hopelosthead

Jag har förtryckt min sexualitet så länge jag har haft en. Det har varit second nature och knappt stört mig. Det senaste året har jag dock tagit jättemånga steg mot att acceptera den sidan av mig själv och att den får finnas. Och det är ju helt fantastiskt! Jag är så fucking glad att det händer och att jag kan blogga om det till och med.

Men jag har märkt en sak. När jag har pratat med folk om detta (och då menar jag folk som inte haft samma problem) har de ofta samma approach. De vill genast definiera hur jag kommer att känna när jag ”lärt mig mer”. De tror att min sexualitet kommer att vara ”normal” och likna deras. Och det tycker jag är fucking bullshit.

Jag har varit sexuellt attraherad av väldigt få människor i mitt liv. Det är tydligen fel. Tydligen kommer jag att vilja ligga med en massa människor, bara jag låter mig känna det. Men om jag hade kontroll över de känslorna hade jag väl aldrig känt det från början med någon? Jag kan inte välja vem jag vill ha. Jag kan självklart välja vad jag gör med det och kan också välja hur jag tittar på människor, men jag kan inte vilja ha fler eller färre än jag gör. Om jag ser någon och tänker ”that’s hot!” (händer oftare nu eftersom jag tittar mer noggrant), kommer den tanken att stanna där. Jag tänker inte på dem i ett sexuellt sammanhang. Samma med celebrity crushes. I have had my fair share (ni hade ingen aning va? Haha). Det gör inte att jag vill ha dem. Det finns fler exempel, men alltså this shit is uncomfortable. Min poäng är att det krävs mer för att jag ska vilja ha någon. Det krävs känslor. Starka känslor (starka känslor! <3). Det handlar inte om att jag har idealiserat sex (även om det kan ha varit så förut), för jag skulle gärna förstå åtminstone i teorin. Men det gör jag inte. Det betyder inte heller att jag är mindre sexuell än någon annan. Det betyder att jag är annorlunda. Och det är inte oerfarenhet. Om det är det vill jag inte ha mer erfarenhet för jag har ingen önskan att bli attraherad av fakking främlingar!

^{Så. Sluta fucking definiera mig när jag uttryckligen har sagt} hur saker är. Ni vet inte mer om mig än vad jag gör (eller det händer väl, men inte om det här). Jag kanske inte är normal, men jag är åtminstone inte livrädd längre och jag kan tycka att det borde räcka. Slutligen vill jag bara säga att jag är väldigt tacksam för de av mina vänner som verkligen har stöttat mig i detta. Det lät ju dramatiskt…men ändå. Fast ni är sämst så är ni bäst. ;)