hopelosthead

Hej ni!

Först och främst har jag en rättelse att göra. det var alltså inte alls Plockahontas som skrev kommentaren som jag besvarade som om det var det. Det var ju Inge såklart! Jag ska kanske inte gissa på enbart uteslutningsmetod och meningsbyggnad. Man lär sig nåt nytt varje dag osv.

 

Igår var en bra dag. Först var jag i skolan och lärde mig om satsdelar. Jag och Inge var jätteduktiga ansåg vi (för det var vi). Jag älskar grammatik på riktigt. Jag kom hem, skrev lite mer på låten jag kom på i förra inlägget och annat meningsfullt I guess.

 

Sen träffade jag mamma (som jobbar en busshållplats ifrån mig nu) och vi gick in till stan. Vi åt på meat vilket var lika gott som vanligt och sen tog vi oss till Malmö. Vi skulle ju se Annika Norlin! Först tog vi dock ett glas vin och pratade om väldigt djupa grejer. Typ våra största rädslor och sånt. Det var väldigt fint, för min mamma är bäst. Och konserten...alltså Annika. Avskalade versioner av I wonder who is like this one och Arjeplog. Raden i rubriken i stämmor med Annika och Lovisa Nyström och det var något av det vackraste jag hört. Long lost penpal som jag hade glömt. Så många sång-berättelser jag älskar över allt annat. Att få sjunga med i Fredrik och allt som är ditt utan hämningar. Och avslutningen med är du fortfarande arg (med Jens Lekman). Tack, Annika. Tur att jag ska få se dig igen imorgon (i en helt annan skepnad).

 

Sen kom Marie och Plockahontas och hämtade mig på centralen. under tiden jag och mamma gick genom stationen för att komma till dem lyckades hon för övrigt flytta hela vår släkt till Indien. Ingen vet hur. Vi (alltså inte jag och mamma utan de där andra) åkte och handlade, vilket blev en upplevelse eftersom Plockahontas bestämde sig för att läsa på olika paket. Till slut tog jag dem ifrån honom, och då kunde vi äntligen åka hem till Marie. Där bakade hon en kladdkaka som vi aldrig fick äta och samtalen pändlade mellan super serious business och väldigt icke-serious business. En trevlig och lugn kväll med två av mina absoluta favoriter här i livet.

 

Ironiskt nog både somnade och vaknade jag med ångest. Som nu börjar ge med sig, dock, så ni slapp undan ett av de deppigaste kryptiskt mush-inläggen någonsin. So you guys win at Life.