You cry a little, so do I

(Varning: Så mycket kryptiskt mush att det typ blir prosapoesi.)
 

Det är svårt att andas idag. Varför är egentligen oklart. Det finns inga anledningar. Inga händelser eller personer. Bara små fragment. Sinnesintryck. Den bäska smaken av att ljuga för första gången utan att också ljuga för mig själv. En hopkurad gestallt i ett badkar som trodde att hon vunnit mer än hon egentligen hade. En sekund av fullkomlig livsmening innan illamåendet. Ett efternamn som påminner om vad som egentligen pågår. Taggar som vänds utåt för att det alltid varit så. Händer som sträcks ut. Händer. En önskan om att bara vara hemma, hela tiden. Vänta och hålla andan. Jag gör inte det. Nätter som inte får ta slut i tystnad men som ofta gör det. Förvirrade uppvaknanden. Saknad och förvirring och rädsla och ensamhet och ett krig inom mig som jag nästan alltid vinner nuförtiden men som jag just idag förlorar kapitalt. En oundviklig backlash. Jag kan inte vara lycklig jämt.Imorgon kan jag antagligen det. Men just idag är det fan jävligt svårt att andas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0