cliffhanger så vaknade plockahontas faktiskt en stund senare och undrade var jag blivit av ens. Vi hade en fin "morgon" när jag bland annat fick redogöra för min hemska resa till Budapest och han fick beskriva mitt vardags/sovrum. När han åkt åt jag mat och sånt viktigt, innan jag också åkte iväg, för att repa med Jane Bond.
Där spelade vi vår nya låt, som jag och mamma har skrivit, och den börjar ta form vilket är exciting! Jag hade dessutom fått en ingivelse några dagar innan, så vi spelade "roots" med imagine dragons, fast som reggie. Det blev braaaaa! Och vi var extremt trötta och märkliga. mycket "woooo!" och många failade breaks hände. Också den alternativa rubriken till detta inlägg, som nääästan vann: "It's my drum set I can puce if I want to!" Tack, mamma.
Sen blev det en lugn kväll hemma med popcorn, läsning och prat med Linus som snart ska åka till fjärran land och sånt. Någon ska ju göra det. Med detta sagt får dagens andra inlägg vara slut. Vänj er inte vid sån här lyxbehandling. Nej just det! Imorse när jag halvsov kom jag på en science fiction-berättelse. Jag får väldigt sällan faktiska skriv-idéer, så det var ganska coolt. Fast när jag kom på den trodde jag ju att det var sant eftersom jag inte riktigt fanns. För när man sover finns man inte ok. Så, klar på riktigt nu.
Emmaaa...
Hej ni!
Här sitter jag och försöker skriva tyst så att inte Plockahontas vaknar. Ni kanske tycker att jag borde väcka honom så här dags, men han sover äntligen djupt och det känner jag att han ska få göra. Så jag bloggar istället för det är ju på tiden.
I fredags firade Marie fölsedag! Hon bjöd några bra människor (till exempel mig) på mat, champagne och fin stämning. Under middagen handlade samtalen mest om badankor och flodhästar, vilket jag fann ytterst rimligt. De är underrepresenterade i samtal ju! Sen förflyttade vi oss till sofforna och rubriken sades en del. Det var Fredrik och Jörgen (fast sen alla) som ville anklaga mig för allt som inte gick bra. Jag tog lagom mycket offence. Fin musik spelades och världen var en fin plats.
Men det blev inte en särskilt bra natt. Mer av en Wake up call-natt och en likadan dag igår. Jag mådde väldigt dåligt, men folk var söta. Först pratade jag med Hannah om olika sorters intelligens och färger (jag vill allltiiiid prata om färger ok) och sen med Linus och Onna där vi skrev om låten "Hanna" till att handla om popcorn, gjorde märkliga deals som kan ha innefattat tsatsiki, läste för mycket mellan raderna och försökte vara peppiga. Till slut skärpte sig mitt humör och då kom plockahontas hit, och här är vi nu. Jag undrar om han någonsin kommer att vakna av sig själv. Det får vi aldrig veta. (Kul sen när han läser detta. Då...vet vi, kom jag på.) Så, det är vad som har hänt i Emmalivet. Hej november förresten! Undrar hur du blir. Ingen vet. Hejdå.
