hopelosthead

Jag önskar att jag var mindre fucked up. Mindre svartsjuk, rädd, känslig och sårbar. Det är inget jag trivs med. Om jag fick välja skulle jag hantera språkbyten, ordval och tystnader som en rimlig människa. Men nu får jag inte välja. Jag inser hela tiden hur mycket som faktiskt inte riktigt stämmer här. Nu, när mitt liv är som bäst, syns det extra tydligt. Nu när det finns någon som håller om mig och inte låter det kalla ta över. Någon som undrar vad som är fel och sen inte låter mig komma undan med något annat än ett svar. För jag försöker komma undan och det visste jag inte ens själv. Jag kan visst ljuga, tydligen.

 

Men jag försöker att lära mig. Jag lär mig att sova bredvid en annan person utan att konstant halvt hålla andan. Jag lär mig att det inte är fel att uppleva saker. Jag lär mig sakta, sakta att jag kanske får vara lite lycklig ändå. Jag lär mig att jag kanske inte måste svepa närmaste dryck (specieltl inte om närmaste dryck är en White russian), slå mig själv i ansiktet eller tvinga mig själv att uppleva saker som gör ont om och om igen, utan att jag kanske kan prata om det. Visst är det surrealistiskt att jag lär mig att prata? Det är ju allt jag kan. men det är svårt att sätta ord på kylan som letar sig igenom kroppen. Illamåendet och den ytliga andningen. Det är svårt, men jag försöker.

 

För jag står inte ut med tanke på att du inte skulle orka. Att du en dag kommer tänka att jag är too much to handle. För mycket drama. jag ber om ursäkt för följande, men: Jag vill aldrig göra mot någon vad som gjordes mot mig. Vill inte bli någon annans ansvar. Vill att du ska kunna andas med mig och inte konstant vara rädd för att säga fel sak. Vill vara stark. Om jag fått välja skulle jag vara det. jag får inte välja, men jag försöker. Tills dess: Tack.