hopelosthead

Jag är rädd för frågan "how are you?" och att behöva svara "not great."

Jag är rädd för den långa, besvikna sucken när du inser hur många steg jag går tillbaka för varje steg fram.

Jag är rädd för det skrikande barnet på bussen som får hela världen att rämna. Hyperventilerar och tappar mina konsept.

Jag är rädd för allt jag glömmer. Alla samtal jag inte vet om jag haft. Alla tankar som surrar och gör oljud i mitt huvud.

Jag är rädd för din sovande tystnad och telefonsignalerna innan du svarar. Orden du använder som slår mig i ansiktet.

Jag är rädd för hur mitt eget liv smulas sönder mellan mina händer och att det är mitt fel.

Jag är rädd för att jag vill dricka vin hela tiden.

Jag är rädd för sekunden när du inser att nu får det fan i mig vara nog.

Jag är rädd för svenska språket.

Jag är rädd för distansen i att helt enkelt leva olika liv.

Jag är rädd för hoppet som slår ut allt och får mig att tro att vi är något annat än vi är.

Jag saknar dig.

Jag saknar mig själv.

Jag saknar mitt hem.

Jag är rädd för att det kommer bli sämre.

Ser dokumentärer om folk som faller i bitar.

Är rädd för att bli likadan.

Vill så gärna bli likadan.

Vill att det ska synas.

Vill att det ska vara på riktigt.

Jag är inte på riktigt.

Det är du.

På riktigt.

Det är det enda jag inte är rädd för, tror jag.