Can I come inside?

(Ibland skriver jag mer halvseriöst mush. Det blev nu tydligen.)
 

Det uppstår ett särskilt ljud när min port gnisslar. Det tränger igenom allt. Eftersom jag bor på första våningen hörs det tydligt. Jag reagerar varje gång. Tittar upp som om någon ropat på mig. Ibland håller jag andan. Oftare än jag vill medge. Det finns ingen logik, men jag kan inte hjälpa det.

 

Ändå vet jag ju alltid när jag faktiskt ska vänta. Då sitter jag blickstilla och lyssnar. Så fort det där säregna gnisslandet hörs ställer jag mig upp. Ändå hinner du alltid ringa på, eller knacka om det är tillräckligt sent, långt innan jag är framme vid dörren. Låset är trögt och min hand skakar när jag försöker öppna. Den där halva sekunden är alltid för lång.

 

Jag vänder bort ansiktet när jag öppnar. Varje gång. Jag vet inte riktigt varför. Kanske det är samma instinkt som gör att folk inte kan titta rakt in i solen. Det blir för mycket. Fast kanske har det mer att göra med det orimligt stora leendet som sträcker sig över mitt ansikte. Jag skulle kanske egentligen önska att du inte såg det. Min hälsning blir alltid lite tystare än jag tänkt mig. Som om jag är rädd för något. Jag får svårt att formulera enkla ord och meningar. Till och med språket faller bort.

 

 Resten är lättare. Den långa hälsningskramen och artighetsfraserna. Vi står ofta kvar lite för länge i hallen. Sen kommer frågan. Alltid.

   ”Can I come inside?”

   Och jag vet liksom inte vad jag ska säga. Vet liksom aldrig vad jag ska säga. Kom in, var här, finns lika mycket som jag gör just nu, gå helst aldrig eller åtminstone inte på väldigt länge. Det säger jag inte. Istället fäller jag någon halvsarkastisk kommentar om att du måste sluta ställa den där frågan, för det vore väl konstigt om du kom hit och inte fick gå in. Så det gör vi. Går in.

 

Min port gnisslar hela tiden. Folk kommer och går. Oftast behåller jag den lilla värdighet jag har, men ibland väntar jag på knackningen. På frågan. På handen i håret och orden som alltid hittar rätt. På att få leva fullt ut på ett sätt jag inte visste att jag kunde. Och trots den lilla besvikelsen i tystnaden efteråt, trots skammen i hur mycket jag faktiskt hoppas, är det det vackraste ljudet jag vet.

 

(Jag kan meddela att porten gnisslade precis när jag skrev sista meningen. Symetri osv.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0