hopelosthead

Det är höst. Det är höst och det märks. Jag vet inte hur jag har lyckats må bra hela den här hösten men nu fick det vara nog. Eller alltså. Jag har från och till inte mått bra alls men det är ett annat sorts dåligtmående än detta. Levande dåligtmående är plötsligt och mycket värre men det försvinner lika fort. Det här är mer stirra-in-i-väggen-känsla. Höst, alltså. Vill helst ligga i min säng och inte gå upp för någonting. Fast det gör jag inte för man får ju skärpa sig ändå. Så jag sitter hemma och sjunger glada sånger så ledset jag kan. Är i skolan och tänker på annat. Repar och försöker sjunga uttrycksfullt och sånt. Går och lägger mig för tidigt om kvällarna. Vi skyller på hormoner. Endorfin-abstinens och så. Eller vänta. Det kanske är dumt att skylla på. Jag vill ju åtminstone låtsas vara någorlunda självständig. Så. Vi fortsätter skylla på hösten. Imorgon lär bli bättre. Vi satsar på det, tycker jag.