hopelosthead

(Varning: Kryptiskt mush av värsta sort.)

 

Käftsmällarna av verklighet. De som plötsligt kommer och som jag inte lärt mig hantera. Som får mig att kasta mig omkring i ren frustration över att jag inte får ut allt som gör ont. Får mig att panikprata på motherfucking svenska för att det går hela vägen runt. De som inte är riktade mot mig. Aldrig. Men de som slår och slår och slår och som jag inte kan slå tillbaka. Jag vill bli arg, skylla på någon annan men det är mitt fel. Så istället vill jag mest krypa ihop och be om ursäkt för att jag känner alls. Mina känslor är fel för de är att höja upp mig till en nivå jag inte är på. Borde inte vara på någon nivå alls. Men jag vill inte veta. Vill inte plötsligt bli påmind out of nowhere. Men vill inte inte vilja. Vill (måste) vara stark. Vill aldrig sensurera någon annan. Vill aldrig skuldbelägga för att jag är överemotionell och dramatisk. Skulle vilja att någon fanns och det gör folk, that's not it...men de här nästan dagliga verklighetsslagen måste jag lära mig att hantera själv. Ni ser ju själva hur bra det går. Måste hitta en kanal att få utlopp i, för det kommer ju fortsätta såhär. "If you can't handle it you shouldn't do it." och jag behöver bara tänka den tanken för att återfå fokus, åtminstone lite. Målmedvetenheten. För när som helst kan den här fruktansvärda känslan bytas ut. Det kan börja glittra igen. Jag är ju precis så paradoxal som bloggen ser ut som. Jag faller sönder men sen lagas jag helt plötsligt igen. Väldigt nostalgiskt. Själva nostalgin borde kanske vara en varningsklocka, egentligen. Få mig att tro att något destruktivt händer. Men det finns inget sjukt whatsoever i glittrandet. Och jag skulle fan göra vad som helst för det där glittrandet. Jag kan till och med ta emot verkligheten för den känslan. Måste kunna. Förlåt för att jag skrev det här. Det är mitt problem och ingen annans och knappt ens mitt. All oro jätteförbjuden.